måndag 19 maj 2014

I sol och regn med Torgny Lindgrens Klingsor

Rapsfält i regnmörker, vid Trolle-Ljungby, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl



Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår. Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor. Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var." 

Från lördagens högsommarväder hamnade vi i söndagens hällregn. Både i Knopparp uppe på åsen och i Åhus ute vid havet, satt vi och njöt värmen och vilan, småbarnen kastade de kläder de hade och rusade ut i Östersjön och försäkrade sina föräldrar att vattnet inte var kallt. När söndagen kom stod vi och tvekade. Vi tog ändå korgen med oss och medan regnet piskade satt vi kvar inne i bilen med kaffe och smörgås därute på Landön. Vi kunde se de alldeles små båtarna som gått ut en liten aning från hamnen, där fiskarna stod upp som skuggor mot horisonten, förhoppningsfulla med sina spön, för att kanske få med sig någon söndagsfisk hem.

I söndagsregnets mörker ägnade jag mig, väl hemkommen, åt läsning. Parallelläser några stycken just nu, och noterar särskilt att Torgny Lindgrens Klingsor gör mig på sällsynt gott humör. Han skrönor, hans humor och berättarkonst kan förvandla nästan vem som helst till en ljusare människa. ”Huvudperson” i berättelsen är väl egentligen ”konsten”, som symbol för den skapande människan och som konkret erfarenhet för den frihetslängtande. Klingsor själv är i högsta grad uppfylld av sitt livsverk. När han reser till Paris för att komma konsten nära nöjer han sig med att söka upp ateljéernas och kursernas adresser, där han från andra sidan gatan ser de blivande konstnärerna, modellerna och lärarna komma och gå. Själv tycker han sig ha allt det bakom sig. Han menar sig vara en fulländad konstnär som helt kan ägna sig åt stilleben-måleriet. Han ser liv i tingen, han besjälar glasen, krukorna och tallrikarna. 

Hans enda djupt mänskliga kontakt är med kvinnan i Malmö som till en början var hans handledare när han lärde sig måla utifrån studieförbundets kursbrev. Jag läser och förundras och förstår att man hos Lindgren aldrig kan veta vad som är skröna och vad som är fysisk förankring. Det är själva poängen med honom. Kanske är det som när man läste sin barndoms sagor och äventyrsberättelser, man låter sig dras med, man njuter och man reflekterar över den visdom som både Lindgren och hans gestalter sprider.

På Landön i hällregn, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl



8 kommentarer:

Bodil Z sa...

Jag tänker på Hesses "Klingsors letzter Sommer". Finns det något samband?

Thomas Nydahl sa...

Hej Bodil. Jag svarar dig med ett citat från DN:s Jonas Thente:

"Klingsor är förstås inte en biografisk gestalt. Namnet delar han med titelfiguren i Hermann Hesses korta och elegiska roman ”Klingsors sista sommar” som handlar om en utlevande expressionistisk konstnärs slutskede. Med tanke på Torgny Lindgrens allmänna knipslughet och omvittnade, lätt burna lärdom, konsulterar man för säkerhets skull andra källor för att finna namnet Klingsor och finner tre fiktiva magiker, en fransk poetpseudonym samt en asteroid."

Einar J sa...

Sambandet är i varje fall inte på något sätt övertydligt, och Lindgren vill ju själv i texten betona sin huvudpersons oavhängighet med de berömda andra med samma namn. Men visst, varför kallas han Klingsor? - och Lindgren har samtidigt erkänt en valfrändskap i Hesse. Det är väl rimligt att just konstutövningen och konsten själv (en sorts huvudperson, som Thomas konstaterar) är en gemensam nämnare.
Hos båda författarnas Klingsor-verk finns ju en upptagenhet med målarens stoff och motiv och deras omvandling till såväl stilleben som porträtt. Porträttkonsten blir ett misslyckande för den västerbottniske Klingsor, medan Klingsors självporträtt utgör ajälva kulmen i Hesses berättelse.

Thomas Nydahl sa...

Tack Einar, det var ett flott klargörande. Jag har ju inte läst Hesses verk, och kunde inte ha bidragit. Jag vill passa på att säga att jag nu kommer att läsa alla TL:s böcker som finns i bokhyllan, det har tidigare bara varit A:s privilegium.

Einar J sa...

Ja, Thomas, i så fall vill jag säga att högtidsstunder väntar! Den allra bästa/roligaste/tänkvärdaste från senare år är nog "Norrlands akvavit". Den handlar om en man som ångrar sitt tidigare liv som väckelsepredikant och nu vill bidra till "avkristningen av inlandet", dvs. omvända de omvända. Jo, det är nog bara Torgny Lindgren som kan komma på den historien. Han är i sina bästa stunder helt obetalbar. Och vilken hand med språket sen!

Thomas Nydahl sa...

Einar, tack igen, jag närmar mig hyllan och tar först den du rekommenderar.

Bodil Z sa...

Jag tackar också Einar för utvidgningen kring Klingsor och dig Thomas för själva inlägget. Och så vill jag säga att jag tycker mycket om den övre bilden. Den påminde mig om platser i det gamla Ostpreußen, som jag bara sett på bild - fast kanske finns det sådana platser där nu också...

Thomas Nydahl sa...

Bodil, låt oss hoppas att det finns sådana platser också i dagens Ostpreussen, även om jag är lite pessimistisk på den punkten.