söndag 11 maj 2014

En vägvisande LP med Duke Ellington

Duke Ellington
Vissa söndagar ville pappa att vi promenerade tillsammans hela familjen. Ibland bara in i villakvarteren bakom Lorensborgs fritidsgård (hette det inte Ungdomsgård då?), men också in till centrum. När vi gick utmed Lorensborg och sedan ner mot Kronborgsvägen var jag alltid lika orolig för att möta någon klasskamrat. Var jag rädd? Skämdes jag? Kanske var det bara så att min familj var ett territorium dit jag inte ville att någon utomstående skulle komma. Finaste minnena av dessa söndagar är de promenader som sträckte sig förbi pappas arbetsplats, Malmströms herrekipering, och slutade på konditori Hollandia på Södra Förstadsgatan där det blev bakelse och lemonad (Pommac!).

Hade jag alltså en trygg plats i familjen? Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat. 

I detta rum praktiserade vi våra musikaliska drömmar, min bror med en bastuba och jag med en virveltrumma. De drömmarna kom bara en liten, liten bit. När jag spräckt skinnet i trumman var det en återvändsgränd. The Broomsticks fick klara sig utan mig, och min talang räckte ändå inte långt. Den musikaliska drömmen hade mer karaktären av erotisk dröm, vi hade ju sett de skolkamrater som verkligen var musiker och vad de kunnat uppnå i de vackraste flickornas värld. Peter Mårtensson var skolans stjärna. Den stora musikaliska talangen hade han med sig från barndomen, och när han som vuxen tog sin sjungande mammas namn, Winberg, blev han en ofta synlig trummis i många sammanhang. Han tog sitt liv i unga år. Peter som vi alla avundsjukt betraktade hamnade i en så stor olycka att han inte såg annan utväg än att ställa sig med bilen på spåret. Jag talade i trettioårsåldern, då jag flyttat med min egen familj från Malmö, ofta med Tollarparn om Peter. Han var som pianist och arrangör en av den skånska jazzscenens centralgestalter och hade ofta arbetat ihop med Peter.

Min egen utövande musikerdröm krossades, men närvaron i musiken var ändå stor. De verkligt mullrande musikanläggningarna var ännu inte var mans egendom och jag hade inte under barn- och tonårstiden i Malmö kopplat samman musik med osämja, störningar, stress, vilket jag senare i livet kom att göra, då basgångarna åt sig fram genom lägenheternas betongelement. Musik var ännu så länge den stora inspirationskällan. Pappa var bekant med Leif Smokerings Andersson och av honom fick jag en vägvisande LP med Duke Ellington. Den grundlade förstås en smak för jazzen som jag burit med mig genom livet. Ändå var det helt annan musik som jag levde med. Populärkulturen hade redan då en sådan genomslagskraft att Beatles blev det viktigaste, vid sidan av Tamla Motown-stallets fina svarta artister, där jag framför allt lyssnade till Otis Redding, Sam Cooke, några av de bästa kvinnliga triogrupperna, som The Supremes. 



2 kommentarer:

annannan sa...

Thomas, vet du vem fotografen är till bilden av Duke Ellington?

Jag läste ett intressant reportage om en klassisk jazzfotograf i en hipp tidning hos frisören för ett par veckor sedan, och det här ser ut som om det skulle kunna ha varit hans verk, men jag la inte hans namn på minnet.

Thomas Nydahl sa...

Har sökt men inte funnit fotografen. Men det är ju en högklassig bild så det är säkert någon av de stora, kanske rentav Herman Leonard:

http://www.edelmangallery.com/leonardshow05.htm