Mircea Cărtărescu: Dagbok 1994 – 2003 (Bonniers Panache, översättning av Inger Johansson).

Mircea Cărtărescu är kanske den mest hyllade av alla författare i sin generation. Född 1956 i Bukarest kan han förstås ställas mot så många andra femtiotalister. Men det är något unikt med honom, inte minst så som det visat sig i hans mäktiga romantrilogi, Orbitor, vars tre delar heter Orbitor. Vänster vinge, Orbitor. Kroppen och Orbitor. Höger vinge.

Kritikerna, inte minst här i Sverige, har inte hittat alla de lovord de velat strö över böckerna. Jag har, det måste jag erkänna, misslyckats med att läsa dem. Mircea Cărtărescu är för mig en alldeles för tung, tjatig och ältande prosaist. Han skriver och skriver och skriver och volymen bara ökar, men jag fängslas inte. Inte för ett ögonblick.

Annorlunda är det med Dagbok 1994 – 2003 som just utkommit. Jag har väl egentligen aldrig tyckt om någon annan litterär genre så mycket som dagboken. Det är ett faktum att den vetter mot den djupt personliga essän, men den står annars så nära författarpersonligheten man kan komma. En annan rumän har visat det mycket tydligt. Gabriela Melinescu utgav två av sina volymer dagböcker på svenska för mycket länge sedan och jag har inte slutat hoppas på att också fortsättningen ska komma.

Dagboken, också hos Mircea Cărtărescu, är en form som passar så bra för den aktivt skrivande författaren, när han eller hon måste ta ett steg åt sidan, för att få syn på sig själv och för att vila från arbetet. Dagboken är vila. Dagboken är allt annat än ett slags svar på offentlighetens förhör.

Mircea Cărtărescu skriver:

”I går natt slog jag återigen upp ögonen på vid gavel i rummets mörker som genast fylldes av färgsprakande arabesker som på en datorskärm. De förtätades med den upplösningen som vara det verkliga har till landskap och träd och stjärnor som drog förbi i rasande fart som i ett kalejdoskop.”

och:

”Jag kan inte ens säga att jag lever nu. Istället kan jag beskriva några föremål. I badrummet står tvättmaskinen och surrar.”

och:

"Till min depression, som för övrigt är mild och harmlös, har förstås också det bistra vädret bidragit; solen vet man inte var den håller hus, den har inte synts till på ett par veckor.”

Ja, så ser det ut: drömmar, högst påtaglig vardag och de inre tillståndens höjder och djup. Läs, läs!