Sländor och Pikettys teorier

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Vid kaffebordet uppvaktades vi gång på gång av två sländor. De satte sig dels på en kasse där jag har böcker och annat, dels på det vita kaffebordet och på mina vita linnebyxor. De blev en fin bekantskap och en påminnelse om alltings förgängelse.

Söndag vid en sjö. Några barnfamiljer badade. Jag satt i lässtolen som alltid. Från Imre Kertész vittnesmål gick jag nu över till en av samtidens mest omtalade (och olästa?) böcker som snart utkommer på svenska: Thomas Piketttys tegelsten KAPITALET i tjugoförsta århundradet. Det är mäktig läsning som redan inledningsvis imponerar. Piketty har tagit sig an uppgiften som många av oss vill se i seriös form. Hur många av oss förstås ekonomisk teori? Konkret uttryckt: förstår det grekiska dramat, eurons betydelse och problem, kapitalismen i konsumtionsepoken, det faktum att de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare? Man skulle framstå som en skrävlare om man ens antydde att man förstod. Men efter ett femtiotal sidor med Piketty under söndagen har jag tagit till mig bakgrundsteckningen, med konkreta exempel på teorier och samhällen från industrialismens barndom och framåt. Jag kommer förstås att recensera boken när jag läst den, och det lär ta ett bra tag.

Imre Kertész om självförakt

Foto: Astrid Nydahl

Självförakt och självinsikt är inte samma sak. Men de kan som tillstånd både beröra varandra och höra ihop. Att komma till insikt – nej, inte som av en blixt från klar himmel utan som en långsam och livslång process – kan leda fram till just självföraktet. Därför läser jag också igenkännande Imre Kertész ord:

”Jag kan inte förändra min hemska natur. Men åtminstone är jag full av ruelse.” (Ur Den sista tillflykten, översättning av Ervin Rosenberg).

Hans ord förvissar mig också om att det finns djupt liggande orsaker till mitt ständiga sökande efter melankolikerna och misantroperna i litteraturen.

Imre Kertész om Europas självmord

För recension av boken, se denna post. Där återfinns nu också den text som tidigare låg här. Vill ni läsa citaten om Europas självmord finns de tillsammans med recensionen.

Med dessa poster och recensionen har jag sagt vad som behöver sägas från min sida om boken. Anonyma tyckare och förnumstiga kria-rättare göre sig inget besvär. Inte här i alla fall.

Inför den kommande hösten

Foto: Astrid Nydahl

Det går obevekligt mot höst nu. I nästan hela mitt vuxna liv har jag tyckt att hösten är den bästa årstiden. Nu kommer jag varje år att frukta den därför att jag måste passera min sons dödsdag, den 10 oktober, och ändå mentalt hålla mig stående upprätt. Jag fruktar den redan. Hösten är annars de där regnen som smattrar mot takkupan, mörkret som redan på eftermiddagen gör husets färger mer dämpade, och som sedan leder oss fram till de långa, svarta kvällarna och nätterna av läsande och skrivande. Filmerna är också höstens - och vinterns - stora glädje.

Jag har varit på kontroll av min diabetes och fick en hel lista med positiva besked. Att vara alkoholfri och äta utan en massa snabba kolhydrater ger omedelbar utdelning. Mitt månadssocker låg på samma blygsamma nivå som hos en frisk människa och allt annat såg bra ut. Jag gick därifrån i duggregnet och satte mig på en uteservering för en kopp kaffe.

Livet är en ständig pendel mellan mörker och ljus, tyngd och lätthet. Denna sensommar står jag vid porten till hösten och räds minsta tecken på mörker och tyngd.

Litteratur - glädje eller lycka?

Foto: Astrid Nydahl

Jag sa att jag blev lycklig när en väntad bok nu anlände. Och så tänkte jag en gång till: kan man verkligen bli lycklig av litteratur? Det låter banalt, men jag tror att de böcker man väntat på och sett fram emot att få läsa fyller en med den sortens stora glädje. Särskilt när det är en bok som är resultatet av stort allvar och som belyser något av livets verkliga mening (och meningslöshet).

Boken heter Den sista tillflykten och är en dagboksroman av Imre Kertész (översatt av Ervin Rosenberg, utgiven av Weylers förlag). Den utkommer i september någon gång, jag har just börjat läsa den. Och när jag kommit till sidan 28 och gjort en rad understrykningar måste jag göra ett avbrott och skriva.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Foto: Astrid Nydahl

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Jag fortsätter läsningen och återkommer förstås med en recension. Av erfarenhet vet jag att varje bok av Imre Kertész följer mig mycket länge. För omläsning och reflektion. Det är en typ av litteratur man aldrig blir färdig med.

Nattens bibliotek

Liksom Machiavelli sitter jag ofta bland mina böcker på kvällen. Jag skriver helst på förmiddagen, men på kvällen njuter jag av att läsa i den täta tystnaden då trianglar av ljus från läslamporna delar mina bibliotekshyllor mitt itu. De höga bokraderna försvinner uppåt i mörkret, nedanför ligger de belysta titlarnas privilegierade sektion.

Jag läser i Alberto Manguels fantastiska bok Nattens bibliotek (i översättning av Margareta Eklöf). Det är svårt att läsa den därför att den hela tiden tvingar upp mig ur sängen. Jag måste gå till mitt eget bibliotek och ta fram en bok som Manguel inspirerat mig att hämta. Inte så att han nämner just den boken utan för att kedjan av associationer leder mig dit.

Natten har inte bara sina bibliotek. Natten har också sin läsning, sitt sätt att läsa. Det handlar inte om metod. Det handlar om det läsningen väcker. Den gångna natten slog det mig plötsligt hur lugn och trygg jag blir i bokens värld. Jag kan känna ett motstånd, en rastlöshet, inför boken när jag öppnar den och inleder läsningen, men så fort jag kommit in i den uppstår det som närmast kan liknas vid en stor frid.

Just att man vet att böckerna i ett bibliotek är ordnade efter en regel, oavsett vilken, ger dem förutfattade identiteter redan innan vi slår upp första sidan.

Manguel träffar här en öm punkt. Är det inte rentav biblioteksordningens stora problem? Hur sortera och efter vilket system, vilken regel? Jag har ännu inte själv hittat svaret på gåtan. När jag separerade skönlitteraturen från facklitteraturen insåg jag att så simpla metoder inte skulle duga. Var ställer jag de böcker som överskrider sådana genrebestämningar? Jag har inget entydigt svar utan placerar efter behag. Sedan hittar jag förstås inte det jag söker. Manguel:

Det har alltid varit min erfarenhet att det utrymme där jag avser att placera mina böcker ofrånkomligen omformar mitt val, vilka grupperingar jag än väljer för mina böcker, och än viktigare att det mycket snabbt visar sig vara för litet för dem och tvingar mig att ändra om arrangemanget.

Bibliotek av myrdalska dimensioner är, som hos Manguel, få förunnade. Om inte annat sätter alltså utrymmet gränser. Det gör också ekonomin. I det skede av livet jag själv befinner mig har biblioteket kommit in i ett nytt skede: avvecklingens. Att ge bort böcker till barn och barnbarn och i present till vänner är en kanske lika behagfull aktivitet som en gång anskaffandet var. I mitt eget bibliotek letar jag titlar som jag en gång letade efter i antikvariat. Letar, finner dem, förpackar och ger bort.

***

Här berättar Manguel om boken och sitt eget bibliotek:

Upprors- och oppositionslustan

Foto: Astrid Nydahl

Jag sitter och ser ut genom mitt fönster. Veckan inleds med grånad och en allt svalare luft som luktar höst. Efter två veckor utomhus i generöst sommarväder tar jag mig an skrivandet på nytt.

”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är…” - Joyce Carol Oates: En författares övertygelse (övers. av Ingrid Ingemark)

”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den.. så tar ni grundligt miste.” - José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)

”Ju mer deprimerande tiden är, desto mer hårdnackat samlar jag på ögonblick av ljus.” - Zenta Maurina: Befrielsens år. Svenska dagböcker (övers. av Brita Edfelt).

Varför citerar man andra författare - och ibland politiker eller filosofer - i eller till det man själv skriver?

De tre citaten här ovan inleder min bok Alla de andra som också skrev, som utkom 2009. Den bokens titel antyder en del av vad den rör sig om. Man citerar sådant som kortfattat uttrycker en vilja och en inriktning applicerad på det egna verket. Oates talar om konstens drivkraft som upproret. Det är en utgångspunkt som jag direkt skriver under på, inte minst för att det varit så för mig hela livet som skrivande människa. 

Om man inte är upprorisk är man meningslös. Om man ställer in sig i ledet kan man lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra. Den anpasslige är alltid ointressant, oavsett hur tekniskt eller estetiskt skicklig dennes texter ter sig. Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.

Jag ser ingen som helst anledning till optimism. Den som med öppna ögon betraktar situationen och kallar sig optimist är antingen en politisk skojare eller en djupt omedveten människa. Jag vill ogärna vara något av detta. Jag vill skriva i opposition mot makten och tidsandan.

Moderniteten i självmordens tecken

Axel Ebbes Arbetets ära (1929). Förlegad staty på Möllevången i Malmö. Foto: A. Nydahl

Det genomfördes en massa tabubrott i modernitetens gryning och ett stort antal har också genomförts därefter. Walter Benjamin sade en gång att moderniteten föddes i självmordens tecken. det måste ha funnits en självmordstendens inbyggd i den moderna driften att låta allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras, med tanke på att de moderna striderna förs i den nya och förbättrade ordningens namn. (Zygmunt Bauman: Skärvor och fragment. Essäer i postmodern moral (Daidalos 1997, översättning av Sven-Erik Torhell).

Vi lever i denna de civilisatoriska självmordens epok. Vem kan förneka att öppnandet av alla spärrar för den konsumistiska ekonomins alla skojare är annat än ett självmordstecken? Om statsmakten, genom den politiska klassen, upprätthållit sin kontroll över de avgörande ekonomisk-politiska besluten, kanske vår epok sett en smula annorlunda ut. Å andra sidan är det en illusion - i efterhand - att tro att något sådant varit möjligt. Självmordsekonomin är 2000-talets avgörande karaktäristik. Den statsmakt som kontrollerade såväl nationsgränser som ekonomin och välfärdsordningen avrustades medvetet i det som kallades "den fria marknadens" och "de fria valmöjligheternas" anda.

Kapitalismen gick in i en ny fas där produktionsbaserad ekonomi byttes mot konsumtionsinriktad. Bauman har ju alldeles rätt när han säger att detta finns inbyggt i den moderna driften. En gång i tiden ansågs det tyda på hög moral att försöka tygla driften, också den sociala. Idag är det högsta moral att släppa den fri.

Återbesöken – magi eller efterhandskonstruktioner?

Hallarna, Tormestorp, augusti 2015. Foto: Astrid Nydahl

När jag under bokarbetet återbesöker olika platser från barndomen slår det mig ofta att jag kanske utsätter mig för en form av självbedrägeri. Är det verkligen så att dessa platser 2015 väcker minnen från 1950- och 1960-talen till liv, eller fyller fantasin själv i de luckor som uppstått under femtio år? Det finns inte ett svar. