Under denna bro åkte jag dagligen - ibland flera gånger om dagen - i tre månader, när vi bodde på Selly Oak Collages i Birmingham. Det har länge varit en skamfläck i stadsdelen. Nu har man efter ett privat initiativ renoverat den, men tycks ändå övertygade om att "kidsen" inom en vecka är tillbaka med sina sprayflaskor. Det har de säkert rätt i.
För mig räcker det att se bilden i dagens Birmingham Mail för att alla minnen ska komma tillbaka. Minnen från buss 62 som tog mig längs Bristol Road till centrum och hem igen, varje dag, i ur och skur. Klocktornet i bakgrunden står för övrigt inne på universitetets område. Och i husen till vänster efter bron ligger ett härligt antikvariat som luktar fukt och damm så fort man närmar sig entrédörren. Där hade jag med mig en ansenlig bunt John Cowper Powys hem. Och väl hemma luktade de inte som butiken.
***
Uppdatering. Hittade denna bloggtext från 2011 som passar mycket bra i det här sammanhanget:
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgVm76PmFIzTv-J3HweH2dnAmcart57xbWD53UCjhqX0TyHhGZLuRovzyyRvju0vfsqpwwPSwo73WrALg1MOXTZIlQv4gItrRzO0odsH16l9EKrU0OlH2n4JrfgICaVeX0BqnVECyhOfo8O/s640/SCAN0703.JPG)
Roligare
än så här får man inte. Bilden där jag står bakom en ovanligt kort
brasiliansk kvinna och håller min arm om en spjuveraktig filippinare,
med leende människor runt om från Indien, England och Nigeria, togs för
exakt 13 år sedan (nu 2013 är det drygt 15 år sedan), på Kristi Himmelsfärds dag 1998. Vi bodde på
Selly Oak Colleges (en del av Birmingham University) hela vårterminen det året och där sa man förstås Ascension Day om högtiden.
Birmingham var
en stad jag fruktat att befinna mig så länge i, men jag hade i alla
avseenden fel. B-ham var charmig och trulig på samma sätt som Malmö, man
skulle liksom inte spela allan i baren. B-ham var en gammal
arbetarstad och liksom för Malmö kom de nya tiderna att dra fram som en
tromb genom industrilandskapet. Varken bilar eller motorcyklar
producerades som förr. Staden hade en ruffighet som handlade mycket om
arbetslöshet, droger och våld. Man fick gå försiktigt fram, men på
lokalpuben The Bear and Staff
fick man både bekanta och drinkarbröder. Jag fick se rätt mycket av
vardagslivet, både i den internationellt präglade studiemiljön och ute
på stan. Det är ingen tillfällighet att jag återkom både 2006 och 2008.
På området bodde de flesta i sovsalar, vi hade liksom andra som var par
eller barnfamiljer, fått en egen lägenhet på två rum och kök (fått och
fått, månadshyran var orimligt hög). Där arbetade jag om dagarna när
A. hade sina lektioner. Jag lärde känna människor från jordens alla
hörn.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjDUUqpe-KamF5x0GnA3LEe-E2j7gyLycmhLJNKxQMPt2d2dEhxcs7tCGllDYB4u45Xra5a8l4QUOxy1fby_cuILALXN_0BkqFLuwJT62xRr2L_GC3IuNWkFxJ4Ive5QC_S_6Q34ZSQwCwU/s640/SCAN0702.JPG)
I
matsalen hade vi en fin utbytesfest inför terminsslutet. Varje
nationalitet hade fått i uppgift att laga en rätt som var tämligen
vanlig därhemma, så sommaren till ära gjorde vi Janssons frestelse, som
de afrikanska vännerna särskilt uppskattade. På bilden är det våra
närmaste grannar, Mary och Michael från Nigeria, med lilla dottern Joy.
Jag bestämde mig för att göra henne till den enda lilla nigerianska på
colleget som hade ett mindre förråd av svenska ord. Det tog bara två
dagar så pekade hon mot taket och sa, högt och tydligt: “Lampa”. Till
vänster om dem står Helen från Australien, en av terminens finaste,
vänligaste och generösaste bekantskaper.
Bläddrandet i gamla
fotoalbum fortsätter. En syssla, som vid sidan av såpatvättandet av
trasmattorna och översättningsarbetet fyller mina dagar med mening och
glädje.
Ascension Day må det vara, men jag håller mig till det som är jordnära, konkret och påtagligt.
Bilder: A. Nydahl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar