söndag 8 februari 2015

Citatkonsten i litteratur och politik

Landön 4 februari. Foto: Astrid Nydahl
Julio Cortázar har skrivit att vi, när vi citerar andra i våra texter, egentligen bara citerar oss själva. Så varför använder vi andra människors texter och tankar i våra egna? Är de bara avsedda som pynt? Vill vi sola oss i de kloka tänkarnas och filosofernas världar?

Jag vet att det i mina böcker finns en uppsjö av citat. Jag använder dem från författare eller andra som jag skriver om eller utgår ifrån. Citaten blir som bärande bjälkar i ett hus. De sprider varken sol eller ser ut som pynt. Tvärtom är de hänvisningar för läsaren; här kan du gå vidare och finna de verkligt intressanta tankarna. När jag skriver om politiska frågor - och det gör jag alldeles för ofta - använder jag citat från såväl själsfränder som fiender. Om jag vill berätta om situationen i ett konkret land är det alltid en fördel att citera dess politiska elit. Så har jag i många år gjort med det jag skrivit om Balkanländerna, främst Albanien och Kosova men också andra, som Israel och Palestina, Syrien och Islamiska staten. Jag gör det så gott som varje gång jag skriver om Putins Ryssland och de forna sovjetstaterna. När små nationer strävar efter frihet och oberoende men ifrågasätts av det forna imperiet vill jag visa hur makten formulerar sina anspråk. Så vill jag också att det ska fungera med den gamla världspolisen USA och dess destruktiva, förgörande krig, oavsett var de äger rum. När nu Ukraina slits sönder och smulas under stridsvagnarnas tyngd letar jag efter de kloka tankarna från annat håll. Var finner jag dem? Allt för mycket av det jag läst är propaganda. Det är ett urgammalt och välkänt fenomen. Men de människor som livrädda kryssar mellan de sönderskjutna husen för att få hem lite bröd och vatten existerar bortom propagandan.

Att citera kanske egentligen bara är ett sätt att förstärka och underbygga de egna argumenten? Och då ligger vi i så fall nära Cortázars tanke.