söndag 12 juni 2022

Invasiva arter? Skarven och människan

Skarv i Åhus. Foto: Astrid Nydahl
 

Skarv, Phalacrocora´cidae. Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art. 
Det sägs att skarven är en invasiv art. Inte alla håller med:
"Skarven är inte en invasiv art och har varit en del av den europeiska faunan i tusentals år. Däremot är skarven en flyttfågel som från och med vårmånaderna etablerar kolonier och häckar innan det är dags för flytten till sydligare breddgrader under sensommar och höst" 
(Claes Kyrk, ornitolog och verksam i Stockholms ornitologiska förening). 
Då tar vi nästa fråga. Är människan en invasiv art? Man skulle kunna säga att människans bygge av den civilisation som är samtida med de fossila bränslena, innebar att hon också började hota allt annat liv på jorden. Nej, jag vet att ni inte håller med mig, men det är inte en åsikt utan ett väletablerat faktum. Det som kallas massutrotandet av arter på jorden pågår för fullt. Ingen tror väl på allvar att vi kan fortsätta vår privatbilism, med husbilssomrarna som groteska uttryck, våra elslukande, maskinella hem och vår patologiska konsumtion, med enbart solcellspaneler och vindkraftverk? En grundläggande förändring som inte hotar livets själva förutsättningar kräver förstås något helt annat. Att utvinnandet av fossila bränslen låtit människan härja fritt, innebär inte att andra energislag medger en fortsättning och mer av samma sak. Tvärtom. 

Vi gör vad vi kan för att titta åt ett annat håll.

Skarven får kanske just därför fungera som symbol, eftersom massmänniskan alltid svär sig fri. Dagens tidiga besök i Åhus blev en alltför tydlig illustration av det. Husbilsmänniskan rullar runt för att exploatera nya platser, också där förstås. Skarven vankade där, alldeles ensam (kanske skadad?) som om den förlorat sin flock.  


Samma skarv vid gräsplätten. Foto: Astrid Nydahl