Kaddafi med livvakter. Foto: T. Nydahl, Benghazi 1983."The Blacks will prevail in the world" Moammar Kaddafi.
Ser du huset därborta? frågar min guide, det var där vi brukade köpa brännvin svart, men nu kan man inte ens göra det, sedan de nya alkohollagarna trädde i kraft vågar inte ens västambassaderna servera alkohol, för de blir utvisade om de upptäcks, det enda som står att uppbringa i landet nu är Seven Up och en billig, blaskig apelsinlemonad, om man inte hellre dricker de alltid framställda och upphällda kopparna kaffe eller thé, att komma som gäst till Libyen är som att stiga ner i helvetet, redan stämpeln i passet gör mig till ett säkerhetstjänsternas studieobjekt, och ändå löser jag med glädje ut helvetesbiljetten och sätter mig på planet till Rom, där avlösaren ska ta oss vidare in i den arabiska terrorismens vagga, det är på Leonardo da Vinci-flygplatsen jag blir varse vad den innebär, i varje skrymsle och vid varje cafébord patrullerar där k-pistbeväpnad polis, vi sitter ner vid just de bänkar där massakern utfördes några år tidigare i frihetens allt mer nedsolkade namn, och när planet från Libyan Arab Airlines kommer går vi in i en annan värld och sätter oss till rätta för den korta resan förbi Tibern, ut över Medelhavet och ner på den sandiga sidan, där den arabiska världen brer ut sig i norra Afrika och vi stiger av planet andäktiga, fulla av förväntan (är allt bara fördomar eller kommer mina inre bilder att bekräftas?), vi slussas in i vänthallen där vi serveras kalla drycker, allt fler ansluter sig via sina flyg från hela världen och allt fler svarta amerikaner kommer in i hallen, vi sitter där timme efter timme, då och då kikar en libysk tjänsteman in och säger att snart får vi veta, men timmarna tickar vidare och förväntan övergår i irritation, trötthet och hunger, när vi slutligen får gå ombord på ännu ett plan, som ska föra oss till Benghazi i landets östra del, alldeles nära gränsen till Egypten, där vi ska bo och leva, utan att ens ha visst om det, och väl där ankommer många av oss utan bagage, därför att vi fyllt i våra bagagelappar med Tripoli som slutlig destination och för att de inte ens varit med samma plan som vi, när vi lägger oss i den sena svarta arabiska natten kan vi varken byta underkläder eller borsta tänderna och vi vaknar med en redan unken doft ur våra kroppsöppningar, en del tar det med ro, andra, som jag själv, alltmer irriterade och besvärade, stående vi disken på det båthotell där vi bor, och libyerna där med sin ständiga besvärjelse Inshallah, de alltid ringande telefonerna, alla samtalen till och från Tripoli som tycks leda till absolut ingenting och den mörka blicken som säger: Du får ingen väska bara för att du skriker, vi går allt längre in i denna väntan, denna till synes meningslösa intighet som den arabiska miljön indränker oss i, allt är inshallah och människorna tycks inte ens försöka påverka dess innebörd, om gud vill får vi naturligtvis vårt bagage och vill han inte, so what, vi kan inget annat göra än handtvätta de enda kläder vi går och står i, lägga oss i förhoppningen att de ska torka till morgonen därpå, vilket de sällan gör i den heta vårluften, vi stiger upp och sätter oss varje dag i bussarna som för oss in till Benghazis centrum och universitet, där den stora internationella konferensen om Kaddafis "tredje universella teori" ska hållas, och vi är alltifrån frilansande svenska journalister och tyska husockupanter till amerikanska svarta muslimer, afrikanska presidenter och andra potentater som anländer i nypustade silvergrå Mercedesbilar, vi sätter oss i konferenssalen, vi bär alla de arabiska ID-brickorna på våra bröst och de öppnar alla dörrar för oss, jag känner igen mig själv på bilden men har ingen aning om vad den arabiska texten säger, jag går in i salen och sätter mig, hamnar mellan Benins president och Per Garthon som tycks vara något slags hedersgäst här, snett bakom oss sitter en finländsk man av arabiskt ursprung, han behandlas som om han vore Kaddafis bror, servilt och med alert uppvaktning, vi sitter där i stolarna och applåderar artigt när den nicaraguanske militären avslutat sitt tal, och en ny talare, är han möjligen denna gång från palestinska PFLP, går upp i talarstolen, och så där håller det på dag efter dag, timme efter timme i två veckor, talen är självbespeglande och uppblåsta, men lika snabbt som de hållits lika snabbt är de bortglömda, meningslösa deklarationer för att hålla Kaddafi på gott humör, och längst bak i salen, där uppe på det som kunde ha varit de billigaste