»Seine» av Patrick Modiano, Paris, 1940-tal

 

»Seine» av Patrick Modiano!

 

Paris, 1940-tal. Berättarjaget är en blyg artonåring som går en kurs på en teaterskola. 

 

Tre kvällar i veckan är det »gruppövning». Det är när stjärnan på kursen, kamraterna emellan kallad »grevinnan», har vunnit första pris i drama i den årliga tävlingen, som han får syn på en liten flicka som sover i en av de röda sammetsfåtöljerna längst bak i salen. Hon visar sig vara dotter till »grevinnan» som gett henne smeknamnet Lilla smycket. 

 

Långt senare är det Lilla smycket själv som är berättaren i den roman av Patrick Modiano som bär hennes namn.

 

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Patrick Modiano tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld». 

 

Översättning: Ragna Essén

Det blev mer

 

När jag hade tagit mina första steg blev jag intervjuad. En duvunge och tvåbarnspappa 1975 på Kollegiegatan i Malmö med egen Facit-skrivmaskin.

 

Jag visste att det skulle bli mer. Det blev det.

Trump och förkolnat människokött

  Tre dagar in på det nya året syns det:

 

Trump slår hårt när han väl slår. Han går in i Fiendens vardagsrum, hämtar honom och hans fru, för dem flygvägen till USA där de ska ställa inför rätta. Brottet?  Narkotika förstås. Det hårda är förstås vardagsrummet.

 

Det är alltså bara tredje januari. Jag ligger magsjuk och undrar om det är nattens hamburgare som är boven. Svaret blåser i vinden.

 

Lätt snö på vägen. Svår halka. Alla stannar hemma.

 

Katastrofen upptar alla mina tankar Varför bygger man för fest i en källare utan nödutgångar. Le Constallatioon i Crans-Montana var en katastrof väntad att inträffa. Antalet sönderbrända människor är oräkneliga och ägarparet går än så länga fria, lika rika som ortens medborgare. Vad kan man inte göra för pengar?

 

Det nya året börjar med infektioner, sängliggande och oro. Min alldeles egen oro behöver bara jag själv bära runt på. Tids nog kommer andra med samma oro, vaggande in i framtiden.

 

 

GOTT NYTT ÅR!

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Bilden från torgmöte på Stortorget i Malmö, april 1989

 

Varför torgmöte? Det handlade om friheten från tyranner. Då, som också senare, för Kosovas frihet. Jag var en av få författare och journalister i Malmö som ens brydde mig. Det gör jag fortfarande, inte minst tack vare vännen Ullmar Qvick

Flyktförsök

 

Herbert Tingstens Flyktförsök. Notiser 1971-1972 och läste slumpvis i den tills jag fann detta:

"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra (...) I regel blir det genom att beskriva händelserna bakom lidandet, ramen för galenskapen, avrättningen och självmordet som författaren tvingar läsarens fantasi att någorlunda förnimma våndan (...) Mina minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma."

Det finns förstås mer än en sanning i dessa ord. Men jag kan inte instämma i det kategoriska. Kanske är vår tid sådan att också viljan att meddela sig med andra blivit mer regel än undantag? Det kan jag inte bedöma, men jag kan konstatera att vår tids tekniska möjligheter underlättar för sådana handlingar.

Jag läste och reste och läste

 

Votering är begärd

 

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

Gott nytt år?

Fotodetalj från The Observer

 

Några goda nya år är inte i sikte. Inte 2026 heller. Härskarna är nu sådana att allt som väntar är flygbombningar och mineringar. Putin är förskräckande nog. Europa är under angrepp. Alla vet det men tystnaden är förkrossande. Hellre en tyst fred med många döda.

Gott nytt år?Knappast troligt.

Skyddsrum Kyiv. Foto: Mikael Nydahl

 

 

Nattens behag

 

Natten kommer tyst smygande. Arbetsbordet har tjänat som matplats till en fin fransk film. Runt hörnet väntar ett nytt år.

Jordskalvet av Nina Bouraoui (Elisabeth Grate Bokförlag - Översättare Maria Björkman)

 

Jag läser denna mycket tidiga bok av Nina Bouraoui. Den utkom i franskt original 1999 och har ett säreget språk. Första raden i boken:

 

”Min jord bävar den 10 oktober 1980. Den erkänner sig besegrad i sextio sekunder.”

