”Jag har inte mycket till övers för hjältar - de gör för mycket oväsen” skrev Voltaire till Fredrik II av Preussen i maj 1742.Annars verkar det nog som om västerlandet idag ropar efter nya hjältar. Borta är den tid då vi log åt Bob Dylans rader “Don´t follow leaders, watch the parking meters”. I samma sång konstaterade han: “You don't need a weather man to know which way the wind blows”. Sången hette Subterranean Homesick Blues. Lika uråldrig som Voltaire ter den sig idag, eftersom den växande nationalismen, liksom islamismen, ropar på Ledare och Hjältar.
Inför det finländska valet ser vi hur en ny, minst sagt bisarr, hjälte ställt sig på barrikaderna. Hans budskap är minst lika bisarrt, då han helt förnekar det svenska språkets hemortsrätt i Finland. Timo Soinis anhängare tycks mena att svenska språket är en fiende och behandlar det därefter. Därför vill hans sannfinländare ta bort det från skolundervisningen och avskaffa ”myndighetssvenskan.” För en viss typ av finsk idéströmning kommer möjligen Soini att bli en hjälte, samtidigt som han för de flesta framstår som maktsugen populist redo att använda vilka retoriska grepp som helst.
Också andra europeiska länder ropar på Ledare. Kan det bero på att regeringar som den svenska i allt högre grad endast framstår som en administratör av elände och klassklyftor? Finns det någon som på allvar skulle påstå att den socialliberalism som sitter i högsätet annat än i kosmetisk form skiljer det ena partiet från det andra?
Ändå kan vi knappast tala om några hjältar i den europeiska samtiden. Några få kritiker finns det. Men de hörs inte i tvärdraget från populismen, som numera invaderar varje försök till kritisk betraktelse. Den som seriöst vill diskutera det rådande ideologiska tyranniet buntas genast ihop med antisemiterna i extremhögern eller med dess aggressivt nationalistiska röster. På vilket sätt kritik mot det moderna projektet och dess förakt för varje form av identitet och tillhörighet skulle höra samman med de krafterna har jag aldrig förstått. I alla fall inte på annat sätt än att det kan fungera som demonisering. Den som kritiseras slipper då ta kritiken på allvar.
Det som förenar det aggressiva, ungerska Jobbik med danska och svenska nationalister tycks vara behovet av oväsen, hat och fyrkantigt formulerad propaganda. Lägg därtill en tydlig fiendebild som sammanhållande kitt.
Det som är Sverigehat i Danmark är en spegelbild av Danmarkshatet hos oss. Varken den ena eller den andra nidbilden har särskilt mycket med sanningen att göra. Det man pekar finger åt i Sverige som en bild av ett havererat socialt experiment har ju sin direkta motsvarighet i Danmark: de sociala gettona, mångkulturens sammanbrott, islamiseringen av vardagslivet, maffiakriminaliteten, nedskärningarna i de offentliga systemen, åsiktsterrorn och konsensuskulturen.