platserna i en konsertsal, sitter Kaddafi själv, gömd bakom solglasögonen och med sin ungflicksvakt vid sin sida, jag går därifrån och ut till bokborden i foajén, jag hittar en ung man med varm, vänlig blick och frågar honom om någon libysk författare finns där på bordet, någon som är representativ för den nya arabiska prosan och poesin, men hans vänliga leende vänds till ett fånigt, ett leende som avslöjar att han inte ens förstått frågan, ty på detta bokbord finns ingenting annat än plakatpropaganda och Ledarens egna visdomsord, de ord han samlar i sina gröna böcker, nu tryckta på ännu flera språk, i tron att de, liksom en gång Maos små röda böcker, ska influera en hel värld att gå i hans fotspår, nej på dessa bokbord finns ingen litteratur och jag vet inte ens var jag ska leta för att finna den, efter en kort stund kommer Garthon ut och jag räcker honom två dagstidningar, en italiensk och en arabisk och frågar om han möjligen kan snappa upp någon nyhet av vikt, men det kan han inte och jag fortsätter ut på universitetets baksida, där jag fotograferar hus och människor och tänker på ryktet som säger att tre unga män hängdes där inne i universitetsbyggnaden veckan innan vi kom, de hängdes därför att de var upprorsmän, och i denna folkliga diktatur är det så man gör med de människor som inte stämmer in i körens hyllningar av systemet och dess ledare, jag funderar på det och förstår att de hunnit städa upp inför vår ankomst, men tittar ändå djupt i varje students ögon för att se om möjligen en spegelbild av själva avrättningen där ska synas, men jag ser ingenting och ingen vill tala med mig därför att man i en diktatur aldrig samtalar med en främling, det lärde jag mig redan som ung, då jag i en gränd i Durrës i Albanien försökte tala med ett gäng ungar, när en man kom och slog bort dem, bokstavligt talat slog, därför att han fann det olämpligt, och just denna stämning märker jag överallt i Libyen, som när Daniar och jag går upp i Tripolis villakvarter för att fotografera blomsterprakten och en bil med sladdande bakhjul tvärstannar framför oss på trottoaren, tre män rusar ut och försöker slita åt sig kamerorna, det var först i och med att de läste våra arabiska ID-brickor som de lät oss gå, med kamera och allt, deras misstanke var grundmurad, något skumt måste det ju vara med två utlänningar som promenerar i överklasskvarteren och gång på gång riktar sina kameror mot buskar, blommor och träd, kanske är det just denna misstänksamhet som är diktaturens främsta kännetecken, och just i varje diktatur jag rest har jag sett den i sin vardagliga uppenbarelse, än som nedslagna blickar, än som undanmanövrer, än som civilklädda unga män som frågar What do you think about my country? och än som uniformerade och beväpnade män och kvinnor, poliser, miliser eller något okänt tredje som ska upprätthålla ordningen, och just i Libyen blev inslaget av nedslagna blickar och snokande civilister så stort att det rentav blev besvärande, och jag försökte, med erfarenheten från Albanien, istället iaktta så mycket som möjligt och samtala så mycket som möjligt med dem som lät sig inledas i ett samtal, för att slippa konfronteras med människor som inte ville, det var denna strategi som också fick mig att sitta ner i lemonadbarerna runt om i landet och tala sociala och politiska system med alla gästerna, som kommit av samma skäl som jag; afrikaner, araber, européer, amerikaner, kineser, vietnameser, jag samtalade med dem och utvann ur dessa samtal råmaterial till tankar om diktaturens och socialismens många ansikten, som alla påstod sig vara mänskliga, men som just i sina konkreta uppenbarelser visade sig vara raka motsatsen, och det kunde aldrig vara något att ta fel på, eftersom varje människa i sitt beteende avslöjar om hon är fri eller fånge, och i Libyen var det just de fängslade människornas beteende som kunde ses överallt, också inne i storstadsgränderna, bland hantverkare och butiksägare, de som alltid lät blicken svepa över närmiljön, som om de alltid behövde vara på sin vakt, också när de skulle sälja ett köksredskap eller en skjorta, därför att säkerhetstjänsten inte tillät vilken intimitet som helst med den tilltänkta kunden, men det var ändå där, inne i gränderna, de smala passagerna, med skonsam skugga bakom pelarna, som jag trivdes allra bäst, det var där jag åt de starkt kryddade lammköttsbitarna medan araberna stod i kö för att glo på mig, där inne i skuggan kunde jag reda mig ett bo undan ökenhettan och stadsbullret, och köpa de arabiska souvenirer jag ville ha med mig hem; kopparfatet med kameler, de lövtunna, handsnidade salladsbesticken, tygerna och det jag visste att någon därhemma skulle förstå att uppskatta, och det var på håret att vi inte ens fått se allt detta, därför att vardagsstaden undanhölls oss och vi slussades runt från det ena praktobjektet till det andra, uppe i Gröna bergen där vi fick se tomatodlingar och statliga mönsterjordbruk, som om vi varken sett grönsaker eller traktorer förut, men för att inte glida ner i cynism drar vi oss till minnes att detta faktiskt var konstbevattnad före detta öken, och deras stolthet över att ha omvandlat detta till jordbruksmark trots allt var befogad, Marsha från Washington och jag gick från den ena attraktionen till den andra, strax före oss gick Daniar från Malmö och Temba från Johannesburg, vi gick ända upp till det gamla kungliga palatset, där lökkupolen lyste med sitt guld i solen och avgaserna från alla de gamla italienska bilarna lade sordin på stadens alla ljud, som en matta över människorna och grönskan, också i den stora rondellen där vi stod väntande så länge innan vi kunde korsa gatan och gå in på den religiösa myndigheten där Daniar skulle tigga pengar till moskébygget i Malmö och de förnedrade honom så, att jag själv tvingades gå ut på gatan och han ensam fick föra kampen om dinarerna och dollarsedlarna, moskén i Malmö stod ännu halvfärdig och byggfirman vägrade fortsätta innan de fått mer betalning för utfört arbete, och i Malmöpressen skvallrades det redan om att ledningen för Islamic Center lagt beslag på pengar från den saudiska kungafamiljen, dessa islams välgörare och gynnare som köper sig missionärer överallt i Europa, och när vi sedan stod vid stranden och drack kaffe med nigerianerna förstod vi nästan ingenting av det de sa, därför att engelskan de talade hade annan gröt i munnen än den engelska vi själv förstod, och inne i foajén satt libyerna och tittade på en dubbad version av Dallas och vi undrade vad alla dessa, till synes sysslolösa män, klädda i finaste europeiska modekostymer, gjorde hela dagarna förutom att titta på amerikanska tv-såpor, när den canadensiske skogsexperten förklarade för oss, att libyerna numera var så oljerika, att de helst inte utförde något kroppsarbete själv utan valde att köpa det av gästarbetare - alltifrån de asiatiska uppassarna och servitörerna på hotellen och restaurangerna, till medicinsk, teknisk och annan expertis som byggde landets sjukhus, motorvägar, jordbruk och mediavärld, det var i den senare jag lärde känna maltekarna som kommit för att skapa och utveckla såväl tv som radio i Kaddafis propagandabehövande ökenrike, där Ledarens röst skulle höras överallt, i städernas myller och i ökentältens solitära tillvaro och hans gester och leenden skulle ses i varje tv-apparat och själv fick jag tesen bekräftad de dagar jag låg magsjuk på hotellbåten, när Kaddafi stod i tv-skärmens blå ljus hela dagarna och tycktes tala utan såväl pauser som avbrott, han talade och talade och ingen tycktes ta någon notis om alla tv-skärmarna han talade genom, båtens vardagsliv levdes långt bortom denna propaganda, denna ihärdiga och enerverande, hela tidens mässande röst som mekaniskt förmedlade ett budskap, om vad vet jag inte, ett budskap som varje libyer förväntades göra till sitt, på samma sätt som varje medborgare i de forna östeuropeiska socialistiska länderna förväntades vara regimernas röst, var de än rörde sig, vem de än talade med, men i Libyen liksom i dessa länder misstar sig härskarna, när de tror att diktaten i varje avseende åtlyds, och därför blir också deras chock så stor den dagen de störtas, därför att de trott sig leva i den tryggaste av världar, undantaget är kanske just en sådan härskare som Kaddafi, som suttit vid makten i hela sitt vuxna liv och som överlevt många kuppförsök och till och med undkommit de amerikanska bomber som istället dödade en av hans döttrar, Kaddafi som tycks överleva både exilgruppernas ljusskygga verksamhet och supermakters militära angrepp eller som i fallet Ryssland dess tillbakadragna hjälp, kanske är han inte den galning många vill göra honom till utan snarare en mycket klok och strategiskt begåvad ledare som vet vilka strängar han ska spela på, i den balansgång han hela tiden gått, någonstans mitt emellan militant islam och sekulariserad och av socialismen inspirerad, modern statsbyggarkonst, där han fått framför allt de unga männen och kvinnorna med sig, och där han fördelat oljemiljarderna på ett sådant sätt att de religiösa agitatorerna inte lyckats övertyga folket om att Kaddafi