Falskt medvetande? Tankar om ideologiproduktion i ett konkursat välfärdssamhälle

Foto: Astrid Nydahl

Ideologi är en process som utförs av den så kallade tänkaren. Detta sker medvetet, det är sant, men med ett falskt medvetande. De verkliga krafter som driver honom förblir okända för honom; i annat fall skulle det helt enkelt inte vara fråga om en ideologisk process. Därför inbillar han sig falska eller skenbara motiverande krafter. Friedrich Engels, 1893. 

Utgår från detta citat efter att ha läst intressanta texter på nätet och en diskussion i mailen med en läsare. Det jag grubblar på är, om de slutsatser vi drar av verkligheten, bara är korrekta i vissa fall och falskt medvetande i andra. Vad bestämmer? Vad leder oss in på olika spår?

Under lång tid i mitt liv hävdade jag att all kunskap kommer av boklig bildning. Men det är bara en halv sanning. Denna bildning måste också komma i närkontakt med livsbetingelser, erfarenheter och omständigheter. Hur ser då de diametralt olika slutsatserna ut? Jag tror att svaret finns i det korta Engels-citatet. Den som kallas ideologi leder oss in i återvändsgränderna. Ideologierna som slutna tankesystem bestämmer oss för slutsatserna. När man lämnar ideologierna och ser hur begränsande och fördummande de är kanske man också kan dra riktigare slutsatser av sett, hört och erfaret?

Hos Arnstberg blir fördumningen allt annat än symbolisk. Han talar om hjärntvätt och kunskapsresistens. Hjärntvätten som begrepp i en politisk diskussion har jag alltid betraktat som ett stickspår. Men det är ett faktum att den existerar och att den inte behöver ske i form av slutna rum och indoktrinering som maktutövning, den kan också långsamt nötas in som en väsentlig del av offentligheten (press, radio, tv och andra medier) där t.ex. godhetens idé kapas för projekt som på både kort och lång sikt innebär det Arnstberg kallar för "konkursat välfärdssamhälle". Ideologin som bestämmer kan både betecknas som postmodern liberalism och som totalitär kapitalism. Är man fånge i den sortens ideologier kan man rimligen aldrig uppnå annat än just den falska medvetenheten.

Otur med tänkandet?

Hårda vindar på Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Det slår aldrig fel för mig. Jag kom att tänka på den judiska vits jag för trettio år sedan hörde i Israel första gången. Det är den judiske handelsmannen som kommer ut modfälld och säger till sin kollega: "Jag har sådan otur. Varje gång jag köper en dvärg börjar han växa."

Så är det för mig också, titt som tätt. Jag anstränger mig att finna formen på den bok jag nu arbetar med. Har gjort sedan nyåret. Tycker att enskildheterna fallit på plats och att de bör kunna intressera mina läsare. Men oturen i mitt fall består av ett tvärstopp och en omöjlighet att komma vidare. Det är som om det gått troll i manuset. Det känns som att luta sig ner över en cementblandare som stått still alldeles för länge.

Gårdagens isvindar vid Ivösjön var som att ta en kalldusch utomhus. Inga kläder hindrade den svinkalla luften att tränga in under huden. Förvisso uppfriskande. Jag noterar att Sveriges nyhetssändningar och ledarskribenter upptas av landets katastrofala bostadsbrist. Ingen säger ingen för in antalet nya människor i sina resonemang. Om det kommer mer än hundratusen om året hit så säger ju det sig själv att antalet bostäder till unga vuxna som vill lämna föräldrahemmet blir allt mindre. Jag är glad att jag är gammal och att den livsepoken började 1969 för min del, då det var en tid när Malmö hade massor av billiga, äldre lägenheter. Gamla väster hade inte hunnit bli innekvarter för rik medelklass och förorterna hade ännu inte fyllts på av arabiska och asiatiska vandrare.

Flickor, flätor och annat

Idag har jag umgåtts med tre av mina barnbarn och deras mamma. Vi började med att ta oss till Strandängen vid Ivösjön i Bromölla. Kaffe, varm choklad och smörgåsar i bagaget. Vi stod emot den kraftiga och mycket kalla vinden i tio minuter, sedan återvände vi hem. Här blev det våffelfest. Och efter maten satt vi tillsammans vid min dator och tittade på foton. Det som skedde i min nacke hade jag ingen överblick på. Först efteråt förstod jag att de flätat mitt vinterhår. Så det var ju självklart att dokumentera innan jag ska byta om till sommarskrud, med kort hår och ännu kortare skägg.

Här fryser vi vid Ivösjön, Alma, Vera, Lykke och jag. Foto: Astrid Nydahl

Dagens andra höjdpunkt var att jag blev intervjuad, omfattande och fördjupande, av Mikael Jalving om Malmöboken. Artikeln kommer i Jyllands Posten på lördag. Min bok väckte inte minsta intresse i någon av de tre Malmötidningarna. Men en dansk tidning nappar. Man kan bara ödmjukt säga tack. Återkommer till helgen med materialet.

Om litteraturens betydelse och bibliotekens nödvändighet

Foto: Astrid Nydahl

Denna text, publicerad i Mail on Sunday idag, borde vara obligatorisk läsning för alla bibliotekarier, kulturredaktörer och politiker. Inte minst för de svenska kommunpolitiker som stryper och lägger ner sina bibliotek. Jag har tagit texten rakt av i sin helhet. Den är skriven av Prince Charles.

In an appeal for funds by the Friends of the National Libraries, the Prince traced his fascination with literature back to his early childhood, with Henry Wadsworth Longfellow’s The Song Of Hiawatha a particular favourite.

Words navigate us through life like pathfinders. As Shakespeare says at one point, ‘I shall lose my life for want of language.’ I know what he means.

I have always loved the way you can twist or turn a word to shade it with a different meaning and I marvel at how great writers use so few words to evoke a feeling, a sense of place or the depths of a character. 

I can trace this fascination back to when my father would read to me as a child. Henry Wadsworth Longfellow’s The Song Of Hiawatha was a particular favourite. 

I can remember the electrifying moment the first time I heard Longfellow’s words, which he uses like music in a mesmerising rhythm that runs throughout the epic poem.

‘Ye who love the haunts of Nature... Love the wind among the branches... and the rushing of great rivers Through their palisades of pine-trees.’ 

He takes you there immediately. You hear the breeze and feel the spray of the foaming rapids. I fell in love with words and writing from that moment.

To read great writers is to open a window on a world of experience and wisdom.

Shakespeare is perhaps the master, with his unending capacity to conjure complex characters or the visceral sense of riot and revolution, strife or love in words that illuminate brilliantly every facet of what it is to be human. His words can change lives. 

We absorb so much when we read good writing, not least how to use grammar properly. Used correctly, good grammar enables us to be sure of what the writer means. 

If we stop using commas, or even full stops, I do wonder how we can hope to make sense of the world. Grammar matters!

Neither Longfellow nor Shakespeare wrote for a select audience. Their work was for everyone, which is why I agreed to be patron of this important appeal for funds by the Friends of the National Libraries.

Our libraries play a crucial role in preserving the letters of writers. Collections include poems, scientific discoveries as they were scribbled down in notebooks, precious bindings and even battle plans. 

They keep our heritage alive by offering insight into the thinking of great writers whose work our libraries make available to everyone, now and in the future. 

So often presented in the guise of entertainment, their words offer us the insight and sensitivity to navigate the many challenges that life can throw at us. 

To let such access wither would indeed make the world an impoverished place.