fredag 13 februari 2015

Simone Weil: Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (h:ström, översättning av Thomas Andersson, efterord av Mårten Björk)

Simone Weil i Spanien under inbördeskriget
"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet. Kommunistpartiet har utvecklat detta system till fulländning. Till och med hos dem som i sitt inre inte gett efter förvränger straffens existens urskillningsförmågan. För om de vill värja sig mot partiets makt är själva denna vilja en bevekelsegrund som är sanningen främmande och som man därför måste misstro." (Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande)

Jag ska här inte presentera Simone Weil (1909-1943) för er, jag tror att de flesta antingen känner till henne eller lätt kan finna grundläggande fakta om henne, till exempel här: http://www.kirjasto.sci.fi/weil.htm. Jag vill bara nämna att hon i landsflykt från krigets Frankrike skrev en hel del intressant som sammanfogats till böcker, bland annat det material som blev boken Att slå rot (för övrigt den enda volym hon själv redigerade och färdigställde för tryckning). Den finns översatt till svenska, liksom tre andra postuma volymer: Tyngden och nåden, Väntan på Gud och Personen och det heliga.

Den lilla skrift, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, som nu föreligger på svenska skrevs 1943, alltså samma år som Weil avled av tuberkulos och självsvält. Med tanke på att hon hade ett uppdrag att teckna väsentliga linjer om vad slags samhälle Frankrike skulle bli efter befrielsen – vilket Att slå rot är det väsentliga bidraget till – faller bitarna snabbt på plats i hennes djupgående och principiella kritik mot de politiska partierna.

Albert Camus skrev om den: 
“Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”
Ändå är det tämligen klart att hennes visioner mer eller mindre kastades på sophögen när Europa återuppbyggdes. I tidskriften Signum (7/2011) skriver författaren Einar Askestad:
”Frihet är ett grundläggande andligt behov, säger Weil, och ringar in några förutsättningar för att det skall röra sig om en reell, grundad frihet: ’När möjligheten att välja är så stora att de skadar det allmännas bästa åtnjuter människorna ingen frihet. Ty antingen måste de fly in i ett tillstånd av ansvarslöshet, barnslighet eller likgiltighet, och i allt detta kan de inte finna något annat än leda, eller också är de dömda att ständigt tyngas till jorden av fruktan att skada andra.’ Yttrandefrihet bör gälla ovillkorligt, men endast för individer, ty frihet är ett intellektets behov: ’Ingen sammanslutning kan alltså rätteligen kräva yttrandefrihet, ty ingen sammanslutning har det ringaste behov därav. ’Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ’överallt där det finns politiska partier är demokratin död’. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ’Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.’ Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ’en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser’. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ’Allt som har den effekten att det gör en männi­ska rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.’”
Den fråga Askestad här nämner, att förbjuda politiska partier, står alltså i centrum för den nu översatta och publicerade essän.

I Marseille 1942
Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Det hon kallar ”flertalets makt” hör inte heller till det goda. Hon exemplifierar med Hitler, glöm inte att denna text skrevs 1943, och säger att ”endast det rätta är berättigat”. De politiska partierna tycks i hennes ögon endast ha två funktioner: att växa sig stora och att kanalisera människors lidelser. ”Om en enda lidelse får grepp om ett helt land är landet förenat i brottslighet. Om landet splittras mellan två eller fem eller tio kollektiva lidelser sönderdelas det i ett flertal rövarband.”

Om man mot en sådan bakgrund ska bedöma de politiska partierna menar Weil att man kan konstatera tre saker. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.

Här kommer sedan ett centralt resonemang hos Weil. Man måste leva i sanning säger hon. Om man ljuger har man redan förbrutit sig mot något grundläggande. Och en partipolitiskt ansluten makthavare ljuger alltid, eftersom han eller hon tvingas anpassa sig till en partilinje som inte alltid står i överensstämmelse med den egna övertygelsen. Att tala ”som socialist” eller ”som konservativ” innebär att man ljuger. Det enda man borde utgå ifrån är sanningen. Erkänner man existensen av en sanning så kan man bara tänka på ett eller annat sätt utifrån den: ”Om en människa, en partimedlem, är fast besluten att bland alla sina tankar endast vara trogen det inre ljuset och ingenting annat kan hon inte meddela sitt parti detta beslut. I förhållande till partiet befinner hon sig således i ett tillstånd av lögn.”

Om man släpper in lögnen så straffas man med ”inre mörker” säger hon.

Partiväsendet tvingar varje samhällsintresserad eller engagerad person att gå partivägen för att alls ha något inflytande, man måste ”spela spelet”. Och resultatet av det är fasansfullt: ”Om man överlät samhällslivets organisation till djävulen skulle han inte kunna tänka ut något lömskare.”

Ser hon då något alternativ för det nya Europa som ska växa fram efter kriget? Ja, hon gör det. Hon säger att ”avskaffandet av partierna vore nästan något rent och oförfalskat gott” eftersom de individer som då skulle kandidera till samhälleliga funktioner och poster skulle slippa presentera sig under en beteckning utan istället vända sig till människor utifrån ett ”jag tänker så, så och så vad beträffar det, det och det stora problemet.” Folkvalda skulle gå samman utifrån konkreta ställningstaganden, inte utifrån partibeteckningar.

Är det någon som känner igen Sveriges riksdag i frågeställningarna? Vad betyder partipiskan i vår tid, i vårt eget land? Jag tror att Simone Weil, om inte annat, med sina strikt principiella resonemang, kunde tillföra något till den sidan av den politiska debatten. Sin essä avslutar hon med dessa ord:
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”


Inga kommentarer: