torsdag 15 oktober 2015

Stora hot mot små språk och små folk och nationer

En av många uppmaningar att hugga ner judar, alltid och var som helst. Om jag förstått det rätt så betyder texten någonting i stil med "Det är så här man gör".

















Texten nedan om stora hot mot små språk hade jag programmerat för torsdagsläsning. Men så händer det saker som gör att strupen snörs åt och man måste hålla en hand över hjärtat och inte hyperventilera. 

Det som nu varje dag händer i Israel gör mig arg, det medger jag. Indiens president är på officiellt besök i Israel och han betygar landet sin vänskap och i både samtal med Israels president och i Knesset lovsjunger han ländernas gemensamma väg och kamp "mot terrorismen". Nå, kvällen innan stod han i Amman och citerade Gandhis antijudiska skriverier om Palestina. Jag har tagit upp ämnen i min bok Antecknat i krigstid, nu noterar jag bara att hyckleriet - som alltid - är en del av dagspolitiken. Ändå förstår jag ju det israeliska ledarskapets glädje över den indiske presidentens lovsånger. Förstås.

Men den sjuttioåriga kvinna som höggs ner bakifrån i Jerusalem sent på onsdagen - den fege anfaller alltid bakifrån och han föredrar offer som inte kan ta för sig - är inte så tröstad av det som sker i Knesset. Den tredje intifadan riktar sig uteslutande mot det israeliska civilsamhället. Det gör den också när poliser eller värnpliktiga huggs ner, av det enkla skälet att också de är en del av detta civila samhälle som hela tiden måste befinna sig i alarmberedskap. Ja, små folk, som det judiska, hotas hela tiden - i det här konkreta fallet av en väldig arabvärld. Palestinierna måste få en egen nation, rätt, men de får det aldrig med denna sjuka kampanj. Och nedan ber jag er alltså läsa om det jag först ville skriva om: hot mot små språk.

***

I mars 2007 publicerade jag i lokaltidningen en artikel med rubriken Stora hot mot små språk. Jag undrar om inte den här texten idag skulle kunna illustrera det som sker också med svenskan i Sverige. Jag tror det och publicerar den därför i bloggen (med reservation för att några smärre uppgifter i den inte längre är aktuella, som att min vän Anne-Maries far inte längre finns hos långvården eftersom han är avliden, eller viktigare, det som handlar om Kosovos status). Men som sagt: utan att ändra ett ord kommer den här:

Jag har under senare tid alltmer intresserat mig för minoritetsfrågor i Norden, inte minst därför att några av mina vänner befinner sig i minoriteter, därtill tvingade av omständigheter. Det gäller såväl till Sverige invandrade människor men också människor som fötts in i sin minoritet: som de svensktalande i Finland och de finsktalande i Sverige.

Foto: Astrid Nydahl
Mina egna besök i Helsingfors har varit omtumlande påminnelser om att officiell tvåspråkspolitik inte är detsamma som en fungerande, socialt verksam tvåspråkighet, och mitt umgänge med invandrade människor i vårt eget land har fått mig att ana hur snårig och svår vägen till det svenska språket och ett slags dubbel identitet kan vara.

Framför allt har detta för mig inneburit en förståelse för att man inte enbart med lagstiftning kan få en fungerande språkpolitik. Människans vardag är mer komplex än så, den lyder mer under identitets- och tillhörighetsfaktorer än under lagtexters konkreta utfall.

De minoritetsspråk som i dagens Sverige är skyddade i lag kan inte självklart fungera i verkligheten utanför minoriteten. Vem förstår en jiddish-talande äldre polsk jude i Malmö mer än hans egen språkgrupp? Den finsktalande minoriteten i Sverige (cirka 450000 personer) är ungefär lika stor som den svensktalande i Finland (cirka 300000 personer). Innebär det självklart att barnen i denna minoritet kan få undervisning på finska i Sverige?

Titta på de finska nyhetssändningarna under en vecka av ditt liv, och du ska snart bli varse att detta är en problematik som stöts och blöts mycket ofta. Liknande saker kan man lära sig i de samiska nyhetsprogrammen.

I Sverige har finskan alltså fått ställning som minoritetsspråk. I Finland är svenskan ett officiellt språk som ska vara tillämpligt i all kontakt med myndigheter, sjukvård och liknande offentlighet. Betyder det att det ser ut så i verkligheten?

