onsdag 31 augusti 2016

Den gordiska soffan

Foto: Astrid Nydahl
Redan när den blinde pianostämmaren tar till orda i prologen, anar man att den bok man just öppnat ska bjuda på något ovanligt, ett språkligt och innehållsmässigt äventyr som inte är jämförbart med den normallunkande samtidsprosan. Och den berättelse som sedan utgör Karin Stensdotters Den gordiska soffan (Bonniers 2006) håller vad den lovat. Av uppbygganden, med prolog och en berättelse betecknad som dialoger och körpartier förstår man att Stensdotter velat skriva en modern  tragedi med tydliga anspelningar på ett klassiskt drama. Den soffa som i berättelsens skilsmässa ska delas får därför en symbolisk betydelse. Även om det är svårt nog att dela på en soffa, framstår själva skilsmässoakten och dess konsekvenser som det verkligt svåra. Kanske är den rentav omöjlig, och det den utlöser därmed också ett slags omöjlighetens signaturer?
Det besynnerligaste av allt med litteratur är att den förmår gräva fram och belysa fragment av den verklighet vi alla delar. När vi läser om sådant vi kanske  redan har erfarit blir kanske vår insikt större. Vi ser något vi tidigare varit blinda för, trots att vi stått mitt uppe i det. Grundsituationen i denna roman är något som de flesta känner till: kärnfamiljens trasighet och upplösning å ena sida, de ständiga försöken att följa sin passion i hopp om att skapa något bättre, och hur sedan också detta blir aska i våra händer, å den andra. Bristning och passion som en dubbelexponering av våra liv.
Arkitekten Örjan Snelling har redan med sitt efternamn sagt till mig ungefär vad jag kan förvänta mig av honom. Han är kanske just snäll, för snäll, men han fattar också många märkliga beslut och han handlar ibland så att jag blir rasande på honom. Men när han börjar flirta med unga Katarina på arkitektkontoret menar han säkert inget illa. Jag ser i honom mig själv. Jag ser hur Eros tar honom under armen och leder honom dit han ska. Han drivs av sin livsberusning, och med Stensdotters egna ord är han en Baccus: han dricker lika gärna vinet som kvinnan, och han dricker med en ständigt uppblossande törst. När han så ska visa Katarina källarlokalen i Gamla stan ter det sig alldeles logiskt att han förklarar henne sin kärlek och att de båda hamnar i soffan. Det som där sker är också gripande berättat. Sensuellt, doftrikt men också med en ton av tvivel.
Sedda är de, både av varandra, av de växelvisa rösterna och tankarna, men framför allt av Snellings dotter Hannele som berättar, som bläddrar i gamla bilder och försöker resonera sig fram till en kärlek till fadern. Hannele och hennes bror Tårten är ett märkligt par: de lever i sagor och de lever i kärlek till varandra, de behöver varandra när de ser hur Bigitta och Örjan glider isär, och när de ska gå igenom de obligatoriska eldarna och stormarna. Hannele tar man genast till sitt hjärta. Man anar bräckligheten, sökandet som är grundat i en känsla av kärlek och tillhörighet, men känner respekt för hennes klokhet. Och så är hon just en berättare.
På direkt fråga säger Karin Stensdotter till mig, att hon i boken också vill ha in de klassiska myterna och gudabilderna. De är inte uttalade alltid, men de finns där, i undertexten, i gestalternas handlingar:

”Människan har alltid uppfunnit gudsbilder, konst- och litteraturhistorien är proppfulla av dem. Jag tänkte att kanske gör vi fortfarande gudabilder, trots att vi tappat bort den religiösa dimensionen i dem. Tydligast är det väl med skönhetsgudinnorna som medierna framställer. När pressen på dem blir för stor, så går de under som prinsessan Diana eller Marilyn Monroe. Ingen människa klarar att leka gud i längden. Därför leker jag i romanen med dessa föreställningar. Tydligast är det kanske med Örjan, och ser man honom så är han inte sorglig. Han pendlar mellan att vara gud och människa. Det är det som intresserar mig.”
Det är kanske det man som läsare också tänker: om jag nu vore Örjan skulle jag kanske ha hejdat mig någonstans i fallet, av egen kraft eller med vänners hjälp. Men han låter fallet fortsätta, ända mot det definitiva slutet. Att han försökt följa Ciorans råd att inför varje genomgripande förändring i livet också byta namn, därför att man inte längre är densamme, tycks ha liten eller ingen betydelse. Att Snelling blir en Snelling-Cliff förändrar ingenting. Av den spirande kärleken som fick honom att gifta sig en andra gång och också skaffa ett barn blir ingenting kvar. Herregud, han är ju man! Katarinas krav på hans deltagande i mer handgriplig form tycks inte tala till hans förnuft. Han tänker inte stanna hemma med det lilla barnet, han har ett jobb att sköta.
Det som griper mig med den här berättelsen är inte bara dess komplikationer och lockelser, det är också och kanske allra mest sättet den är skriven på. Karin Stensdotters språk är laddat av humor och insikt. Bokstävernas svärta på det vita pappret är genomlevd svärta. Språket resonerar med sig själv. Det låter Hannele vackla och känna rädsla. Det småspringer ibland i oregelbundna banor, som en orienterare i skogen, och ibland rusar det på som ett lokomotiv. Att olika röster blandas i ett och samma stycke är inte det minsta förvirrande: de talar ju till varandra och de talar till sig själva. De tänker sig fram. De stannar vid varje nytt hinder och tänker högt inför läsaren.
När slutet är definitivt finns det naturligtvis en stor tragik i det. Men också ett ljus som sipprar in från Hannele. Hon och Tårten finns ju kvar. Och de är sannerligen inte en tom litterär kliché, de är livs levande människor.
  

Inga kommentarer: