Varför försvinner gamla partier ut i tystnaden...

Foto: Astrid Nydahl

Varför rasar urgamla politiska partier samman? Vi har det senaste året sett europeisk socialdemokrati göra det. Här hemma ser vi nu hur Moderaterna trampar vatten och hur Liberalerna klänger sig fast i en hopplös strid om ordförandeposten. Kindberg Batra provar att sparka en minister för att se om det kan hjälpa. Liberalernas Björklund och Ohlsson ler i kapp och ser tecken på himlen.

Varför? Det sägs bland analytikerna att allt beror på SD:s framgångar. De kikar försiktigt på staplarna från opinionsinstituten och ser att SD är landets andra största parti. Det är förstås en förklaring. Men det finns en annan och den väger mycket tyngre. Nämligen själva situationen i Sverige. 

Den stora inflyttningen från norra Afrika, arabvärlden och Asien sedan 2015 är den i sig största förändringen. Det som hänt sedan dess har givit landet en känsla av otrygghet, rädsla, ja också panik. Är dessa känslor obefogade? Alls inte, de föds ur en konkret situation. Den kan beskrivas med ord som bränder, gängvåldtäkter, knivöverfall, grova rån, grov misshandel, bedrägerier, narkotikabrottslighet, hopplösa väntrum på sjukhus, överfulla salar, skolor som faller samman under sin egen tyngd. 

Alla vet vad det handlar om. Allt fler sätter konkreta ord på det. Den politiska klassen måste se om sina hus. Förmodligen räcker inte det särskilt långt. De får kanske rentav bygga nya. Och det kommer inte att inge förtroende. Valet nästa år kommer att ge klara besked. Hymlandets och mumlandets kultur är på väg att helt upplösas. Det kan bara välkomnas, oavsett konsekvenserna. Eller inte?