Höst i Skåne. Foto: Astrid Nydahl |
Botho
Strauss har tagit till orda om det tyska mottagandet av stora folkmassor från
Mellanöstern och Nordafrika. Vi som håller av hans böcker och som vårdat
hans mest kända essä, Anschwellender Bocksgesang från 1993, kan alltså glädjas oss åt ännu en skarpt
formulerad essä, också denna gång publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche. I den beskriver han sina landsmän som ”andliga
nickedockor” och han säger bland annat:
”Jag lever hellre i ett döende folk än i ett som på övervägande
ekonomisk-demokratiska grunder föryngras med främlingar.”
Botho Strauss, född 1944. Läs mer här hos Goethe-Institut. |
Sedan mer än tjugo år lever Botho Strauss i en inre exil i den östtyska
provinsen Uckermark. Der Spiegel har bjudit in författaren att skriva om den så
kallade ”flyktingkrisen” och Angela Merkels funktion som ”moralisk kompass”.
Han menar att denna kris avslöjat Tyskland som ett ”andligt ökenlandskap,
som för länge sedan förlorat rätten att kalla sig själv för en kulturnation”. Sina landsmän betecknar han som ”socialtyskarna som inte är mindre rotlösa än
de miljoner rotlösa som nu blandar sig med dem.”
Om tradition och rötter menar Strauss att tyskarna nu kommer att få en
lektion av främlingarnas ankomst: ”Vad tradition är, kommer vi att få en
lektion i, kanske den viktigaste som islams anhängare kommer att ge oss.” Och
han anklagar den tyska eliten för att den använder ”innehållslösa och abstrakta
begrepp som frihet och rättigheter, som utan minsta eftertanke appliceras på de
nyanlända” och för att ”tillbe grundlagen istället för Tysklands andliga och
litterära tradition" och som därmed "svikit landets tradition av andlig
storhet, till fördel för den politiska korrektheten som gäller oavsett
partitillhörighet.”
”Det är som om man med varje libertiansk åsiktsyttring, varje uppvisning
av politisk korrekthet anvisar uppförandesätt som de flesta invandrare bara kan
efterleva om de tar farväl av sin tro och sina seder och därmed accepterar ytterligare rotlöshet.”
Danska Berlingske Tidende skriver att frågan om kulturell identitet är avgörande för
Botho Strauss som därför inte ser några politiker som kan lyfta landet ur
det "självhat som andra världskriget
skapade i Tyskland."
I Der Spiegel beklagar han sig över att tysk politik ”reducerats till en
lallande parad av åsiktsyttringar som under mångfaldens och frisinnets
täckmantel i praktiken likriktar och avrättar varje avvikande ståndpunkt.”
Och så drar han slutsatsen att ”tyskarna berövats sin rätt att vara
motståndare till en alltmer maktlysten politisk-moralisk konformism. Parlamentariska
partier verkar idag bara bekänna färg när det gäller homosexuella äktenskap”, men
mest av allt riktar han sin vrede mot det han kallar ”välkomstkulturen”, ett
begrepp som myntades när tyskarna i september drog i massor till järnvägsstationerna
i städer som Berlin, München och Hamburg för att hälsa de asylsökande välkomna,
sedan Angela Merkel bjudit in syriska flyktingar i Ungern till Tyskland.
Tyskland hyllades då världen över, men Botho Strauss ser bara hyckleriet,
rädslan och självbedrägeriet bakom den tyska hjälpsamheten.
”Det varma
mottagandet och välkomsten är så forcerat, att också den mest enfaldige måste
kunna känna igen en kram som bara är en eufemisering av fruktan, ett slags
magiskt försök på att avvärja det olycksbringande.”
Men Strauss ser
uppenbarligen något positivt också i detta, ty som han avslutar sin essä, ”bara
folk som lever under främmande intolerant herradöme besinnar sig och först när
det blivit verklighet får de användning av sin identitet.”
Tre
till svenska översatta böcker av Botho Strauss som jag kan rekommendera är Ingen
annan, Skymma, ljuga, bo samt Kopistens misstag.
Problemet är att de väl knappast går att hitta ens antikvatiskt, möjligen har
något skonsamt bibliotek kvar dem.