måndag 31 juli 2017

Ur Jag ville leva på djupet av Peter Handberg


I oktober kommer, för första gången, ett urval av David Henry Thoreaus dagböcker ut på svenska. Översättningen är gjord av Peter Handberg, och du kan läsa ett avsnitt ur boken redan nu, här. Samtidigt utkommer Peter Handbergs egen bok om Thoreau, den heter Jag ville leva på djupet. Båda böckerna utges av förlaget Natur & Kultur.

Bilderna i texten är alla tagna av Peter Handberg i den amerikanska bygd där Thoreau levde, bland annat vid den legendariska Walden Pond.


Henry David Thoreau’s födelsehem i utkanterna av Concord. Foto: Peter Handberg
”Ville han vara där då?”, frågade hon och satte tillbaka hörlurarna i öronen innan jag hunnit svara. Med en liten charmig knyck på nacken hade hon bytt till sig fönsterplatsen, men tittade på tecknad film mest hela tiden. Hennes mamma satt vid mittgången med en laptop i knät, medan jag växlade mellan att kontrollera flygplanets höjd och fart på skärmen i stolsryggen framför mig, och kasta blickar ned mot havet genom det lilla fönstret för att se om jag kunde upptäcka ett drivande isberg. Det kunde jag, en hel regatta på väg söderut med vår tids ödesbudskap i lasten, det smältande isberget med naturens hissade sjörövarflagga, mitt i nyllet på människan och hennes rovdrifts bekvämlighetsflagg. Högt uppe i luften såg jag som på en stridskarta naturens pågående attack mot civilisationen, vita spetsar stack upp i det mörkblå havet – havet? – på sina håll en kletig sörja av plast, en massiv vedergällning, även om …
”Eller”, sade hon åter med hörlurarna av, ”kände han sig kanske tvingad av någon anledning?”
Barn har en förunderlig förmåga att ställa de väsentliga frågorna, innan moral täpper till truten på dem och blicken förvrängs av krav och ”sanning”. Elvaåriga Billie hade då och då sneglat på min fullklottrade anteckningsbok med kyrilliska bokstäver på omslaget och snart listat ut att ”en före detta skollärare som flyttade ut i skogen och byggde sig en hydda” var målet för min resa. Men att det kunde få mig att flyga över tolvhundra mil fram och tillbaka övergick hennes förstånd. Och ändå, förstod jag snart, simmade hennes funderingar på Thoreaus vistelse i Waldenskogen nu bland de tecknade fiskarna och havsdjuren på bildskärmen. Uppenbarligen gjorde också den avhoppade skolläraren lustiga slag med stjärten, fast hon inte riktigt kunde förstå varför. Det irriterade henne. Gång på gång pausade hon filmen, tog av sig hörlurarna och ställde en fråga med efterföljande suck:
”Vad levde han på?”
”Han odlade bönor, potatis och majs.”
”Tyckte han inte om barn?”
”Jo, mycket. Men han tyckte inte om att slå dem, vilket rektorn krävde. Det ingick i skolstadgan.”
Hon tittade bistert på mig, som om jag inte hörde hemma där i flygplanet, men fortsatte sedan:
”Kände han sig inte ensam?” – ”Frös han inte, eller var han mörkrädd kanske?” – ”Brukade föräldrarna och systrarna hälsa på honom där i skogen?”
”Ensam var han inte, och knappast mörkrädd eller frusen”, svarade jag. ”Det kom ofta besökare. Och hans mamma och systrarna hälsade på honom nästan varje helg, de hade alltid något gott med sig i korgen. Sedan hade han en vän som hette Emerson, en filosof, vars hustru en gång i veckan skickade ut en pojke med en släde eller kärra fullastad med nybakta pajer. Förmodligen var också Thoreau en av de ungkarlar som fick sig en paj.”
”Simmade han i sjön?”
”Jag vet inte om han kunde simma, men han badade mycket. Varje dag, långt in på hösten. Och han hade en båt.”
”Varför vill du veta allt det där?”


Heywood’s Meadow, strax söder om Walden Pond.  Foto: Peter Handberg
”Paddlande fram i Heywoods grunda kärr, utan en tanke på några fiender, bara skådande genom vattnet upp mot himlen. Jag såg sköldpaddans bror solande och luftande sin breda rygg likt ett skepp med botten upp, vattenfyllt och sjunkande i havsdjupet. Jag hade inte en aning om att det hände så mycket i Heywoods kärr.”
H. D. Thoreau, Dagböckerna, 1850


”För att han inte bara följer strömmen. Han försöker se något av värde i varje ögonblick. I naturen. Det finns så mycket trams och förljugenhet, så mycket onödig ytlighet och till idioti uppblåst godhet, men här har vi någon som tar livet på allvar, som inte flamsar och upprepar floskler likt en papegoja. Det behöver inte ...”
Hon satte tillbaka hörlurarna i öronen igen, startade filmen med en touch med pekfingret mot skärmen och riktade åter uppmärksamheten mot sin tecknade undervattensvärld. Om något av Henry David Thoreau blev kvar bland den tecknade fisken under resten av flygresan vet jag inte. Hur som helst var det slut på frågorna.
Bakom oss hade sjörövarnas isbergsflotta rört sig ytterligare en bit söderut – massiv, huvudsakligen lurande under ytan, smältande, hotfull, redo att slå till en vacker dag och avlossa naturens dånande kanonsalvor då börskurserna stod på topp, skorstenarna släppte ut tjockare rök än någonsin och kassaapparater världen över rasslade likt flipperspel eller enarmade banditer.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Själv bläddrade jag bland mina anteckningar. Det fanns sådana mängder skrivet om Thoreau att det var svårt att sovra i materialet. Böcker om och av honom låg travade i stora högar eller snarare som vingliga raukar på mitt skrivbord på Södermalm. Akademiska avhandlingar, tolkningar av i stort sett varje passage i Walden och hans andra verk. Presentböcker med sentenser ryckta ur sitt sammanhang. Jubileumsvolymer med bidrag av medlemmarna i Thoreausällskapet som varje år samlades i tusentals i Concord och i en lång, vindlande procession vandrade ut till Waldenskogen i något som liknade ett pilgrimståg. Walden var en vallfartsort, Thoreau en legend, citaten av honom, sanningarna om honom hade blivit både anpassade och uttunnade, de var ikoner och redskap farligt lika floskler, ett slags varumärken, också i kommersialismens namn, vilket var exakt den tvångströja han livet ut strävade efter att krångla sig ur.

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

2 kommentarer:

inkan sa...

Nu längtar jag til hösten och nya läsupplevelser!
Ska även leta fram mina foton från Walden och Concord och njuta av dem. Jag fick massor av min son när han bodde i Boston. Och alla var så fina.

Tack Thomas!

Thomas Nydahl sa...

Ja du Inkan, det blir rena högtider i höst! Och så är det inte varje höst i den svenska bokutgivningen. Man kan bara ödmjukt tacka.