Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på.

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på. Väl därinne kan jag inte skilja på verkligt och fiktivt. Jørgen Leth har gjort det mest förbjudna av allt: han har flyttat in sina erotiska fantasier i en berättelse om sitt eget liv. Han leker med fiktionen och säger: Nu är det jag som är kolonialherre och jag tar vad jag vill. Och så tar han kockens dotter.

Hela Leths bok är en lek. Men en lek som bygger på ett liv som försvurits åt konsten, erotiken och äventyret. Hans bok fick lysande recensioner och sålde slut rätt så snabbt. Men allt vändes till ett helvete när en av skandaltidningarna i Köpenhamn tryckte en löpsedel där det stod: ”Leth höll sexslav på Haiti”. Vem kunde efter den löpsedeln hålla huvudet kallt? Och vem ville bli sedd tillsammans med en pedofil och slavhandlare? Ingen har ens kommit på tanken att gå till Leths egen bok för att kontrollera vad det faktiskt står i den.

Det har jag. Jag hade läst boken redan innan löpsedeln satt igång hela drevet. Och därför försvarar jag Leth utifrån en principiell ståndpunkt: allt, bokstavligt talat allt, är tillåtet på världens farligaste plats: litteraturen. Den som förväxlar orden i boken med personen som skrivit dem har ett stort problem.

Eller har jag missförstått alltsammans? Ibland tror jag att det mina ögon läser och de slutsatser min hjärna drar står så långt ifrån alla andra människors läsande och slutsatser att jag kanske skulle sluta yttra mig helt, inte bara på Kvällspostens kultursida, utan helt, och i alla sammanhang. Det vore detsamma som att sluta ge ut mina böcker.

Ur Inre frihet, 2007.