torsdag 21 februari 2013

Om värdet av giganter - i pygméernas tid

Idag fick jag en utsökt bokgåva av min vän Anders W. i Finland. Leszek Kołakowski var en av det kalla krigets främsta filosofer. Alvar Alsterdal talade ofta om honom, eller rättare: skrev om honom i breven till mig (och som jag samlat i boken En centraleuropeisk afton).

Hur många filosofer och/politiker vågar man i den nya Europa kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna hade bloggen inte räckt till. Men är det inte så att tongivande mediafigurer idag ter sig som c-varianter av något som en gång fanns?

Vad är den upphöjde Per Svensson annat än en parodi på 1960-talets folkpartister? Vad är Helle Klein annat än en in- och tilltrasslad och alldeles för sent uppstånden variant av suffragettrörelsens kvinnor? Vad är Per Wirtén annat än en sökmotor bakåt i tiden, och vad är Ann Heberlein annat än en veckotidningsdam som tycks tilltala varje kulturredaktör? De ständigt skrattande och underhållande kulturredaktörerna ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer, vi är tysta från Svenskan till GP, från HD till Skånskan och från Norrländska Socialdemokraten till Hallandsposten. Det viktiga är trots allt att vi skrattar. Att vi är underhållna.

Jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna. Än mindre förstår jag c-kritikerna i lokalpressen, de som går under efternamn som Karlsson, Polvall, Enander, Eriksson, Hoff och tusen andra uppblåsta men utbytbara. Kanske är alltsamman bara en parad inför begravningen av den svenska offentligheten (press, tv... allt)? Jag börjar tro det.

Även om nu den svenska pygmékulturen är pressande så finns det alternativ. Rent fysiskt kan jag möta dem i Köpenhamn. Där finns några som skulle kunna göra gigantanspråk. Men framförallt vill jag möta dem i litteraturen, musiken, konsten och filosofin.

Och det finns det förstås lite varstans i Europa. Ändå kan jag inte låta bli att främst tänka på de redan bortgångna som betydde så mycket. Vad är vi utan Havel? Vad är vi egentligen begåvade med? En hel rad akademiska tänkare som aldrig ingriper i det sociala och politiska livet. Vad är en Habermas mot en Havel? Vad är en Žižek mot en Camus? Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.

Nu drar jag täcket upp till hakan. Jag har en god Grönstedt hemma. Smuttar och läser mig in i bokgåvan, Is God Happy? med essäer som Totalitarianism and the Virtue of Lie, The Marxist Roots of Stalinism, Crime and Punishment, Our Merry Apocalypse.


4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Vad som är stort eller litet kan ju bero av betraktarens perspektiv och position antar jag, även om jag håller med om mycket av vad du skriver. I Gutenberg-galaxen finns en storhet, i McLuhan-sfären en annan. Själv föredrar jag tryckt text (Gutenberg) framför elektronik (McLuhan), men det gör förmodligen att jag missar en del. Och vi kommer inte undan det elektroniska nervsystemet som lindar sig runt hela jordklotet och skapar nya typer av hjältar och skurkar som vi äldre kan ha svårt att uppfatta.

Men visst tusan fanns det knäppa folkpartister förr också! Och det fanns aktivistiska intellektuella som kanske borde ha hållit sig på sin kammare, som alla de som 1914 hejade på när Europas ungdom skickades till skyttegravarna.

Inre exil sa...

Tack Björn, ditt inlägg gör mig yster! Mycket bra iakttagelser som jag bara kan rekommendera andra läsare att utforska. Särskilt det sista du skriver om 1914.

Kenneth Karlsson sa...

Briljant Thomas. Jag log inombords åt din strindbergska avrättning.

Inre exil sa...

Tack Kenneth!