Erasmus av Rotterdam - en man att inspireras av

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (Bonniers)

”Det erasmiska programmet, att i en underhållande form meddela kunskaper var här förverkligat” (Om Erasmus dialoger i Bror Olssons Erasmus, skriftserien Humanistisk kultur, studier och essäer, 1950)

När jag nu, dag efter dag, möts av det mediala skränandet kring en plats på Gotland och det väntade besöket av en svensk nazi-organisation tänker jag två tankar. Varför fly fältet istället för att ta striden mot en av modern tids vidrigaste och mest mordiska politiska ideologier? Varför alls älta dessa män istället för att förstå att de utgör en försvinnande liten klick utan något som helst inflytande utanför den egna kretsen? Det som kallar sig NMR, och som så många nu skramlar och låter om, är i total avsaknad av social bas, rörelse eller relevans. Jag tror att läsningen av Erasmus, och om honom, kan fungera som en användbar motvikt. Över århundradena kan vi lära av honom.

Det är en lång vandring jag varit ute på. Den var 343 sidor lång och tog mig ungefär en vecka. Men det märkvärdigaste av allt med vandringen var att den endast hade en början men inget slut. Det berodde i sin tur på att jag tog författarens ord på allvar: "... Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav.  Nej, den slutade inte alls." I själva verket fortsätter allt det man lärt sig efter en sådan vandring. 

Så skulle man kunna beskriva läsningen av Nina Burtons bok om Erasmus av Rotterdam, hans tid och omgivningar, och inte minst hennes berättelse om medierevolutionen – Gutenberggalaxen! – och dess betydelse för den kommande europeiska utvecklingen.

En ”essäberättelse” (författarens eget ord) av det här slaget låter sig förstås inte sammanfattas och helt rättvist belysas i en kort bloggtext. Inte heller låter den sig recenseras på gammalt traditionellt sätt. Det finns några metoder man kan använda. Till exempel kan man som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet använda sig av det större format som en understreckare tillåter. Eller så kan man, subjektivt och personligt, säga något litet och anspråkslöst om läsningen utifrån just dessa två kriterier. Jag undrar om inte det på sätt och vis är helt i Erasmus anda.

"Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare."
(ur boken)

Nå, vem var Erasmus? Hur såg hans egna förbindelser ut? Varför ens tala om en man som skrev på latin på 1500-talet?

Erasmus levde mellan (det förmodade födelseåret) 1466 och 1536. Han var en humanist som författade några verk som skulle få stor betydelse, och bland dem är förstås Dårskapens lov den mest kända. I den kunde man bland annat läsa: 

”Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor... varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.”

Han är också mannen bakom ett antal ordspråk vi använder oss av än idag, som ”I de blindas rike är den enögde kung”. Han arbetade också som översättare från grekiska till latin av Nya Testamentet (ett pionjärarbete som Martin Luther utgick ifrån i sin tyska översättning). 

"De böcker Erasmus månade om var inga bedövningsmedel. Inte heller stridsskrifter, för världens alla frågor var mer släkt med dialoger än med svar. Vad han efterlyste var ju samtal; rörliga tankar som kunde aktivera läsarna."
(ur boken)

Tiden Erasmus levde i var inte helt olik vår egen: nya tekniska landvinningar förändrade villkoren för ordens/texternas spridning, religionskrigen plågade Europa (reformationens konsekvenser ska inte underskattas, inte heller de religiöst präglade konflikterna och krigen idag), yttrande- och tryckfrihetens villkor kan dessutom belysas på ett fruktbart sätt utifrån Burtons bok. Det var sannerligen inte enkelt för en fri ande som Erasmus, och det är det inte heller för dagens religions- och ismkritiker. 

"Redan Gutenberg hade tryckt en varningsskrift om de framryckande turkarna - en term som även inbegrep araber och alla slags orientaler. Sedan hade liknande bulletiner blivit en lukrativ institution för tryckarna. Varför ville alla människor läsa om strider?"
(ur boken)

Nina Burton. Foto: Caroline Andersson

Gutenbergs uppfinning, boktryckarkonsten, blir förstås central för Erasmus och Burtons berättelser om tryckerimiljöerna är så fina att man känner en impuls att genast åka iväg till ett av de idag befintliga. Tiden för boktryckarkonsten skildras bland annat från Basels horisont, där det fanns ett sjuttiotal tryckerier. Frankfurtmässan fanns redan, etablerad på 1470-talet, och det nya, avgörande tekniska problemet man ställdes inför var distributionen. Nu skulle man gå från de få handskrivna kopiorna av böcker till de tjugo miljoner böcker som tryckts av trettiotusen utgåvor! Kyrkan var ännu den stora kunden. Erasmus ville själv vaka över produktionen av sina böcker, så han bosatte sig i ett rum på tryckeriets övervåning.  

"Han verkade nästan reducera kristendomen till en hållning eller en filosofi. Ännu värre: han betonade att man inte skulle vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt! Erasmus tyckte det var viktigt att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter."
(ur boken)

I Erasmus livstid fanns andra, numera väl kända, historiska gestalter. Förutom Luther bör man till exempel påminna om engelsmannan Thomas More. Erasmus valde sitt umgänge och utstod också fasansfulla överfarter till sjöss för att nå en sådan man i England.

"Han var snarare en resonerande intellektuell än en religiös kombattant."
(ur boken)

Ett viktigt tema i Burtons bok är Erasmus vilja att stå fri och individuellt stark, han är på sitt och vis en människa som med sina ord vill stå utanför massfenomenen, där t.ex. en talare kunde uppvigla hela folkmassor. Litteraturens ord fungerar helt annorlunda, och de kan, skriver Burton, inte sammanfattas i slagord.

Jag ska inte gå in på alla enskildheterna i boken, till exempel relationen mellan Luther och Erasmus, eller alla de ingående berättelserna om tidens konstnärer och vilken betydelse de hade för honom - sådana som Albrecht Dürer och Holbein -  men jag nämner det ändå helt kort så här. Nina Burtons bok är så rik på infallsvinklar och skeenden, att jag nog tänker mig att inom kort återuppta läsningen. Hennes språk är en sak för sig, det är ofta garnerat med små vackra uttryck och klokheter. Det kanske märkligaste av allt är att man som läsare mycket snabbt vet att man har att göra med en bok som inte bara är äkta i sitt tilltal, utan också att det är en som vilar på gedigen kunskap och erfaren insikt.

Skulle jag välja ut ett enda tema som jag tar med mig från läsningen så är det frihetens och individens villkor under Erasmus levnadstid. Vi vet vilken makt kyrkan hade och hur farligt det var att utmana den. Vi vet med vilken djävulsk nit kungahusen styrde. Vi vet att förnuftet hela tiden motarbetades av fromleriet.

"I världens mångfald gäller det att hitta mönster"
(ur boken)

Att få veta att Erasmus var en stor brevskrivare blir bara ett avgörande kvitto för att bilden av honom ska bli nära nog komplett. Ändå finns det många frågor kvar, precis som det ska vara när vi talar om en man som såg själva frågan som en del av vetenskapen. Hans valspråk var concedo nulli, jag viker inte för någon.

Får jag bara be er om att förstå att man aldrig kan ge en så viktig bok full rättvisa på detta sätt. Det finns bara en rättvis metod, det är att man själv läser den.