Suzanne Brøgger: Norsk omelet, epistler og notater (Gyldendal, København)

 

Suzanne Brøggers bok Norsk omelet läste och recenserade jag utifrån det danska originalet. Så har jag under årens lopp  gjort med alla hennes böcker. Hon hade förvisso en mycket fin översättare i poeten Urban Andersson, men jag valde denna metod. Just Norsk omelet utkom 2018 (och samma år i svensk översättning av Nina Wähä, då Urban Andersson avstått p.g.a. sjukdom. Han avled 2019).

Det är en bok som får mig på riktigt gott humör. Och det känns som om en Suzanne Brøgger från det förflutna återkommit. Det är kanske en orättvis och högst subjektiv betraktelse, men jag menar det bara i positiv mening. Här har vi en Brøgger som i sina norska - och andra - utblickar framför allt är en tids- och kulturkritiker.

Få saker undgår hennes skarpa blick, i den nya boken inte heller islamismen och dess mordiska hatpredikanter. Om jag sätter frågetecken vid något så är det hennes rader om att "Afrika går ind i Europa" med tillägget "Tragisk, at der er gået politik i spørgsmålet." Den omfattande migrationsvågen från Afrika är nämligen politik och föga annat. I synnerhet ingen naturlag som ingen kan förhålla sig existentiellt och pragmatiskt till.

Men boken säger ju redan på omslaget att det är nationen Norge och det norska som står i centrum för texterna. Så är det förstås. Jag har med stort intresse följt henne ner i dansk-norsk historia, samtida norska kulturföreteelser, litteratur och en större diskussion om det avlånga, nordiska landets position i Skandinavien och världen.

Sig själv kallar hon "flødeskums"-författare och det är väl så typiskt Brøgger det kan bli. Det är självklart att både Knausgård och Espedal finns med i boken (liksom historiska giganter som Hamsun och Undset), men man ska som sagt komma ihåg att de flesta är nya bekantskaper.

Särskilt befriande i nya boken är den åldrande författarens perspektiv på vår tids konsumistiska attityd till "upplevelser":
Nu er det så dødsangsten, der jager gamle ud på paniske jordomrejser, for alle skal nu om dage opleve alt. At gå glip om noget er vore dages dødssynd. 

Finns det en nyutkommen dansk bok jag skulle rekommendera till läsning är det just den här; humoristisk, lärd, spännande, överraskande och djupt personlig. Brøgger för envar, tro mig! 

***

Förlaget skriver:

Med hilsen til nordmanden Holberg har Suzanne Brøgger skrevet en samling epistler og notater om - Norge! Gennem rejser i landet og samtaler med kunstnere og samfundsdebattører borer hun efter de kulturbærende lag i et forsøg på at finde landets særpræg. I kraft af alderens frihed kan hun flanere, gøre sine iagttagelser og fremsætte sine stærkt personlige meninger, men udsynet rækker videre: Bogen handler (selvfølgelig!) også om de forhold og fænomener, der præger vores tid og verden generelt.

 

Suzanne Brøgger: En forfatters dagbog 2010 – 2020 (Gyldendal)

 

”Mine dagbøger er mit livsverk.” Suzanne Brøgger

 

Kan dagböcker recenseras? Självklart! Dagböcker är i författarens fall i högsta grad också ett verk, och därmed litteratur, som Suzanne Brøgger själv påpekar.

 

Sedan unga år har jag läst denna unika och högst märkvärdiga författare. Med märkvärdig menar jag just ordets alla positiva synonymer, som säregen, speciell och ovanligt intressant. Det finns bara en Suzanne Brøgger. Man kan inte ens påstå att det finns andra författare som stilmässigt liknar henne, även om många har skrivit i hennes frihetliga anda.

 

Jag har nu umgåtts med denna 426 sidor tjocka och vackra bok. Den ger mig substans till de senaste böckerna, vilka jag också läst och recenserat, med titlar som Norsk omelet, Med egen hånd och den oerhört betydelsefulla samtalsboken med Alf van der Hagen: Suzanne Brøgger. Samtalememoire.

 

Det finns en andra mening, vid sidan av den översta i denna recension, som jag vill använda för denna text, också den hämtad ur dagboken:

”Når jeg læser mine dagbøger fra de senere år, er det i rædsel. Jeg har levet helt imod min indre natur i så lang tid. Hvordan kunne jeg?”

 

Egentligen kan man säga att dessa rader sammanfattar ett starkt intryck jag får av dagböckerna. Å ena sidan skriver hon flera gånger att hon vill lämna offentligheten, dra sig undan, vara ”eneboer” i sitt lantliga hus, samtidigt som boken genomgående berättar om alla uppdragen, framträdandena, mötena. 

Hon anser, helt självklart, att hon inte är skyldig offentligheten någonting, men det finns ju en rimlig förklaring till varför hon gång på gång ändå ställt upp. ”Uden denne publicity havde mine bøger næppe haft megen gang på jorden”, och så tillägger hon lite rörande, ”Mine svenske læsere har været mit livsopretholdende grundlag”.

 

Lever hon sedan länge i konflikt med sin egen inre önskan? Det gör de flesta av oss. Själva livet är en konflikt mellan faktiskt och önskvärt. Det faktiska står hela tiden i vägen. Redan i Norsk omelet kunde hon skriva:

"Hov, det her mener jeg jo overhovedet ikke mer, jeg mener tværtimod!"

Nog finns här mängder av texter som kan bli

media-mumma. Just när jag skulle skriva denna recension, såg jag att den danska morgontidningen Politiken kastat sig över hennes skildringar av tillståndet i Det Danske Akademi. Det är otäckt likt det som pågått i Svenska Akademien. Flera personer lämnade vår numera ökända sällskap, Brøgger lämnade det danska och flera ledamöter följde henne.

 

Därmed förstår man att det handlar om våldtäktskulturen (med tillskyndare som Horace Engdahl) i Sverige, och att det i Danmark spillt över genom en akademimedlem som är pinsamt stark anhängare av Engdahl. Men det finns något annat också, och det handlar om synen på islam och hur offentligheten i frågan hanterar de återkommande konflikterna.

 

I det fallet riktar hon mycket kritik – ja, vrede skulle man kunna säga – mot Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Därmed slår hon tillbaka på Jyllands Posten och de karikatyrer som blev ödesmättade -  rent av ödesdigra -  i våra två länder. När Lars Vilks – också så känd i Danmark för sin rondellhund – dör i en våldsam bilkrasch med sina livvakter, så sker det ett par dagar innan jag börjar läsa den här boken. Allt hakar i vartannat. 

Det som uppfattats som fiktion i Brøggers författarskap befinner sig mycket närmare hennes faktiska liv, än vad som antagits, påpekar hon själv. Hennes dagböcker bekräftar också att hon är djupt upptagen av dessa frågor, som inte bara har med religionen islam och den politiska, väpnade islamism att göra, utan också berör själva invandringen. Hon skriver att ”strømmen af flygtinge og migranter, vi ser nu, er konsekvensen af Vestens kolonialisme. Vi har hele tiden vidst det, men reagerar først nu – med aggression”.

 

Den terror som ägt rum under de år boken spänner över finns förstås också antecknad och kommenterad. Om man är intresserad av det fysiskt pågående kan man inte ignorera vare sig de små eller de stora, förödande attentaten, och det gör inte heller Brøgger.

Foto: Sofia Runarsdotter

Familjelivet är av självklara skäl ständigt närvarande. Hon skriver gripande om dottern Luzia och om maken Keld Zeruneith. Det rör sig om en oerhört uppriktig attityd i dessa partier, som jag inte tror att Brøgger tidigare i livet hade förmått publicera. Vi får som dagboksläsare privilegiet att följa med in i vardagslivet, och på resorna.

 

Det jag läser om med största intresse är dock inte politikens och ideologiernas krig, utan de mer näraliggande relationerna med författarkollegor, både i och utanför akademin. Flera av dem har jag under många år läst, och jag blir förstås glad att möta sådana som Ida Jessen och Pia Tafdrup i boken, liksom Klaus Rifbjerg som hon uppenbarligen haft en mycket speciell och nära relation till.

 

Jag skulle kunna göra en katalog-aria om bokens innehåll. Det vore dumt. Men en viktig aspekt till vill jag beröra. Det handlar om skillnaden mellan den unga och den åldrande människan. ”Skandalen og forargelsen er mit dna” skriver hon. Men den erotiska aspekten av detta är inte bara nertonad med åren, utan rent av borta. 

Det vilt utlevande i ungdomlig erotik är förstås det som lockar alla människor, men vi vet att den lägger och dämpar sig av rent vardagsliv i en familj – liten eller stor spelar ingen roll – för att med åldrandet mer eller mindre förlora sin betydelse. Det läser jag utifrån egen erfarenhet.

 

Hon kan formulera det så här: 

 

”Som en blogger skriver: ’I fremtiden vil man have sex på alle kontinenter med mennesker af alle køn.’ I fremtiden? Öh... Det havde jeg i fortiden. Til afdrag af skyld! Sex som bodsgang og religiøs ritual mod skyld.”

 

Och som slutord för denna recension, som omöjligen förmådde greppa hela den rikedom som dagböckerna rymmer:

 

”Vipassana: at se tingene som de er: Z og jeg er i livets slutning, som er mild, øm og kærlig.”

Det icke-ryska Ryssland - två nya böcker

 

Aleksandra Garmazjapova: Brev om det oryska (Ariel förlag, Gotlandssamtal häfte 14)

 

Det icke-ryska Ryssland. Ur de dekoloniala litteraturerna (Ariel förlag, Gotlandssamtal 15-16)

 

 

Hur skildrar man det Ryssland som inte är ryskt? Ariel förlag har valt en bra metod när man låter dessa människor själva komma till tals. Det gör de i bägge dessa skrifter/böcker, och det är sannerligen omskakande läsning.

 

Vi talar om folk som förtryckta minoriteter, som allt mer sällan talar sina egna språk, där t.ex. människorna i Udmurtien som tidigare fått lära sig det egna språket i skolan, medan de idag på sin höjd får se lokalt hantverk och för övrigt inlemmas i det ryska. Så ser det ut för de andra minoriteterna, oavsett om de är små eller stora. 

 

Rysslands andra största folk är för övrigt tatarerna, som uppgår till drygt fyra och en halv miljon.  Det finns 195 nationaliteter och 105 miljoner har uppgett sig som ryssar. Efter tatarerna kommer tjetjener, basjkirer, tjuvaser och avarier (mellan en och två miljoner vardera). ”Därefter följer alltså ytterligare 189 icke-ryska nationaliteter”, skriver Mikael Nydahl i sitt förord till Det icke-ryska Ryssland.

 

Ur ett vittnesmål i Brev om det oryska: 

Jag minns att mina kollegor i Moskva sa: "Först tänkte vi att du var japan, men sen öppnade du munnen och då fattade vi att du var burjat. Din röst är oförskämd som hos en burjat." Ärligt talat undrar jag fortfarande vad de menar.

Suzanne Brøgger: En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege (Gyldendal)

 

Suzanne Brøgger har forladt den glitrende overflade fra Creme Fraiche og præsenterer i En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege en hverdagsrealisme og en skildring af det stille liv med Vester Løve ved Slagelse som provinsielt omdrejningspunkt. Registreringerne af en genkendelig yderverden sætter scenen for de store temaers udfoldelse som f.eks. døden og angsten.

En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege udkom første gang i 1979.

 

Det är sannerligen inte alla böcker som överlever en nyutgåva. Men Brøggers bok gör det. Det främsta skälet är att läsaren här möter den författare som skulle bli den hon blev. 1979 ligger långt bakom oss, kulturellt och männskligt. En av mina döttrar är född det året. Medelålders fyrabarns-mamma. Jag tänker på henne när jag läser ”gris-boken”.

 

Här möter vi skolhuset i Løve. Här möter vi männen och kvinnorna som är grannar och ska bli hennes nära vänner. Signe är en fin bekantskap, liksom Ellen och Matisen som fått nya ”gebis” trots sin höga ålder, skomakaren och andra slumpvisa karaktärer. Men kattliv verkar ändå stå högre i hennes liv. Som Shahbanou.

 

Framför allt möter vi fri-anden själv, som skriver på ett halsbrytande språk, som man önskar att man kunde tillägna sig – och framför allt tillämpa. Lyssna:

 

”Jeg har ingen penge, men jeg er brun og har en grøn sweater, ligesom græsset stadig er grønt, på trods af vi skriver sidst i september, og tranerne flyver mod syd. Jeg er vendt tilbage til mine elskede træer och deres særlige lyde, og det er som at bade i Valium”.

 

Behöver jag säga att förlaget ansträngt sig och gjort en mycket vacker bok? Se på omslaget!

 

Möt Brøgger som hon var – och är! – till glädje för oss läsare, oavsett vilket språk vi läser henne på.

 

Vid Östersjön

 

Jag står där och gungar mot stödkäppen.

Tankarna flaxar och pendlar mellan intet och något.

I inte finns mycket litteratur. I något finns annan.

Jag hade tänkt köpa några fler böcker inför jul och nyår, men så slog det mig att jag behöver den lilla pensionen också till annat.

Livet är, i alla fall mot slutet, en slitsam kamp mellan det viktiga och det skenbara.

I den sista kategorin finns det mesta för mig. Jag lever skenbart och kommer så att dö. Tro mig! 

Årets ord i Danmark: ”fedtemøg”

 

Efter att ”Klog på Sprog” i Danmarks radios P1 just har korat årets ord blev vi bittert påminda om att det naturligtvis även finns fett som är av ondo.

För det ord som danskarna har röstat fram och som bäst ska karaktärisera 2024 är nämligen ”fedtemøg”, vilket rakt översatt till svenska betyder ”fet dynga”.

Skriver HD på måndagen.

Insnöade på Öland

 

En vinter för många år sedan blev vi insnöade på Södra Bruket, Öland. Vi njöt av den starka vinden och all snö som omslöt oss.

Södra Bruket var vårt Paradis i många år. Våra barn och barnbarn förälskade sig och åkte dit under många somrar. Nu vet jag inte hur de gör. Vi själva föredrog höststormarna och vinterveckorna.

Foto av Astrid Nydahl från vår bok Öland - en vinterresa, som vi gav ut 2007.

Minnas sig själv?

 

Ett Domus-hus revs i Kristianstad för många år sedan. Jag fångade den sista tiden på bild. Nu finns där bara en patetisk galleria och ett storgarage man ogärna kör upp i.

 

På Kliniken idag, två dagar efter sjukhuset, fick jag klara besked om var jag befinner mig. I utförsbacken förstås, men också närmare avgrunden.

 

Hur tar man sig upp igen? Det kan man inte, man ska rivas på samma sätt som Domus revs. Man ska göras till damm och aska och bara vara ett slags minne. För andra. Själv kommer jag inte att minnas ett dugg.

"... inte av trosnit ofredar andra medborgare"

Nils Erik Wickberg (1909-2002)

 

I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils Erik Wickberg:

 

"I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper. 

 

Därför synes det önskligt, att den religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med de påtryckningskanaler ett öppet samhälle erbjuder och inte av trosnit ofredar andra medborgare."

 

Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten har 40 år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa. 

 

Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande, bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag, också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier. 

 

På  grund av rådande omständigheter läggs mest repriser ut. Som denna.

Seamus Heaney: Holly

 

Det röda vinet

Tillbaka i Lissabons gränder. A Severa i Bairro Alto. En bugning och Obrigado och sedan börjar en kväll som varar fram till två på natten. Köttet då? Åh, det är spädget och bärs in separat. Vill ni följa med så måste ni flyga... jag slipper det eftersom jag emigrerat. Allt i fantasin fungerar, också återkomsten till fadons kvarter... efter så här många år.

 

O Fado nasceu um dia

Quando o vento mal bulia

E o céu o mar prolongava

Na amurada dum veleiro

No peito de um marinheiro

Que estando triste cantava

Que estando triste cantava

 

(Inledningen till Fado Português

med Amália Rodrigues)

https://www.youtube.com/watch?v=vE-q33C0vP4

Resa eller bli hemma

København. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag flög för sista gången 2018. Det var resan till Manchester, den som ledde till boken Från All my loving till Allahu Akbar: resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham: en krönika om sextio års kulturkamp.

Underrubriken är förstås en mardröm, men jag satte dit den för att undvika alla missförstånd. Basen för boken var de två första städerna, men med kompletterande och passande material från min bok Black Country (2012) kunde jag inkludera Birmingham.  

Sista flygningen alltså. Hur ska jag resa nu då? Jag ska inte resa mer. Jag blir hemma, som en bekant så filosofiskt uttryckte det. Blir man hemma kan man både passa spisen och brevlådan. Och man kan se en bra film varje eftermiddag. 

Afrikaansspråkets störste poet, Breyten Breytenbach, 85, är död

 

Per Wäst­berg i Svenska Dagbladet:

”Sanna bekännelser av en albinoterrorist” hette hans berättelse om fängelseåren. Han hölls i ensamcell, men hörde hundratals svarta sjunga på väg till galgen. I fängelset skrev han på lappar som togs ifrån honom tills han frigavs. Av dem blev en drömbok, ”Mouroir”. Dikten var en sanslös protest; den återgav ”stanken av förspillt blod och förtryckets djuriskhet”.

Jag umgicks många år med Breyten, i Paris och London, i New York och Stockholm. När han blev hedersdoktor vid University of Natal, fick han inbjuda två vänner: mig och, med sin stora släktkärlek, sin bror Cloete, apartheidvän som förrått honom. Den före detta terroristen blev den förste hedersdoktor som hyllades med stående ovationer: en afrikandernas Dante som vandrat genom helvetet med bevarad kärlek till sitt land och med osläcklig vrede mot orättvisan.

Han var både leende dandy och förödmjukad fånge. Han blottade skenmoral, fördomar, egenrättfärdighet. Han skrev sin biografi i flera volymer, ändå oåtkomlig som en spegelbild av två främlingar, diktaren och målaren.

Han kastade sig över sina motiv med den inmurades vrede att inte hitta en väg ut till friheten. Han bedrev en självhypnos för att ur sprickorna i den sårades kropp locka fram krafter, drifter, visioner, som han inte var herre över."

Med bilen som vapen

  

Bilen är ett stöd, utan tvekan. Men jag har aldrig haft ett körkort, inte ens varit i närheten av ett.

Men bilen - med en bra chaufför - tar mig ut i den närliggande naturen. Till platser som Tosteberga och Landön, men också, som den gångna helgen, till avlägsnare belägna platser.

Sjukdomen kan knäcka mig. Den kan tvinga mig i ryggläge. Men bilen reser mig upp, så att jag kan gå en liten runda på platserna där vi stannar.

På bilden har vi stannat på Korsholmen i Ivetofta. Under en rad år favoritplats, därför att Astrid kunde simma i Ivösjön och jag kunde stillasittande betrakta världens gång. Och så kunde vi äta lunch på Krog no.2 alldeles intill.