En mycket viktig skillnad i historiken är att merparten av de finsktalande i Sverige tillhör den stora grupp familjer som invandrade hit de senaste femtio åren, särskilt på 1960-talet då Sverige hade en stor arbetskraftsinvandring från Finland (undantaget är givetvis skogsfinnarna som invandrade på 1500- och 1600-talen till de mellansvenska skogslandskapen), medan merparten av finlandssvenskarna stammar från småbrukare och fiskare som slog sig ner vid den finska kusten före och efter 1200-talet (se Liebkind, Nyström, Honkanummi och Lange i "Mellan minoriteter och majoriteter"). Den finlandssvenska överklass som utgör mindre än en procent av den svensktalande gruppen, vilken ofta misstas för att vara representativ, uppkom först då Finland var en del av Sverige, alltså fram till 1809.

Mina vänner Anne-Marie och Hans är båda födda i Finland, men har av olika skäl levt merparten av sina liv i Sverige. Idag är de båda bosatta i Stockholm. Anne-Marie har sin svensktalande gamle far på vårdhem i Finland. Varje situation som kräver hennes närvaro påminner henne om faderns utsatthet med personal och medpatienter som endast talar finska. Hon insisterar förvisso på att bli förstådd och bemött på svenska, men det är inte ofta det lyckas. Hans skriver i ett brev till mig, att "förfinskningen är satt i system" och att svenskspråkiga finländska författare numera betraktas som finskspråkiga av det enkla skälet att man "glömt bort" att deras verk översatts från svenska, och "att Sibelius var svenskspråkig retar dem ofantligt".

Under min senaste vistelse i Helsingfors var det först på fjärde dagen jag mötte en expedit som jag kunde tala svenska med. Varken på centralstationen, i matbutiken eller på gästhemmet där jag hyrde rum kunde jag finna någon svensktalande. Med den erfarenheten förändrades också min egen bild av Finland. Och dessvärre bekräftade den mina två vänners mycket negativa bild av utvecklingen.

Kan således tvåspråkighet fungera i en nation? Vi har många exempel att ställa frågan utifrån: Belgien, Canada, de forna jugoslaviska republikerna (som Kosovo där både albanska och serbiska är officiella språk), Israel. I både Belgien och Canada finns det rörelser som vill avskilja minoriteten (flamsk- respektive franskspråkig) från majoriteten.

Sådana rörelser utgör med sin blotta existens ett hot mot den nationella sammanhållningen. Om Kosovo blir en självständig nation – mycket pekar på det – uppkommer genast frågan: hur ska den serbisktalande minoritetens intressen tillvaratas? Kommer svenskan fortsätta vara ett officiellt språk i Finland, om vi går långt in i framtiden?

När min vän Hans talar om "förfinskning" är det i själva verket en indikation på hur en förhållandevis långvarig och knappt märkbar historisk process förändrar själva livsvillkoren i ett land, där minoritetens grundlagsskyddade rättigheter urholkas i vardagen. Är det inte så alla jämviktsförhållanden rubbats i historien, så att de så småningom tippar över – antingen i en öppen konflikt, eller helt begravts under historiens egna slagghögar?

Minoriteter runt om i världen har fått erfara hur deras språk förtrampats och förbjudits. Vi känner en lång rad exempel på det. Samerna är väl den folkgrupp närmast oss som har en sådan historia. Kurderna i Turkiet har fortfarande stora problem att hävda sig.


Men det vi ser är de folkgrupper som överlevt trycket från majoriteten. Det finns andra som för alltid försvunnit, inte minst som språkliga minoriteter. Hur många indianska språk har till exempel överlevt i Nordamerika? Oavsett den historiska utgången är detta alltid en påminnelse för oss om hur bräckliga minoritetsspråkens villkor är, och hur viktigt det är att vi håller diskussionen om dem levande.


2 kommentarer:

lasse sa...

Kan det vara din skånska dialekt som lägger hinder i vägen? Själv har jag sällan problem med att bli betjänad på svenska när jag besöker H-fors.
All samhällsservice som skickas till mig är på svenska och besöker jag vårdcentral eller sjukhus har man oftast kallat in en svenskspråkig som deltar i seansen.
Ett problem är att få finnar tycker att de talar tillräckligt bra svenska för att vilja konversera med en rikssvensk. Det kan möjligen bero på den finska skolan som ställer vida större krav än den svenska. Bättre då att tiga än att göra bort sig, tycker finländaren.

Thomas Nydahl sa...

Lasse, det låter som om båda dina antaganden är riktiga. För övrigt är jag mycket förtjust i Finland, både Helsingfors och Västra Nyland som jag vistats och trivts i.