 

Wiki: ”Under 1970-talet inträffade en stor jordbävning i Algeriet som kallas jordbävningen i El Asnam 1980, som skedde precis i början av årtiondet (10 oktober 1980) och drabbade staden El Asnam (nu Chlef). Skalvet, med magnitud 7.1 (eller 7.3) på Richterskalan, krävde tusentals liv (runt 3 500) och lämnade 300 000 hemlösa, vilket gjorde det till en av Algeriets värsta naturkatastrofer och krävde internationellt bistånd, med Svenska Röda Korsets chef som ledde räddningsinsatserna”

 

Förlagstext:

 

»Vem vet om jordskalvet? Vem vet om den verkliga rädslan? Vem vet om förvirringen? Vem vet om min värld som blivit sårbar? Jordskalvet formar redan landsflykten och olikheten. Det genomtränger kroppen och framtvingar en klyvning. Det förvanskar och grundlägger ett annat ursprung. Det förändrar tillblivelserna. Det är omedelbart och djupgående. Jag blir en annan. Jag kommer från jorden som bävar. Min ensamhet är en brunn. Vem ska berätta, om magnetismen och kraften, värmen och vattnet, sanden och staden, min bindning och mitt vansinne? Vem vet kort sagt om min barndom som är sammanbunden med mysteriet, det algeriska?» 

 

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare gett ut fjorton böcker. Jordskalvet utkom i Frankrike 1999 under titeln Le jour du séisme.

Den lilla flickan

 

Foto: Astrid Nydahl

Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i "Den lilla flickan i vintervelodromen" (översättning Maria Sunnerstam, Per Nilson) om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike.

Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bland annat vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13 000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck.

Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.

Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: "Vi var inte längre judar. Inget hade existerat."

Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln "Ingen kommer att tro mig"(Översättning: Cecilia Franklin). Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska.

Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut.

Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bland annat genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond, som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han skickades vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.

Från Österrike och Norge kommer den tredje dagboken, litterärt sett kanske den märkvärdigaste. Wien-flickan Ruth Maier flydde till Norge när situationen för judar blev omöjlig i det av Hitlers Tyskland annekterade Österrike. Modern och en syster tog sig till London. Ruth själv hamnade i Oslo och det var vägen till en säker död.

Den norske poeten Jan Erik Vold har sammanställt urvalet av hennes dagböcker och med det skapat en gripande och stark berättelse om ett enskilt människoöde.

Det finns en mening i hennes bok som griper mig mer än de flesta. När hon satts på fartyget som ska ta Oslos judar till dödslägret, skriver hon ett brev som smugglas ut till väninnan, den norska poeten Gunvor Hofmo:

Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig.

Miniatyrer för ett nytt år

 

Gangstern är en i huvudsak importerad varelse.Oavsett islamist eller narkotikaförsäljare är han central för den kriminalitet som genererar miljon efter miljon.

 

#

 

I varje stad över kontinenten möter vi honom, klädd i läder eller siden, på nya ekonomiska uppdrag. Vi går åt sidan, ut i rännstenen vid behov, för att inte provocera. Så har vi alla blivit lydiga och underdåniga.

 

#

 

Från barndomens sandlåda och framåt har jag fruktat honom. Jag har mött blickarna i Malmökvällens mörker, på Köpenhamnsbåtarna, i demonstrationstågen. De har alla uttryckt samma sak: Flytta på dig, så att jag kommer fram. Och jag har släppt fram honom. Lydigt. 

 

#

 

Utanför Bullen i Malmö misshandlades jag av av en latinamerikansk macho-man. Hans mission var enkel. Jag hade stulit hans kärleks kvinna. Hon satt där inne på krogen, tryggt förvissad om att jag skulle få mitt kok stryk. Jag visste varken vem han eller hon var.

 

#

 

Nå, var gangstern och våldsverkaren av samma virke? Nej, på intet sätt. Gangstern hade intressen att bevaka, ekonomiska. Våldsverkaren var den lokale ordningsmannen, oavsett om i familjen, byn eller staden.

 

#

 

Jag hade aldrig tyckt om western- eller polisfilmer. Så såg jag en lång film på tv, Captain Phillips med Tom Hanks i huvudrollen. Den skildrar kapningen av det amerikanska fraktfartyget Maersk Alabama i april 2009. Fartyget kapades av somaliska pirater och fartygskaptenen Richard Phillips överlämnade sig själv till piraterna för att skydda sin besättning utanför Afrikas kust. Jag sögs in i berättelsen och märkte snabbt hur stereotyperna blev en del av mig själv. Piraterna fick tjäna som våldets utövare och profeter. Det var de, men var de bara det?

 

#

 

I fiktionen lever den värld vi konstruerar. Litteraturen formar den efter våra behov. All annan kultur glider förbi i ögonvrån därför att den fyller en viktig funktion. Hade jag inte själv trott på dess revolutionära roll? Jag hade gått från snällheten över yrkesvåldet till gerillans upphöjda förhärligande.

Lena Sohl: Tvätten. En bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur)

Lena Sohl (c): Viktor Gårdsäter

Lena Sohl: Tvätten. En bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur)

 

Som jag hade väntat mig träder de tidigt in i berättelsen: författaren Anne-Marie Berglund och hennes mamma Rut Berglund. Det de hade gemensamt var förstås tvätteriet i Rimbo, både arbetsplats och hem.

 

Det är om detta tvätteri som Lena Sohls bok handlar. En fantastisk blandning av facklitteratur och litterärt gestaltat porträtt av den arbetarklass som formas på den stora arbetsplats som är centralt nav för ett helt samhälle. Sohls mormor Karin anställdes där 1969.

 

Den kunskap jag hade med mig fick jag av Anne-Marie Berglund (1952-2020). Tvätteriet var inte ett centralt ämne i vår 24 år långa brevväxling, men då och då kom ämnet på tal. Ett tjockt urval av våra brev samlade jag sedan i volymen Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund Occident 2021. Hennes livskamrat och tidvisa sambo Hideo Matsumoto bidrog med ett stort antal svart-vita porträttfoton på henne.

 

Nå, som ingång är Anne-Marie Berglund en lysande idé för denna bok. Hennes författarskap tar med oss både ut i världen och in i det som är människans drömmar och nederlag. Med en säker formulering skriver Sohl att Anne-Marie inte stannade på tvätteriet, men att tvätteriet stannade kvar i henne. 

 

Rimbo är Tvätten, inte tu tal om den saken. Nu heter det privatägda företaget Textilia. Så här presenterar de sig:

 

”I Textilias tvätteri i Rimbo jobbar 170 personer från 30 olika nationaliteter med att se till att tusentals sjuksköterskor, läkare, hemtjänstare har rena och säkra arbetskläder varje dag på jobbet. Textilia Rimbo hyr ut och tvättar personalkläder, patientkläder, sängkläder och handdukar till region, kommun samt privata vård- och omsorgsgivare.”

 

"Idag", skriver Sohl, "har en majoritet av de anställda på tvätteriet utländsk bakgrund, och det gäller särskilt bland dem med tillfälliga anställningar." 

 

Tvätten har länge haft rykte om att utgöra Rimbos Tinder. Det återspeglas i flera av kvinnornas berättelser. Men det som verkligen är mer påtagligt är alla berättelser om smärtor och värk, ryggar som gått sönder. Och jag tänker på drömmarna om att få bli flygvärdinna, som hos arbetaren Linnea när hon var ung. Rösterna i boken är många. De bör verkligen höras. Men gör de det alls?

 

I sin recension av boken i Aftonbladet skriver Liv Beckström:

 

”Det finns mängder med nödvändiga uppgifter i samhället som inte är glassiga och ett stort antal glassiga uppgifter som inte är nödvändiga. Utan tvätteriarbetarna skulle Sverige bli mer ohygieniskt, smutsigt och farligt.”

 

Denna långt ifrån självklara ståndpunkt präglar hela boken. Vid läsningen tänker jag på det självklara, men kommer gång på gång underfund med att jag har i grunden fel. Det finns ingenting självklart i detta, tvärtom är arbetarklassen, i Rimbo och på andra platser, osynliggjord just för att den endast betraktas som en mekanisk del av det samhälle som bygger industri-arbetarklassen. Det Lena Sohl gör är det mycket ovanliga, i att lyfta både fram och upp alla dessa kvinnor och män som ser till att industrins alla hjul hålls snurrande.

 

Utan dessa människor skulle Sverige inte bara stanna, utan också ruttna, rosta och falla sönder. Utan dem skulle ingenting skötas eller omhändertas. Därför är Lena Sohls bok så viktig. 

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto (ur boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund 2020)

 ***

 

Lena Sohl är sociolog och arbetar vid Mittuniversitet. Hon har tidigare givit ut boken Att veta sin klass. Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige (2014), som också är hennes doktorsavhandling. Hon har även skrivit för tidningar som DN kultur, UNT kultur, Bang, Dagens Arena och Fronesis.

 

Lena Sohl

Universitetslektor|Senior Lecturer

• Tjänstetitel: Universitetslektor
• Akademisk titel: Filosofie Doktor

• Ort: Sundsvall

 

Kjoltyg och raketer

 

Som barn har vi säkert trott att en rikedom legat "där regnbågen slutar". Jag har.

Men så kan man bli lurad av ett vackert kjoltyg. Det har jag stundom blivit, och ingen annan än jag själv är ansvarig för det.

När jag handlat nyårsvinet från Portugal satte sig en ung kvinna bredvid mig. Hon hade läpparna fulla av botox, och för att inte verka bortkommen berömde jag den gröna färgen på hennes byxor. Det gjorde henne glad.

Men jag tänkte på den andra kvinnan, hon som var "revisor i Frankrike". Hon var varken det ena eller det andra, hon var en sol-och-vårkvinna som kanske trodde jag hade pengar. Hon blev minsann lika lurad själv!

Snart är det nyårsafton. Raketer och fyrverkerier, livrädda hundar. Går ett vackert kjoltyg förbi ser jag åt andra hållet.