Uppförsbackar - vad är ner och vad upp?

Foto: Astrid Nydahl

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.” Olav H. Hauge, dagboken 1958.

Jag kikar då och då på vad som kallas ”debatt” och frågar mig varje gång varför inget är nytt under solen. Varför ens bry sig när rösterna hela tiden maler samma gamla vanföreställningar.

Är då den politiska och kulturella sfären något att sträva efter, något som man från underläge ska försöka nå upp till? Det beror alldeles på varifrån man ser. Om man ser uppåt mot de maktsfärer som formulerar vad som är korrekt och vad som är icke-korrekt finner man snart nog att underläget är att föredra. Man kan också kalla det ensamhet och avskildhet. I så fall är underläget ett skydd (jag behöver då inte ens tänka på bokmässor, parlamentsval, stadsfestivaler eller tv-underhållning).

Att ta ett kliv uppåt måste innebära att man tar sig dit där det djupast sett mänskliga finns. Hos fränder, familj, kollegor? Det blir ingen stor skara. Men det blir en skara värd att tillhöra. 

Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.