skulle ha varit en nackdel för dem i vardagens strävsamma liv, snarare tvärtom har de ansett att hans regim givit dem grundläggande behov, också dem som går bortom brödet och kläderna, till exempel därför att hans regim slagits så för den arabiska kvinnans rättigheter och rentav gjort henne till soldat i den revolutionära arméns tjänst och uppmuntrat hennes bildning och frigörelse, så att hon inte i något avseende liknar de kvinnor i arabvärlden som gömmer både kroppar och talanger under meterlånga, svarta slöjor, utan istället med frimodigt lugn syns i gatuvimlet, deltar i landets uppbyggnad, tar över från männen i universitetsvärlden och på sikt kommer att omvandla hela denna nation till något mycket modernare än både diktaturerna vid dess sida och de så kallade demokratierna, därför att Kaddafi möjligen är egocentrisk och märklig, men för att han framför allt drivs av en passion att förverkliga sina drömmar om ett Libyen fjärran de utländska herrarnas inflytande, detta pyttelilla ökenland som varit lekplats för koloniala makter och som därför också underkuvats så som många andra arabiska nationer gjort det, och för att hans allt mer provocerande slagord producerats just i avsikt att markera att en ny tid har kommit (men som också i sina mest extrema former bara är nya varianter av Black Power och Black is beautiful-paroller som vi så gärna anslöt oss till under revoltens år), och om de svarta ska segra i denna nya värld, är det bara ett symboliskt uttryck för att de så länge underkuvade nationerna i Afrika nu rest sig och kämpar för att bygga en egen framtid, helt utan inflytande från den vite mannens maktcentra, och i kanske just sådana mantra, uppenbart rasistiska och obehagliga att läsa, också när de sitter uppspikade i libyska lokaler, det ligger en sanning som är smärtsam just för att den säger mig, den vite betraktaren och besökaren, att min egen tid av privilegier och makt kanske går mot sitt slut, och att dessa väldiga massor, bosatta mellan ökenvidderna och södra Afrikas djupa och mycket fuktiga skogar, nu kommer ut i ett ljus vi inte tidigare har sett dem stå i, och att varje slagord som Kaddafi formulerat mer eller mindre står i samklang med denna historiska förändring, större än att vi ens förmår förstå den, större och mer djupgående än någon västerländsk människa i sitt liv kommer att godta, därför att varje förskjutning av makten mellan dessa olika världar också innebär konkreta förändringar i våra sätt att leva, det är en insikt som ingen Grön bok i världen behöver förtydliga, därför att den materiella standard ett samhälle lever med är alltings ram och plattform, i de provocerande parollerna, The Blacks will prevail in the world, ligger därför också en utmaning mot allt det vi håller heligt, och just därför kom Kaddafi att utpekas som världens farligaste terrorist och hans land som en bas för all terror riktad mot västvärlden, rätt eller ej fick i alla fall våra underrättelsetjänster ett styvt jobb att hålla efter allt det som planlagts i Kaddafis tält, och när ett plan sprängdes över Lockerbie kom också en ny epok att inträda, den då västerlandet slog tillbaka mot Libyen och markerade att detta var gränsen, landet utsattes för en mäktig internationell bojkott, dess gränser stängdes och ingen flygtrafik till eller ifrån Libyen tilläts, så pressades Kaddafi sakta men säkert mot ett erkännande av sin roll i terrorismen och det helvete jag nedstigit i under min resa i landet förbyttes sakta till något som liknade normalitet, turister började resa dit och journalister skriva entusiastiska reportage om de undersköna historiska skatterna, Kaddafi återgick till sitt livs stora projekt, att skapa en afrikansk union, och lyckades delvis komma in i värmen igen, allt detta skedde medan de libyska agenter som hölls ansvariga för Lockerbie fängslades och ställdes inför rätta och ännu en gång kunde spindeln i nätet överleva och restaurera det som förstörts av honom själv, och Gröna torget i Tripoli kunde möjligen bli en plats att komma till, också för dem som inte var revolutionsturister och panarabiska romantiker, detta pyttelilla land som mest beboddes i en smal remsa i norr mot Medelhavet, medan resten av det egentligen bara var mil efter mil av het ökensand, detta lilla land som gång på gång skulle förbrylla omgivningen med sina politiska svängningar, och när Kaddafi nu skulle bli en statsman undrade jag om skyltarna fick hänga kvar på offentliga platser och om den rasistiska retoriken skulle döljas på samma sätt som alla terrorismens aktiviteter.
Ur min bok Ökenvandring, 2003. Boken ingår i julbokspaket nummer ett.
Så var det dags. Mariza söker sig bakåt, till fadons rötter. Med Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk och José Marino de Freitas på basgitarr blir det så bra det någonsin kan bli.
"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).
Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt, som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas: i skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.
Bilder från södra Öland i november, A. Nydahl
Söndagen brukar inledas med sovmorgon, läsning och minst två dubbla espresso. Idag blev allt annorlunda. Uppstigen medan det fortfarande var mörkt, ingen frukost, inget kaffe, inte ens ett glas vatten. Klockan åtta på morgonen var jag på plats hos Capio Citykliniken, hade redan fått bedövningen i strupen, blivit lagd på britsen och läkaren steg in i rummet. Gastroskopi av allt som går att se på det sättet, från övre magmunnen och ner mot tolvfingertarmen. Idag hade jag förväntat mig ett entydigt besked om vad som orsakar mina bröstsmärtor sedan flera månader tillbaka. Resultat: övre magmunnens bråck var visserligen sämre, men inget alarmerande tillstånd. Svampinfektion i matstrupen, som är vanligt för diabetiker, kan behandlas medicinskt. Provtagning visade att magsåret var läkt och att helicobacter pylori, den elaka bakterien jag hade, nu var förintad.
Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980). Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.
I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:
Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czeslaw Milosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna
”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.
Foto av Sofie Amalie Klougart i dagens Information.
”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?
I den här scenen äter hon vindruvorna.
De lydiga är de farligaste. I varje samhälle, oavsett om det är öppet, demokratisk eller slutet, totalitärt, är lydnaden i sig det största problemet. När människor inte ens säger ifrån om de ser förtryck i den närmaste kretsen eller på sin arbetsplats har tystnadens broder segrat: lydnaden.
Ny grundlag antagen i riksdagen (har du läst den?) och en "antirasistisk poesifestival"( var du med och uttryckte din godhet?).
Vad gnäller ni för? Sverige är lyckans land. Den som är emot räcker upp handen.
Aurelio Feitor, född och uppvuxen i Vila Franca de Xira, var fram till igår helt okänd för mig. Men så fick jag ett mail av hans sonson Angelo Feitor, boende i Sverige. Hans farfar är ännu i livet och har sina bopålar både i Portugal och London. Man behöver inte alls vara besatt av fatum (ödet), det som skapat begreppet fado, för att fascineras av hur man, år efter år, lär sig nytt och får höra av människor med djupa rötter i denna musiktradition.
Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.
Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.
Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.
Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.
Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.
Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.
Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.
Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.
Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.
Tidskriften Författaren, som jag fått i brevlådan i drygt 35 år, har sällan fått mig att höja på ögonbrynen. Förvisso är den organ för Sveriges Författarförbund och det matnyttiga är väl mest sådant som har med skrivandets vedermödor att göra. Men numret som låg i brevlådan igår fick mig att haja till. Vilket fint foto på omslaget! - tänkte jag. Men ju mer jag tittade på den där bilden desto märkligare blev den. Tills jag insåg att det i själva verket är en akvarell av Lars Lerin. Den mannen överträffar sig själv, gång på gång. Dessvärre syns här bara halva akvarellen, den fortsätter på baksidan nämligen. Klicka på bilden för att se Lerins enastående arbete. Och här nedan en av de två Lerin-akvareller som pryder mitt hem. Den gjordes under en tvådagarsräd till Österlen efter kollegan L.N:s utställning i Köpenhamn. Lerin satt vid ett bord och målade akvareller på löpande band, vi andra tre fyllde i dem med mer eller mindre meningslösa rader.
Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.
Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.
Bilder från Forsakar, Skåne, av A. Nydahl
Det finns två sätt att möta en ny vecka:
Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.
På onsdag beslutar sig riksdagen för att anta en ny grundlag. Det finns ingen fridfull oas runt hörnet och den som letar efter nyckeln till folkhemmet får fortsätta leva på illusioner. Det som redan skakat Grekland skakar nu Irland. Om (eller när?) den monetära unionen rasar samman kommer någon att viska: lille man, sök din räddning snabbt. Jag fortsätter cykla in i den våta novembergrånaden. Där inne, skyddad av inget och angripen av ingen, bidar jag min tid.
Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:
Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara fem eller sex år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.
Kaddafi med livvakter. Foto: T. Nydahl, Benghazi 1983.
Foto: Snaphanen, 1994 på Kastrupgård. Henrik Nordbrandt 
Ayaan Hirsi Ali, en av islams främsta kritiker.
