Konstens moder?

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).

Han fortsätter: "Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."

När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och säger att "Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet."

Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt, som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas: i skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.