tisdag 29 oktober 2024

Henrik Nilsson: Hålet i stängslet. Resor med den latinamerikanska litteraturen (h:ström)

 

”Vi är ensamma. Ensamheten som är ångestens grogrund började samma dag som vi lösgjorde oss ur moderskötet och föll ut i en främmande, fientligt värld. Vi föll och detta fall , medvetandet om att vi har fallit, gör oss skyldiga. Till vad? Till ett namnlöst brott: det att ha blivit födda.” Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Översättning: Irmgard Pingel och Lasse Söderberg)

 

Vad driver författaren Henrik Nilsson från Malmö ut på ändlösa resor ? Har det något med ensamheten i Octavio Paz mening att göra? Det tror jag inte. I så fall är det i existentiell mening. Resan är alltid ett slags sökande efter sällskap i en högre mening än den banala. Sällskapet i andra kulturer och språk är alltid full av mening. Är inte varje resa i någon mening sådan?

 

För mig har resandet denna betydelse. Ända sedan unga år, som liftande, fram till de sista resorna som återvändare till de platser som betytt så mycket för mig.

 

I denna bok fastnar jag vid Människans mått där han skriver: ”I en essä talar Lêdo Ivo om Machado de Assis ’estetiska ensamhet’ i Latinamerika.” Man kan utan tvekan säga att ensamheten är etablerad både som mänsklig och litterär kvalitet i Nilssons bok. Det är absolut inget märkvärdigt med det, snarare är det ett faktum att vi måste förstå den som en av många viktiga faktorer i resandet och läsandet.

 

I mötet med litteraturen och de enskilda författarna säger Nilsson att ”våldet är ett oundvikligt tema”. Det handlar såväl om ”arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexico, gängstriderna i Centralamerika”- liksom en rad andra politisk/ekonomiska faktorer.

 

Våldet, ensamheten, fattigdomen – se där tre faktorer att vara medveten om. Henrik Nilsson har dem med sig.

 

Han pendlar mellan fönsterutsikten i Malmö och de vidare perspektiven från hotell i Latinamerika – och självklart från de små flygplansfönstren när han tillsammans med andra resenärer går in för landning i de många olika länderna.

 

Två språk bestämmer förståelsen: portugisiskan och spanskan. Många enskilda författare – såväl levande som döda – bestämmer hans litterära bilder. Hans beläsenhet är stor och den blir större på platserna.

 

Det finns en stor sensualitet i hans närmande:

 

”Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som ’Intaget hus’ eller ’Natt på rygg’, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje…”.

 

Breda överblickar utmärker boken, men också skarpa enskilda författarporträtt. Det han skildrar av Lêdo Ivo är oförglömligt i sin kärleksfulla och öppna, fysiska bild av en författare vi här vet allt för lite om.

 

”Det finns ingen fri vers”, säger Lêdo Ivo och tar en klunk vitt vin under parasollen”. 

 

Närvaro alltså, total närvaro, både i det reportaget och andra. Klasskillnader – till synes självklara, men också brutala, historiska såväl som samtida. Allt speglas i denna litteratur.

 

Redan i bokens inledning kommer vi till Aracataca där Gabriel Garcia Márquez bodde mellan två och åtta års ålder. Han har kanske blivit mest känd för Hundra år av ensamhet? Nobelpristagare, men nämns nästan aldrig numera. Litteratur kommer och går, också den som hamnat i Nobelklass. Ensamhets-temat jag inledde med finns närvarande. Men Nilsson ska vidare, det behöver läsaren inte tvivla på. 

 

Man kunde, vilket Nilsson gör i kapitlet Människans mått, också tala om att det finns en "estetisk ensamhet" i Latinamerika, och den måste då vara oerhört intressant att utforska. Om inte annat blir man påmind om sin egen mycket bristfälliga kunskap, vilket understryker vad det är Nilssons bok väcker: en längtan efter mer kunskap och mer litteratur att bekanta sig med.

 

Det mest tilltalande – sympatiska kunde jag säga – med boken är känslan att bli medtagen på ett både läst och resande äventyr. Så fungerar ju litteratur i sig, när den är som bäst.

 

Centralamerika får sitt eget resonemang i boken. De där, ofta förbisedda, länderna har under åren bjudit på flera färgstarka författarskap. Tänk bara på prästen och poeten Ernesto Cardenal, som också var kulturminister i den första Sandinist-regeringen i Nicaragua! Eller Miguel Ángel Asturias från Guatemala, också han liksom Gabriel Garcia Márquez Nobelpristagare, redan 1967. Det finns förstås oändligt många fler, men detta är två framträdande exempel.

 

Det som gör Nilssons bok så bra, är hans speciella ton, som präglas av en sällsynt kombination av stor kunskap och ödmjukhet inför uppgiften. Att det i botten ligger en stor kärlek till ländernas och språkens litteratur, är så självklart att det nästan inte behöver nämnas.

 

I titelkapitlet Hålet i stängslet får vi bekanta oss med författaren Mario Levrero från Uruguay som debuterade 1966 med La Ciudad (Staden), efter vilken det ska ha följt ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Levrero är, som många av Nilssons författare, för mig helt okänd. Att jag inte ens hade hört talas om denne "Uruguays Kafka" säger rätt mycket, både om mig och hur översättnings-praktiken ser ut."Var, herregud, pågår livet?' frågar sig Mario Levrero på ett ställe. Meningen tycks vara nyckel till hela hans motsträviga och generösa författarskap", skriver Nilsson. 

 

Och jag får lust att vända hela meningen tillbaka in i hans egen gärning. Ty denna bok borde ha fått en mycket större uppmärksamhet och läsekrets. Men det kommer, med all säkerhet, eftersom motsatsen vore brutalt orättvis.

 

 ***


Läs också här om Fernando Pessoas dikter i Henrik Nilssons översättning. Eller bekanta dig med andra sidor av Nilssons författarskap, här och här.



Ryktesvägen eller segerdagen

Foto: Alfred Eisenstaedt, Times Square1945
 

Är det inte dags för den bilden igen? Kan vi få den i ukrainsk version? I Israel/Palestina? Någon annanstans? 

Marvin Gayes sång I heard it through the Grapevine berörde oss djupt igår. I den här versionen, som jag aldrig tidigare hade hört. Ryktesvägen är den sämsta.

Sjukhussamtalet var inskrivet för tidiga måndagen. Det lyckades inte särskilt bra.

***

Jag ber er läsa och fundera på vad som väntar. Är det ens någon mening att öppna den "kultursidan" mer?

"Essy Klingberg kom till Svenska Dagbladets kulturredaktion 2021, då som skribent och redaktör för kulturdebatt.

– Mitt mål är att föra kulturjournalistiken ännu närmare läsarnas vardag. Ge dem ännu bättre hjälp att orientera bland veckans snackisar..."

 

 

måndag 28 oktober 2024

Förlusten av våra böcker innefattar:

Foto: Alfred Eisenstaedt 1942
 

Hela samlingen Ismail Kadare, Kafkas samlade verk, liksom Lars Gustafssons, Suzanne Brøggers, Peter Handbergs, Paul Austers, H.C. Andersens, Villy Sørensens, Ulf Peter Hallbergs m.fl. borta. Därtill varje bekant samtida europeisk författare, från tjeckiska till rumänska, från norska till bulgariska, från danska till tyska, från belgiska till spanska, från portugisiska till holländska... allt jag köpt, fått och på annat inskaffat till just biblioteket.

 

Men förlusten är oändligt mycket större. All poesi från klassisk till helt samtida, inklusive vännerna sedan 1970-talet och framåt. Hela biblioteket facklitteratur åkte med som i en åskknall, inklusive judaican med unika titlar från Malmö till Lissabon, och Balkanlitteraturen med tyngdpunkten på albanskt.

 

Förlusten är så stor att det vi räddade och fick med oss ter sig som en droppe i oceanen. Eller måste man alltid lära sig att förlust också är en prövning, ett sätt att lära sig leva om igen...

 

Varför denna förlust? För att vi efter 21 år tvingades lämna det hus vi hyrde. Vi levde i illusionen att biblioteket, cinemateket och musikrummet var för evigt. Det var de inte. De var alla som damm och dömda att dö. Det lilla vi fick med oss är förstås viktigt på sitt sätt men bara en bråkdel av det vi höll högt.

 

 

söndag 27 oktober 2024

Fest i huset inklusive sjukdom

 

Nej, vi är inte på väg bort. Vi är på väg till havet.

Idag fyller Astrid 77 år. Men det dröjer en veckas tid innan vi kan köra till havet.

Trots att jag är sängliggande har Astrid några av sina barn och barnbarn på fest här idag.

Man får sprida ut festerna när man är så många som vi. Hon lär bli firad av resten av sina barnbarn när hon kommer till Norrland i jul. 

Min sjukdom begränsar förstås festmöjligheterna, men vi började dagen med läsbara presenter från nära och kära till frukosten.

Det är fest i huset, om än aldrig som förr när vi knappt kunde stava till sjukhus.

Grattis från hjärtat Astrid!

lördag 26 oktober 2024

Gubbe med skägg

 

Det fanns en tid när jag var en gubbe med skägg. Då tog jag bussen från Byholmsvägen till stan. Så kom 9 maj 2023. Hjärtstopp. Dödens realitet. Två veckor på sjukhuset.


Inopererad maskin i bröstet. Sedan följderna. Polyneuropati den värsta. Det som nu pågår dubbelt.
Vad är livet annat än en väntan på döden?


Jag är fortfarande en gubbe med skägg. Men jag är en gubbe som lever på lånad tid.

Bilden är tagen av Astrid i gallerian julen 2022, ett halvår före hjärtstoppet.

fredag 25 oktober 2024

Lyssna till regnet

 

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.
 
Ur Långsamhetens nej (Tusculum)

Foto: Astrid Nydahl

torsdag 24 oktober 2024

Nina Bouraoui: Sorgen har ett minne (Översättning Maria Björkman) Elisabeth Grate Bokförlag

 

 

"Min far var en tribun med sina precisa ord, sitt strukturerade sätt att tala och skriva."

 

Nina Bouraouis författarskap har legat vidöppet för mig i många år, tack vare Elisabeth Grates generositet. Jag minns hur det började, då jag bodde i Sätaröds station. Jag har både läst och recenserat dem alla. Vilket långt äventyr. Det har pågått i mer än tjugo år. De tre första titlarna utgavs av Anamma förlag, men från och med Pojkflickan 2004 är det Elisabeth Grate Bokförlag som stått för utgivningen, totalt tretton titlar, och nu alltså den fjortonde, Sorgen har ett minne.

 

Det finns genomgående hos Nina Bouraoui tematiska spår i vilka läsaren kan röra sig med en känsla av hemhörighet och identifikation. De handlar om dubbelidentiteterna fransk-arabisk, man-kvinna och liknande. Den dubbla nationella identiteten är förstås grundläggande för en arabiskfödd fransyska. Men det är också den homosexuella tillhörigheten.

 

I denna nya bok möter vi dem igen. Huvudberättelsen är förstås den om pappans döende. Nina berättar om när hennes pappa ligger på Jeanne-Garnier, ett sjukhus för palliativ vård. Hon säger om sig själv att hon är omogen men vill lämna rollen som ödet tilldelat henne.

 

Den bok hon skriver är i grund och botten också självbiografisk, hon vet att pappans ansiktsdrag också är hennes, och att den cancer som sakta dödar hennes pappa också är hennes fiende.

 

Nina har med flickvännen, här bara kallad A, i berättelsen. De två tar stark gestalt i den. De känner pappans stöd. Hon vet vad som är viktigast i livet: ”fest, skönhet och åtrå”.

 

Berättelsen igenom ser man hur hon prövar med besvärjelser för att hålla pappan vid liv. En är att hålla sig vaken. Det misslyckas förstås.

 

Nina vill också berätta om sin kärleksrelation: ”i sju år har A och jag gjort den första dagens svindel evig.”

 

Hennes pappa har aldrig dömt hennes livsstil, och ”att förlora min tysta bundsförvant skulle lägga sten på börda”, skriver hon. Det är en vacker och drabbande berättelse om kärlek – både den homosexuella och den mellan far och dotter. Ingen skildrar den bättre än Nina Bouraoui. Ingen har skildrat den på ett för mig mer drabbande – och rörande – sätt.

 

Hon får mig också att le, som när hon om pappan skriver att ”han är den ende mannen i mitt liv”. Men med ett frågetecken och fortsättningen ”jag kommer att förlora en man som för mig kanske representerar alla män”.

 

Behöver man tacka som läsare? Ja, det tycker jag att man ska göra. Tack Nina Bouraoui för ännu en gripande, angelägen och vacker bok. Tack översättaren Maria Björkman som gjort det ännu en gång, och tack till förläggaren Elisabeth Grate. Men också en ursäkt för det jag missförstått av läsningen, i det avseendet får jag skylla på neuropatin med relativt gott samvete.

 

Tobbes begravningsdag 2014

15 november, Västra Vrams kyrkogård, Tollarp

Tio år sedan idag. Begravningsgudtjänst för Tobbe i Västra Vrams kyrka.

Vännen Arne Tegnér - präst i Svenska kyrkan - höll i hela ceremonin. Vår dotter Catarina sjöng.




onsdag 23 oktober 2024

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet (h:ström, serie Lumen)

 

När det smäller till i brevlådan en icke-postdag, då kan man vara nästan säker på att det är en bok. Det var det idag!

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet, är en samling som ger "personliga perspektiv på både kontinentens prosa och poesi," Vilken kontinent? Latinamerika! Det är något han kan.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den, trots att sjukdomen drar mig allt längre ner i träsket. Klockan två hämtar taxin mig till CSK, där Urologikliniken väntar. Omöjlig kombination? Vi får se.

tisdag 22 oktober 2024

Långväga besök i sjukstugan

 

Min fosterdotter Ljubitza, som kom till mig i unga tonår i slutet av 1980-talet, till vardags bosatt och arbetande i Maspalomas på Gran Canaria, är på ett ovanligt Sverigebesök.

Få människor gör mig så glad som hon. Jag blev beordrad att sitta framför bokhyllan och så tog Astrid bilden denna sena oktober-eftermiddag.

Mitt fysiska tillstånd framgår med all tydlighet. Jag känner det dygnet runt inifrån, nu finns det också som bildbevis!

Födelseåret på bild

"Man in the Rain" New York City, 1952 by Ruth Orkin.

 

Det är förstås märkvärdigt att se ett foto från sitt födelseår. Jag föddes 1952. Pappa hade tvingats sluta sitt arbete på leksaksfabriken i Tyringe, det var efter en allvarlig olycka där hans högerhand förstörts ordentligt, han och mamma hade fått bosätta sig tillfälligt hos mormor Sabina i Malmö. Efter det fick pappa istället anställning hos Solidar i Malmö. Vägen in i yrkeslivet som dekoratör låg öppen. Min bror föddes 1954 och efter honom kom två yngre systrar.

Jag föddes där i Malmö, i juni 1952. Om det regnade den dagen vet jag inte, men Orkins bild sätter igång min fantasi. Det är lätt att föreställa sig Malmö i regn. 

måndag 21 oktober 2024

Bokhandel eller inte?

 

Vad är en bokhandel? Tja, mest en pappershandel idag.

Butiken i London är en sådan som får en att hålla andan.

 
Akademibokhandeln här hos oss är en som får mig att sucka.

Bokhandeln ligger främst på nätet. Sökfunktionerna ger fantastiska möjligheterna, som vore de hyllor i det förflutna.

Till helgen stundar en högtid här hemma, jag har köpt bokgåvorna på Bokbörsen, också det en rik bokhandel med verkliga böcker, digitalt förmedlade och fysiskt närvarande vid leveransen.

Foto i London: Astrid Nydahl

söndag 20 oktober 2024

Pappa snart 99 år

 

Pappa visste vad han gjorde när han flyttade hela sitt konstnärskap till kroatiska trakter. Plötsligt vällde de fram, växterna och människorna. 

I år skulle han ha blivit 99 år. Den 15 november.

Jag anstränger mig att ofta minnas de god sidorna. Min pappa förblir han och nu är det min tur att sakta försvinna.

lördag 19 oktober 2024

Döden slog till igen

 

För ett dygn sedan var allt normalt. Inte nu. Jag är i djupaste sorg.

Steg upp och möttes av ett dödsbud. Det träffade både i magen och hjärnan.

Han var några av mina barns bästa vän för länge, länge sedan.

Min äldste sons klasskamrat och allt du kan tänka dig. De tog över tidskriften Ariel efter mig. Han var ambitiös, en sökare och en djupt troende ung man. Läste, läste... bildade sig. För honom var skönlitteraturen och Bibeln lika viktiga.

Han fick nu besked av läkaren att hans cancer var obotlig, han skulle dö inom 6 månader.

Köpte hem brännvin, drack sig berusad och gick ut med hunden.
Snubblade och föll ut i gatan. Så kom bilen som krossade hans huvud. Det var i torsdags kväll. Nu är det lördag.

Intet ont anande såg vi på en lång berättelse filmad på romanen Middlemarch av George Elliot. Fem timmar bortom världen.

Tiden upplöses.

Jag skriver inte mer. Vet att du, vem du än är, finns med hela din medkänsla.

Det blev ingen god helg.

Men livet bär på överraskningar