Att "måste". Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv

Köptempel i Birmingham, West Midlands. Ett av tusentals exempel på vad det är för elände vi människor byggt åt oss. Är det ens värdigt? Är det ens ett måste för någon annan än profitörerna? Foto: Astrid Nydahl

 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.

Några tankar:

Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpssjön. Så ska det förbli också när behovet av rollator är över. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 

Redan för tre år sedan avslutade jag mitt författarskap. Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.

Min blogg hör - i sina fyra olika uppenbarelser - till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.

Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig. 

Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.

Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 

Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.