 |
| Ständig närvaro i Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl |
Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).
Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?
Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter.
Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.
Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.
Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.
I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.
Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret.
”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”
Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom:
”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”
Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.
Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”.
Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han.
Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar? Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!
"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."
Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.
Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.
Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”
Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:
”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.
Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.
Jean Améry tog sitt liv 1978.
