fredag 20 juni 2014

Midsommarafton. Långsamhetens nej

Firar denna midsommarafton som jag gjort i många år nu; vid ett bord för sex vuxna och ett gäng ynglingar (som kallades barn helt nyligen men inte längre är det), sillen, färskpotatisen, snapsen, allt det som krävs för många timmars samtal och fest. Så det passar väl rätt bra med några utdrag ur Långsamhetens nej.

*


Foto: Astrid Nydahl

För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”

*


Också för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”


Alldeles nyligen fann jag att flygtrafiken och flygplatserna ingav mig samma känsla av obehag och främlingskap som en gång bilismen. Jag kom fram till att de illa maskerade shoppinggallerior som flygplatserna idag är, inte i första hand är byggda för människors resande, utan i ännu högre grad för att stimulera eller upprätthålla deras konsumtionsmönster. Därmed hade jag skrivit ut mig själv ur möjligheten att resa med flyg. Omedvetet gjorde jag därmed också ett val som hade med hastighet att göra. Om jag inte kan flyga måste jag anlita andra kommunikationsmedel som tar längre tid, som i sig är ett slags bejakande av långsamheten. Att resa med tåg eller buss innebär också ett bejakande av en rytm som har mer med Thomas Mertons jordiska rytm att göra, än med en artificiell puls skapad för snabba beslut och snabba ”upplevelser”. Det senare befrämjas av hela vår postmoderna kultur där de snabba informationskanalerna ingår i samma kulturmönster som flygtrafikens fysiska förflyttning av människor, från en kontinent till en annan inom loppet av timmar. Liksom epilepsin under anfallen stjäl tid och medvetenhet från den sjuke stjäl de snabba kommunikationsmedlen tidsmedvetenhet från resenären. I detta livsmönster ingår också vår längtan efter bekvämlighet. Att utsätta sig för en längre tid i buss eller tåg ställs mot den kortvariga närvaron i en flygplanskropp, som gör det möjligt att blunda och vara frånvarande medan den fysiska förflyttningen pågår. Resan blir en ond dröm eller en illusion och ankomsten till  den nya platsen en bekräftelse på bekvämlighetens fördelar. ”… hela livet rinner undan med hjälp av den snabba resans proteser och vi är inte ens medvetna om dem längre” skriver Paul Virilo och citerar därefter Gaston Rageot som 1928 skrev: ”Med behovet att ständigt resa omkring har livets beständighet till sist kommit att ligga i själva bytet av ort”. (Försvinnandets estetik respektiv L ´homme standard). Virilio skriver: ”Det hektiska användandet av bilar och motorcyklar har inte, i motsats till de kommunala transportmedlen, något bestämt resmål: det är a priori klart att det inte handlar om några avstånd som skall tillryggaläggas och automatiskt har därmed en ny resesituation uppstått. Att resa ingenstans, att cirkla runt i ett dött kvarter eller trängas med andra på en igenkorkad motorled blir nu något fullkomligt naturligt för tittaren-resenären.” Virilio använder det dubbla begreppsparet ”tittaren-resenären” därför att han menar att bilåkandet är ett sätt att se på en filmduk, det är som om en film utspelades framför oss när vi tittar ut genom bilrutorna. Därmed sluts också den cirkel som får ”nöjesliv” och privatbilism att hänga ihop.  


3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Notera att man som flygpassagerare också behandlas som en brottsling. Säkerhetsbolagen har tagit över flygplatserna och de har verkligen inte något intresse av en trevlig stämning. Snarare tvärtom. De lever (gott) på hot och rädsla.

Men trevligt slut på midsommarhelgen i alla fall!

Mexhide Kycyku sa...

Glad midsommar Thomas, med hela din familj!
Barn som är vuxna nu och barnbarn!

Thomas Nydahl sa...

Tack ska ni ha, och tack detsamma så här på midsommardagen.