Det närmaste man kan komma algerisk-franska
författaren Nina Bouraoui hittar man i marockansk-franska Abdellah Taïas nya
roman. Här talar en man/kvinna så som en kvinna/man talar i Nina Bouraouis
romaner. Klumpigt uttryckt? Kanske, så låt mig förklara. Hos Nina Bouraoui
hittar man mycket ofta de könsöverskridande karaktärerna, också i det
självbiografiska stoffet finns flickan som hellre vill vara pojke, liksom den
vuxna kvinnans lek/spel med identiteter. Hos henne blir det dock aldrig en
litterär posé utan en djupt övertygande, sökande, attityd till det material som
livet utgör.
Abdellah Taïa öppnar Ett land
att dö i med dedikationen Till mina systrar, alla mina systrar. Så det är
självklart att han också är en av Bouraouis likar bland alla de araber som
lever i den franska huvudstaden, ja kanske rentav hennes syster? Jagberättaren
står inför ett fysiskt könsbyte. Hans språk är det raka, ofta brutala. En
läkare från Stockholm, Dr. Johansson, ska skära bort hans manliga organ och
ersätta det med ett kvinnligt: ”Utan kuk. Utan pitt. Utan balle. Utan utväxt.
Utan sperma. Utan pung. Utan detta onödiga ting mellan benen som fördärvat mitt
liv i alla tider.”
Det är bara det att hans
könsbyte inte får honom att känna sig som en kvinna. En öppning finns det, men
den tycks ha befriat honom/henne från alla känslor. Han har varit Aziz och
blivit kvinnan Zannouba men undrar om han nu ska kalla sig hon. I ett avgörande
avsnitt reflekterar hon:
”Den här förändringen som
inte var någon förändring. Jag skulle inte gå från att vara pojke till att vara
flicka. Jag skulle bli den flicka som jag alltid varit, långt innan jag kom
till världen.”
Och några meningar längre
fram:
Ӏr jag kvinna, helt och
hållet kvinna?
Nej.
Är jag fortfarande man?
Nej.
Vem är jag då?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar