"Utifrån betraktat närmar sig amplituden för det västerländska samhällets svängningar den gräns, bakom vilket systemet blir metastabilt och måste falla sönder. Allt mindre besvärat av den månghundraåriga legalitetens ramar marscherar våldet skamlöst och segerrikt genom hela världen utan att bekymra sig för att dess ofruktbarhet redan mångfaldiga gånger har röjts och bevisats i historien. Det är inte ens blott och bart den brutala styrkan som triumferar utan dess högljudda ursäkt: världen översvämmas av den skamlösa övertygelsen om att våldet förmår allt men rättskaffenheten intet."
 |
| Sotsji, bild från Uppdrag granskning |
Aleksander Solsjenitsyn skrev så i sin Nobelföreläsning från 1970 (Norstedts förlag, översättning av Hans Björkegren). Också om man bortser från Solsjenitsyns egen erfarenhet av detta brutala våld, lyckas han i sin text visa hur de stora makterna härskar med just våldet som högsta princip. Den som bara ägnat någon minut åt att se vad som hänt i bygget av de gigantiska
OS-anläggningarna i Sotsji kan konstatera att den nya ryska makten använder våldet i kombination med skamlös korruption för att överleva. Ett järnspett i anus på den arbetare som kräver att få lönen utbetald. Massutvisningar av de gästarbetare som kommit från andra republiker för att tjäna ihop till familjens överlevnad. Våldets princip. Det ryska riket är förstås inte ensamt om detta. Men Solsjenitsyns ord ekar väldigt starkt in i vår samtid. Det våld han skriver om är både en maktprincip och en mellanmänsklig vardagsrelation.
