Återbesöken – magi eller efterhandskonstruktioner?

Hallarna, Tormestorp, augusti 2015. Foto: Astrid Nydahl

När jag under bokarbetet återbesöker olika platser från barndomen slår det mig ofta att jag kanske utsätter mig för en form av självbedrägeri. Är det verkligen så att dessa platser 2015 väcker minnen från 1950- och 1960-talen till liv, eller fyller fantasin själv i de luckor som uppstått under femtio år? Det finns inte ett svar. Det finns flera olika.

Jag är helt säker på att besöken på Lorensborg och Bellevuegården, liksom på Seved och andra platser i Malmö väckt högst konkreta minnen till liv.

Men när vi färdas i bil uppför åsen vid Tormestorp till Hallarna, platsen för barndomens ”vilohem”, kommer vi i en kurva fram till en plats som jag med största säkerhet anger som Jonssons bondgård. Det är förvisso ett renoverat hus vi ser och där ladugården till höger legat finns nu ett garage med tre portar. Byggnaden närmast kurvan rymmer häststallar. Det är alltså en hästgård idag och jag ser en ung kvinna fixa och dona med hästsadlar. Hur jag än vrider och vänder på minnet av Jonssons gård inför det jag ser kan inte minnet motsäga den slutsats jag drar. Jag är där den låg 1961, den är bara renoverad och ombyggd. När jag sedan tittar på bilden av hans boningshus och hund från den tiden blir jag förvissad om att det förhåller sig så.

Framkommen till Hallarna uppstår ett annat fenomen. Jag frågar kvinnan som kommer fram och hon bekräftar att det är ”gamla Hallarna” vi står inför. Men det är radikalt ombyggt och renoverat. Originalbyggnaden var en vit funkisvilla av stort format. Huset jag nu står inför är en gulmålad jättevilla, med tillbyggd veranda under tak på ena gaveln, och med väl tilltagna altaner runt huset på såväl bottenvåningen som andra våningen. Det enda jag konkret känner igen är takkupan med tre fönster, den ser exakt likadan ut som då.

När jag är säker på min sak sker detta jag vill kalla magi. Det är som om jag rent kroppsligt – inom mig och förstärkt av känslor – flyttas tillbaka till den tiden och jag kan se allt framför mig i tydliga bilder. Jag ser den bilden där och då, och jag berättar precis hur det var. Bonden Jonsson har hämtat oss med flakkärran. Vi sitter på den alla barnen. Vi har handdukar med oss och åker nerför den branta backen genom skogen. Jag ser 1960-talets skogsbacke och ignorerar alla de villor och sommarhus som byggts där och förändrat hela landskapet. Vi sitter på flaket och Jonsson kör sakta och försiktigt med den lilla traktorn. Vi är på väg till Finjasjön för att bada. Nere i Tormestorp släpper han av oss alla, så får vi gå över järnvägsspåren – de finns kvar ännu idag men det finns inga övergångar – och ner till sjön.

Badminnena från Finjasjön är lika obehagliga som alla mina andra badminnen. Jag tyckte inte om att bada. Jag var rädd, inte för vatten men för djupet och för att jag inte skulle kunna hålla mig uppe, flytande.

Resten är bortträngt. Finns där inte ens som ett vagt minne. Liksom andra saker är badandet och känslorna av det bortsuddade. Jag har många sådana luckor och det som förenar dem är att de är obehagliga och kusliga.

Hallarna var för mig en plats där hemlängtan blev en stor kropp av saknad och sorg. Ensamheten fyllde mig varje gång jag tänkte på att jag bodde långt hemifrån och inte hade någon kontakt med familjen. Tio mil var på den tiden ett stort avstånd. Man ringde inte. Det var något som låg helt bortom horisonten. Man skrev om man ville ha kontakt, och jag minns att jag skrev till mormor, det var hon som stod mitt hjärta närmast.

Det jag saknade var Malmö. Hemma. För ett stadsbarn var tystnaden i storskogen skrämmande. Jag var många gånger mycket rädd. Det mörker som fanns runtom huset var som en avgrund. Bara några av de riktigt tuffa barnen vågade sig ut där när dagsljuset mattats av. Jag gjorde det aldrig.

Dagtid tyckte jag däremot om skogen. Vi var därute ganska mycket i en känsla av frihet och oberoende. Där fanns inte de sköterskor vi kallade för vakter. Där kunde vi småpågar komma de lite äldre flickorna närmare. De var mysterier i sig men de fick mera karaktären av vanliga människor under granarna. Mysteriet var att de ens ville vara tillsammans med oss. Vi var ju i ordets verkliga bemärkelse glyttiga, vi lekte riktiga barnlekar som små glyttar gör. Ändå kunde vi komma ut i skogen med flickorna som kanske var 12 år gamla eller mer. I brist på annat umgänge hade vi varandra och det var inte dåligt. Om jag försöker återkalla stunder av tidlös glädje måste det ha varit just dessa stunder tillsammans, vuxenfria, i skogen.

Lorensborgs Köpcentrum, en spillra av 1950-talets mötesplats. Foto: Astrid Nydahl

Det jag erfar när jag står där uppe på Nävlingeåsen, omgiven av blandskog på just den plats där jag vistades så länge som barn, har jag känt vid ett flertal tillfällen under 2015. Jag kände det när jag promenerade på Bellevuegården med Astrid. Vi stod en bit utanför lägenheten där jag bodde i sex år med familjen. Jag kände det utanför inhägnade till Stadiongatan 53 b, och jag kände det när vi steg in i det gamla köpcentret mitt på Lorenborg, det som var så vackert då men som nu egentligen bara var helt igenklistrade rutor bakom vilka ICA-butiken gömde sig, och där vår favoritkiosk idag var en arabisk förrättning. 

Jag erfor barndomen fysiskt. Det spelade ingen roll att detaljer eller fasader såg annorlunda ut, eller att andra människor bodde eller hade sin verksamhet i lägenheterna och lokalerna. Det var Bellevuegården, det var Lorensborg och jag stod där nu igen, förflyttad till 1958, 1968, 1978, för att i alla fall få konstatera att sticklingarna nu var höga träd och den radikala förändringen av våra malmöitiska miljöer som alla talar om verkligen ägt rum. Jag nickade igenkännande, men från mina ögon rann det också tårar. Det som gått förlorat fanns närvarande i hela mitt väsen. Jag var sju år på nytt, sjutton år, tjugosju år och jag behövde inte fråga någon annan än mig själv vad det handlade om.