Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."
Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".
Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.
9 kommentarer:
I dessa kretsar har man nog väldigt svårt att förstå Robert A Heinleins parafras på Occam´s rakkniv
Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ockhams_rakkniv
För om motpartens beslut kan präglas av dumhet och ej illvilja, så kan det på den egna sidans tänkande också finnas stupiditeter
Kompis till mig var och dök i området och kunde förtälja:
-Det var märkligt, när man lämnade arabisk mark och kom in i Israels territorium var det som att komma till Europa med vägmarkeringar, skyltar, ordning och reda.
Lassez faire contra disciplin, kaos versus civilisation.
Kulturnivellerarna erbjuder oss bloss kulturskymning.
Landområden vunna när en angripare slås tillbaka kan aldrig vara ockuperad mark.
HUBERT
Rent konkret har jag svårt att förstå varför vänster=Palestina och höger=Israel. Det begås så vitt jag kan förstå vansinnesdåd på vardera sidan. Och finns kloka ödmjuka personer som är beredda att sätta förhandling före prestige.
Jag håller med, tyckte också att det var en bra passage i en annars rätt så förvirrad text. Och det är en koppling som görs allt för sällan, när det gäller alla de som har slagit tillbaka ordentligt. Jag tänker då inte bara på Israel.
Bengt Ohlsson, denne krönikör, har kanske skrivit en av de viktigaste artiklarna på länge. Inte den bästa artikeln, inte den mest genomtänkta, inte den mest komprimerade och välskrivna, men kanske den viktigaste. Jag vill inte överdriva, men vi ska betänka att han sitter mitt i smeten på Söder, tillhör på nåt sätt också vänstermaffian, och vågar ändå.
Artikeln kan ha utlösts av Slussendebatten, men skit samma. Han rör upp slam från bassängens botten.
Undras om inte "vänstern" mer och mer blivit till en subkultur som utvecklingen sprungit förbi? Kärnan i budskapet, radikal jämlikhet här och nu, har fortfarande legitimitet på samma sätt den kristna kyrkans Gyllene Regel. Men vad spelar det för roll när organisationerna med "goda" etiketter inte kämpar för dessa mål utan istället mer eller mindre öppet gått in för att förvalta de bestående orättvisorna?
En god analys som säger det mesta finner jag att folkrörelsesamordnarna har gjort:
http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/11/10/problemet-vanstern/
"Den som för en kamp för sina intressen kan misstänkas för mycket, men aldrig för att sakna legitimitet. Medan rörelser som hålls ihop av ideologi snabbt misstänks för att vilja konstruera ett “fall” som belyser deras käpphästar så snart de engagerar sig för något, snarare än att försvara ett direkt intresse för dess egen skull. "
Jag har inte - till skillnad från Bengt Ohlsson - någon bakgrund inom vänstern, men känner igen så väldigt mycket av det han skriver om: den självgoda medelklassigheten med en konsumtionskritik som går hand i hand med en Ipadfetischism ("för att jag är KREATIV!") och en naiv och otroligt tröttsamt romantisk syn på Palestina (samt en i många fall illa dold antisemitisk (förlåt, "antisionistisk") bild av Israel och judar. Ohlsson är väldigt träffsäker.
Ett tillägg: håller som sagt med Ohlsson rakt av och log igenkännande när jag läste hans artikel.
Började dock fundera över en sak. P1s Studio Ett hade en debatt om detta med Uje Brandelius (?) vänsterpartist och medlem i bandet Doktor Kosmos (en tröttsam person stöpt i vänsterradikalens pepparkaksform). Han fick debattera med rapparen Mange Schmidt som fick representera "kulturhögern". Tydligen har han tidigare skrivit en låt för moderaterna.
Min stilla undran är hur det är ställt med den "kulturella" högern om den representeras av topplistefenomenet Mange Schmidt, det kulturföraktande nymoderata partiet, vars partiordförande tillika statsminister har eurotechnodagsländan Da Buzz och Magnus Uggla som favoriter. Eller är det den ännu mer kulturföraktande Timbro-organisationen man räknar till kulturhögern? Eller Stureplancentern?
En höger som helt tagits över av ny- och högerliberaler tycks ha väldigt lite att säga om kulturen, när man inte kverulerar och raljerar över författarlönen eller menar att skattepengarna ska gå till "kärnverksamheter" (skola, dagis, etc.), men ser varje skattekrona spenderad på kultur som slöseri.
Den bildade borgerlighet som en gång (för länge sen känns det som) fanns är saga och all. Inte heller finns det någon egentlig kulturkonservativ bildad höger. Axess tycks sin agenda till trots ha fastnat i en liberalkonservativ eller högerliberal position utan djupare förankring i humanistisk-existentiella frågor, såvida det inte gäller tröttsamma och utdragna strider om figurativ eller icke-figurativ konst på diverse kultur- och debattsidor.
Var finns den alternativa, bildade, kulturintresserade högern? Finns den? När man hör på Mange Schmidt eller Fredrik Reinfeldt önskar man åtminstone det.
Råkade pinsamt nog stava fel till mitt eget namn i min första kommentar." Frgederi" står det men ska naturligtvis stå Frederick.
Skicka en kommentar