Den isande vinden tjuter för fullt. Skåne sänktes åter ner i den mycket kalla grytan av vind. Under måndagen hade jag besök från verkligheten med en rörmokare som bytte kranar och packningar här i huset. Det finns många saker jag känner mig handikappad av, och praktiska husbestyr är de som gör det allra starkast. Laga mat kan jag. Städa, hålla rent och snyggt omkring mig kan jag. Läsa och skriva. Umgås med barn och barnbarn, vara mitt i den stora cirkeln av närmast anhöriga. Putsa fönster kan jag också. Men be mig inte byta en kranpackning eller göra något annat liknande. Då ger jag upp och ringer efter hjälp. Byta proppar kan jag göra, om jag hittar den som är trasig, det gör jag inte alltid eftersom vi bor i ett hyrt hus som varit kontor och därför har ett virrvarr av proppskåp.
Ska man inte istället känna en djup tacksamhet över att det i vårt arma land fortfarande finns hantverkare? Jag gör det. Liksom rörmokaren och elektrikern, är också cykelreparatören livsviktig för mig. Utan honom hade jag inte kunnat ha en hel och bra cykel året runt. Sist men inte minst faller mig ortopedteknikern i tankarna. Han är både ortoped och skomakare. Sedan många år gör han alla mina skor, där nere i källaren under centralsjukhuset. Sandaler, stövlar, vinterskor, finskor... allt gör han direkt efter min diabetesskadade fot. Enhetspris på 700:- oavsett vad det är för skor. En hantverkare värd att hylla. Jag sjunger alltså hantverkarnas lov idag. Det får gärna fortsätta tjuta utanför huset. Läsningen blir så mycket behagligare i stugvärmen.
Bild från Hangö i februari: Ulrika W. i Finland, som dessutom gratuleras på födelsedagen (nog har isblomman sin självklara plats i buketten?).
7 kommentarer:
Nog sjunger jag också hantverkarnas lov. Jag är inte alldeles övertygad om gördetsjälvandets välsignelse. Det man tycker är roligt att göra ska man naturligtvis göra, och att kunna lösa praktiska problem ger i sig tillfredsställelse. Men det att jag själv ska göra allting, också det jag varken tycker om att göra eller gör bra, är inte det en konstruerad dygd av en nödvändighet som har att göra med lönesättning och beskattning?
Naturligtvis ska alla människor ha anständig lön. Här i Portugal är det mycket som jag kan leja bort därför att den som gör det tjänar mycket mindre än jag, eller inte betalar den skatt eller de avgifter vederbörande borde, och jag är inte för varken svältlöner eller svartjobb.
Men att det blir oönskade bieffekter av att ha väldigt höga lönekostnader, det är alldeles uppenbart.
Anna, alldeles oavsett är jag tacksam att det finns några kvar. Minns du barndomens land där det t.ex. fanns skomakare också i Sverige? Jag saknar dem, som jag saknar en hederlig byggnadsfirma i en tid då allt är plast och fusk, och då den nyköpta villan ruttnar och möglar efter två år.
Nej, det var inte "bättre förr" - men hantverkssamhället hade avgjorda fördelar jämfört med vår tids industriella och massproducerade varusamhälle.
Tack för det första för gratulationerna! Firar i kallt, kallt väder, men sol!
Hör också till dem som sjunger hantverkarnas lov, bl.a för att jag inte gillar slit och släng-ideologin som råder i dag. Förr sydde man, lappade, lagade skor, apparater, vad som helst - idag slänger man och köper nytt.
Jomenjo, det minns jag. Eller, när jag var barn på sjuttiotalet vet jag inte var det fanns en skomakare, men det fanns en toffelmagare i en källarlokal nära det som i folkmun kallas Hästatorget i den lilla hållan som är huvudorten i kommunen. Där fick jag mina första tofflor gjorda, för det hette att jag hade höga vrister och köpetofflor passade inte. Det gjorde de rätt snart, och det var väl tur för toffelmagaren tror jag inte var med så länge till.
Här hos dig behöver jag väl inte specificera att tofflor för mig är det som på uppsvenska kallas träskor. Träbonnar säger fadern när han ska göra sig ännu skånskare än han är.
Träbonnar sa man på landet när jag var barn. I Malmö sa vi tollor. Men vi vet ju vad de betyder. Minns när mina äldsta var små och vi flyttade till Tollarp, då blev de ibland missförstådd just i det dialektala som skilde sig rätt rejält åt.
De använde ord som rullebör. Ack, ljuva förflutna!
Va - säger man inte rullebör i Tollarp?
Jo, fast inte i Malmö. Då. I slutet av 1970-talet. Jag blandar ihop, är fortfarande trött efter nattens läsning. Men i det stora hela är det väsentliga skillnader mellan dialekten här och malmöitiskan, det har jag blivit varse efter många år som kristianstadsbo.
Skicka en kommentar