söndag 7 augusti 2016

Hemresan till Malmö

Min barndoms Lorensborg, Stadiongatan 53, nu bakom galler. Foto: Astrid Nydahl
Sommaren 2015 gör jag en hemresa. Jag kallar den hemresa, trots att den bara är en kort återvändarblick på den stad som var mitt barndomshem och min plats på jorden. Just som jag ska resa brinner Malmö. Det brinner på Rosengård. Det brinner på Kroksbäck och det brinner förstås på Sevedsplan. Bilar brinner, förskolor brinner. Skarpladdade granater placeras vid dörrar och fästs på bilar i garage och på parkeringsplatser. Den som uttalar sig för massmedia får natten därpå sin bil uppbränd. Det är våldet som talar i Malmö sommaren 2015.

Hemresa? Ja, en hemresa. Jag ser ut genom bussfönstren och maler ordet ”hem”.  

Guntram Vespers undrade i Norr om kärleken, söder om hatet vem som strukit ordet ”hemort” ur vårt ordförråd. Egentligen är enda svaret till honom, att vi genom att använda det åter placerar det mitt i språkets kärnland. Där det hör hemma. Där de två orden hemmet och orten flyter samman som en hänvisning till den viktigaste platsen i en människas liv. Är det heimat-romantik? Jag tror inte det. Det är stor skillnad på den romantik som går tillbaka till bondesamhällets liv och den benämning som i allt väsentligt har med industrialismen och urbaniteten att göra.

Bellevuegården, Delsjögatan 8 där jag bodde med familj fram till 1982. Foto: Astrid Nydahl


Vad är det för stad jag möter denna sommardag? Den är både sig lik och alldeles främmande. Det första som slår mig är de höga träden som bildar en allé utmed Lorensborgsgatan som delar Bellevuegården i två halvor. Busshållplatsen heter Bellevueallén. Det är där jag stiger av. Träden är kanske sju-åtta meter höga. Den frodiga grönskan slår mig i ansiktet: med den förstår jag hur länge sedan det var jag bodde där. Hela 33 år har gått sedan dess. Utanför trerummaren på Delsjögatan där vi bodde växer också höga träd och tät, vacker buskplantering. Alla lägenheter på första våningen har fått uteplatser, många av dem är vackert inramade av växtlighet, andra av trästaket och möblemang för sommardagar. Så såg det inte ut när vi kom dit 1976. Året innan hade det nya biblioteket invigts, sedan det gamla skolbiblioteket på Lorensborgsskolan hade slagit igen. Min barndoms bibliotekarie, Marie-Louise, var chef på det nya med. Jag gick ofta dit, talade med henne, satt i tidskriftsrummet och läste Författarförlagets Tidskrift, BLM, Ord & Bild, Rallarros och andra tidskrifter, läste de danska dagstidningarna. 

Bellevuegårdens bibliotek. Foto: Astrid Nydahl

När jag går in den här gången möter jag en ung kvinna som står bakom lånedisken. Jag berättar för henne och hon kan, trots att hon är så ung, berättelsen om Marie-Louise. Hon förstår mina minnen, hon berättar om verksamheten idag. Ingen talar svenska runt om oss. De som yttrar sig talar arabiska. En ung muslimsk kvinna inpackad i svarta tyger från topp till tå har med sig ett dokument hon först vill kopiera och sedan sända med bibliotekets fax. Hon får all hjälp hon behöver, själv säger hon bara några enkla fraser på svenska. I tidningsrummet sitter två arabiska män och läser tidningar vars rubriker jag naturligtvis inte förstår ett skvatt av.

Inne i kvarteret Delsjön på Bellevuegården. Vid den gröna papperskorgen till höger
bodde vi på första våningen i sex fasansfulla år. Foto: Astrid Nydahl

Går över Lorensborgsgatan och kommer in i kvarteret Delsjön. Det första som möter mig till vänster en liten bit in i kvarteret Stensjön är ett gäng unga arabiska män. De spänner ögonen i mig. De säger ingenting, men jag har respekt för den sortens blickar. Det vore patetiskt att berätta för dem varför jag är här. Promenerar sakta förbi vår gamla lägenhet på gårdssidan, den är nu något slags vårdboende, utbyggd på ena sidan med minst den dubbla storleken. Därifrån går jag in på den bortre gården där våra vänner bodde. De hade en fyrarummare på andra våningen, under dem bodde en av Malmös välkända zigenarfamiljer. Trots att de var något slags halvofficiella representanter för ”romsk integration” och själva väletablerade i den malmöitiska sfären hade de sådana nattliga musikaliska intermezzon på balkongen att de höll människor vakna. 

Men de verkliga problemen stod de människor för som levde helt utanför varje form av normalitet. Kriminella. Narkomaner. En blottare som tog fram pitten för alla han träffade. Vi hade alla sorters kufar runt oss. Mina barn vågade inte leka på lekplatsen sedan blottaren ställt sig där hos dem en gång. I enrummaren som gränsade till vår lägenhet fanns en heroinkvart, finansierad av Socialtjänsten. Vi talade med dem många gånger, men ingenting gjordes för att röja i eländet. När min fru räddat livet på en av dem, med konstgjord andning efter en överdos, i väntan på ambulansen, blev det en vändpunkt för mig. Så skulle jag inte leva. Det var ovärdigt och det förstörde vardagen för mina barn. Vid sidan av dessa människor fanns det ett problem som jag upplevt också på andra platser: grannarnas dunkande stereoanläggningar. Sanningen att säga var det främst dessa tortyrmaskiner som drev mig att för alltid lämna varje form av grannskap. En lägenhet skulle aldrig mer bli min bostad. Och Malmö skulle jag också lämna – för alltid. 

Lorensborg "köpcentrum", ett tidigt exempel på vad som komma skulle. Där fanns matbutik, färgbutik, bokhandel, post, konditori, blomsteraffär och kiosk. I kiosken köpte vi vårt godis. I matbutiken handlade mamma mat på lördagarna. Nu var den invändigt tämligen förfallen. ICA:s fönster inne i byggnaden hade byggts över med spånskivor, posten, konditoriet, färgaffären, blomsteraffären och bokhandeln var borta, liksom den vackra mosaikbassängen i mitten. Kiosken var nu en mycket typisk arabisk inrättning för diversehandel. Och så fanns där förstås en pizzeria.
Foto: Astrid Nydahl


Den sista veckan vi bodde där utbröt ett våldsamt knivslagsmål mellan två unga jugoslaver i trapphuset. Vi kallade alla människor från det landet ”jugoslaver” trots att vi visste att de hade olika nationaliteter. De slogs våldsamt utanför vår dörr. Vi stod vettskrämda och tittade genom det lilla titthålet, samtidigt som vi ringde polisen. Det var i alla avseenden en mardröm. När jag vandrar där i området en sommardag 2015 undrar jag hur mardrömmen ser ut idag. Det jag läser om Bellevuegården skvallrar om väpnade rån, dödsskjutningar, narkotikabrottslighet. Finns det alls några svenskar kvar? Det vet jag inte. Men jag såg inga den dagen.

(Ur min bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan, som utkom 2015. Det finns några få exemplar kvar. Kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com) 


1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för denna din bok, Thomas. Den är fin, vemodig och uppriktig.

Z