måndag 2 juni 2014

Minnen från monoliten Albanien

Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.

Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting". 

Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978


2 kommentarer:

Anonym sa...

Fin text Thomas. /Kenneth Karlsson

Thomas Nydahl sa...

Tack Kenneth!