Sture Meijer var en av våra främsta – och mest produktiva – målare, ständigt upptagen med den fråga som överskuggar alla andra: vilken är människans art och väsen, vilken hennes plats och belägenhet i tillvaron? Enkelt uttryckt: vad är en människa?
Vår bekantskap började 1983. Jag hade
sett hans storartade vandringsutställning ”Samtal om framtiden”, skrev ett brev
där jag berättade hur jag som poet och människa blivit djupt berörd av
målningarna, och besökte året därpå första gången Sture och Eivor i Kåge.
Utställningen gestaltade förhållandet
mellan människan och en ödelagd eller åtminstone skadad omvärld: Hemlösa svarta
kråkor cirklade mellan kala vita björkstammar, över ett landskap kom
fjäderpennor flygande genom luften utan sina fåglar, och liknade fiskskelett,
eller möjligen pilar på väg mot betraktaren. Eller decimalkomman mellan liv och
död.
I grupp efter grupp, som vore de
samlade till ett sista förtvivlat rådslag, eller en förbön, satt harar, kråkor,
älgar, lamm och katter, förvirrade, utlämnade.
Samtal om framtiden: en hare och en kråka står ensamma, mitt emot varandra i en mörknande skog av stympade trädstammar. Det som talar är tystnaden. Ett starkt ljus ligger över deras ansikten och förvandlar haren till en lidandets utvalde, kanske en sorts frälsare, oskyldig och maktlös. På en bild stod en människa i isolerad ensamhet, tafatt skyldrande med en fågel som varken var ett vapen eller en räddningskrans utan bara ett stelt, dött föremål, förvandlat därtill av henne själv. I växthusets frodiga grönska, på en annan målning, mitt i den tämjda naturen, stod en stol. Men den var tom. Bjälkarna i bakgrunden liknade ett kors.
Bilderna grep tag och åt sig in som en
sorts molande tandvärk. Människan och naturen, skönheten och hotet, denna vår
tids ofrånkomliga dubbelexponering. Nog var det en sorts vrede de uttryckte,
men återhållen. Sture Meijer var en disciplinerad konstnär, hans uttryck var
behärskade. Däri låg en viktig del av bildernas starka effekt på betraktaren.
Med tiden blev Stures måleri alltmer renskalat, närmast metafysiskt. Inre bilder extraherades ur yttre erfarenheter. Nakna människofigurer, ensamma eller mera sällan i grupp, oftast utan individuella särdrag, ställdes på den scen eller i det rum som föreställde tillvaron. Ett återkommande sådant rum var caféet. Grundstämningen var ofta dov, figurerna var grova, osköna men med högt inneboende tryck. Bilderna var måleriskt laddade med tjocka, tunga färgklanger. Det yttre hot som präglade de där tidigare bilderna ”målades in” i karaktärerna, som i stället med små variationer i hållningar eller åtbörder gestaltade grader av existentiell tyngd och mänsklig utsatthet. För det livgivande stod sedan länge vattnet: en period målade Sture gång på gång människor riktningslöst stående i det, omgivna av mer eller mindre mörker, eller närmast svävande genom det under nattliga bad.
Det mörker som tycktes vara
grundvillkoret målades fram med en skaparenergi som var eftertryckligt
humanistisk till sin konstnärliga och mänskliga grundhållning. I sina sena
bilder släppte han därtill mer och mer fram sin sträva humor; drog sig inte för
att leta fram figurer från äldre, undanställda bilder, och med nya inramningar
muntra upp den omgivande tyngden en aning. Såna övningar gladde det honom att
berätta om i våra telefonsamtal, och han sände gärna fotografier av dem.
Den där ovan beskrivna bilden, Samtal om framtiden, med haren och kråkan – sällan har jag känt en så stark önskan att köpa och äga en tavla (för att därmed få ständig tillgång till den) som inför den. Sture anade inte – förrän jag berättade det för honom – den fulla vidden av min glädje när han vid det som kom att bli mitt sista möte med honom i Kåge skänkte mig en av sina målningar, tämligen stor till formatet, med titeln ”Excentriskt möte”, målad 2015. Hela horisonten flammar, som om den stod i brand, och i förgrunden står två figurer mitt emot varandra: samma hare som då och en människogestalt, i samma skala som haren. De betraktar varandra, öga mot öga. Över scenen vilar något hjälplöst, samtidigt försonande; i någon outgrundlig mening ett utslag av den meijerska, förlåtande humorn.
Också om sin egen tilltagande skröplighet skämtade han, och fortsatte tala allvar om viktiga läsupplevelser, och annat, så länge han orkade med våra telefonsamtal. Och så en dag var det slut med dem, de som började den där gången 1983, för en halv livstid sedan.
En av de många bilder han genom åren skänkt mig, en teckning i svartvitt, föreställer en målare och är ett självporträtt. Den där målaren står där, halvt bortvänd, med höger hand nersänkt i ett flöde av färg, själva källan till alla bilder, och med en lätt spefull blick. I huvudet ryms hans värld, allt han vet. Det han, målaren Sture Meijer, undan för undan skänkt oss i form av sina bilder. De där bilderna finns där, de övervinner tiden, det påminns vi om varje gång vi betraktar dem. Det, och så förstås bildernas rikedom. Den tar inte slut.
PER HELGE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar