söndag 3 december 2023

Knivattack i Paris och tankar om vem som är turist eller bara sig själv

"En svensk turist" och en yemenitisk judinna vid Jordanfloden.
De små parallella krigen pågår medan de stora mal ner nationer och sprider massdöd. Ett parallellt krig som pågår i hela västvärlden utmärks av två ting: krigsropet Allahu Akbar och de primitiva vapnen. I Paris, alldeles vid Eiffeltornet, var det dags i går igen. Dådens karaktäristiska globalperspektiv var denna gång att den dödade mannen var en ”tysk turist” – som var född på Filippinerna. Det är ju så vår värld är formad i den postmoderna eran. Hur många ”svenska turister” möter vi inte här hemma, födda i Afghanistan, Afrika eller Mellanöstern?

 

Under mina Israelresor uppstod det flammor mellan mig och min följeslagerska Ofra, själv med rötter i Yemen, judinna och anställd vid en statlig myndighet i Jerusalem. Näst sista dagen blev känslomässigt laddad. Hon bjöd hem mig till sin bostad, ville särskilt att jag skulle se sovrummet. När hon sedan skjutsat mig till mitt rum blev vi sittande i bilen. ”Jag hade egentligen velat stanna kvar hos dig”, pep jag. ”Det kunde du väl ha sagt tidigare”, blev hennes svar. Vi trasslade in oss i ett samtal där mest jag drog fram omöjligheterna. Icke-jude bosatt i Jerusalem tillsammans med en judinna med djupa rötter i sitt folks och sin religions traditioner. Skulle jag ens kunna lära mig elementär hebreiska? Föga troligt.

 

Hemma i Skåne väntade min egen, stora familj. Jag berättade aldrig denna historia för dem. Ofra förblev en tämligen anonym person. I mitt hjärta har hon funnits i alla år. Och de islamistiska småkrigen fortgår på gator och torg.

1 kommentar:

Anonym sa...

vi har alla små stängda rum i våra hjärtan med minnen vi inte delar med oss av.