onsdag 12 april 2023

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Foto: Astrid Nydahl
 

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”
Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.

Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

Inga kommentarer: