torsdag 7 februari 2013

Malmö, 1952 och framåt - i backspegeln

På promenad med mamma och lillebror, Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö 1955
När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg Palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 40 år gammal, tvåbarnsmamma och tidvis språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad". Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

De stora grönytorna, lekarna, saft- och bulle-dagarna med mamma och syskonen. Det ovanliga och magiska ögonblick då ekorren åt ur min hand. Barndomsminnen en påskafton. Malmö, stadsdelen Lorensborg på 1960-talet. Malmö och Lorensborg som harmoniskt liv (har de mörka stunderna förskingrats eller lever de kvar, längre bak i minnesbanken?).

När jag sedan blev tonåring följde jag med pappa på studiebesök i konfektionsfabrikerna i Landskrona. Där syddes alla de plagg vi hade på oss. Det var en tid av inhemsk tillverkning av skjortor, byxor, kostymer, rockar, jackor - framför allt hos Schlasbergs. Jag utbildade mig sedan till dekoratör och arbetade i herrkonfektion på både Malmströms och Ohlssons i Malmö. Idag är Landskrona brottslighetens och våldets Ödeland. Vi förundras, vi försöker se om det finns några samband mellan 1960-talets arbetarstad med konfektionsindustri och varvsindustri och de getton som konserverats på 2000-talet. Jag ser inga samband.


1 kommentar:

Anonym sa...

Kan man inte Thomas kalla 60-tals Sverige för ett arbetskraftsinv.land som sedan utan folkomröstning omvandlats till omsorgsinvandraland?
Mer socialbyrå än fabrik således och ingen som betalar skatt kan gilla en sådan utveckling.
Talat med mer än en andragenerationsson till de som landade här på en fredag och gick till jobbet på måndagen i ett produktivt 70-talssverige.
Annat nu.
HUBERT