 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vi talade om 1933. Våra föräldrar var förvisso bara barn och kunde inte annat än leva varje dag som den kom. Pappa åtta år och mamma tre. Men deras föräldrar? När de dukade till middag eller satt vid radion om kvällen, ägnade de någon uppmärksamhet åt vad som sades om händelseutvecklingen i Tyskland? Vad sa man om man kommenterade det man hörde.
Det är kanske en illusion att tro att det fanns några djupare insikter om vad Hitlers internationella entré innebar. Däremot vet vi att det mot slutet av kriget var annorlunda, t.ex. det faktum att pappa var med och tog emot de vita bussarna i Malmö. Han var då tjugo år och hade värnplikten bakom sig. Utanför Helsingborg låg de i sina värn och såg vad som hände på andra sidan Sundet. Kunde tyskarna tänkas komma över på skånsk sida?
Idag är situationen radikalt annorlunda. Den som påstår sig inget veta är antingen obegåvad eller en lögnare. All information om den tredje totalitarismen (de två första brukar traditionellt vara fascismen och kommunismen); islamismen, finns tillgänglig nästan dagligen i etermedierna. Litteraturen om den är omfattande, också på svenska språket. Nätet är i det närmaste överbefolkat av informatörer som med bloggar och hemsidor lär oss det grundläggande.
Alltså måste frågan ställas: vad är det vi inte vet? Och följdfrågan både privat och offentligt blir: om vi vet, varför handlar vi inte?
