Foto: Astrid Nydahl |
"Staden
är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika
stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man
uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter
Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.
När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till
Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in
från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är
vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och
ser människorna vandra förbi caféstolarna.
Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv,
samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är
välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat
deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande
samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och
personligt införlivade. Undantagsstaden i hela mitt vuxna liv, undantaget från allt annat och banalt, också nu när jag försöker skapa mig en ny inre människa efter hjärtstoppet.
Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och
alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig
Nyhavnankomsterna.
Och jag hade velat sitta ner med den här legendariska bloggaren - som jag mötte i Köpenhamn senast och för sista gången 2017 - och fråga honom hur i hela friden han kunde hamna på Rysslands sida i Ukraina (och dessutom starta sin kampanj mot covid-vaccin):
Foto: Astrid Nydahl |
Jag hade velat sova på hotellet
Sophie Amalia med henne som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att
sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna, eller bara slinka in på Copenhagen Jazzhouse (som inte ens finns kvar sedan 2018, då man uppgick i nya klubben Alice, som ligger någon helt annanstans). Så ser längtan ut när den
är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid
av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram
något ur den danska litteraturskatten och läser, så kan jag i alla fall lura
mig själv och tro att jag är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar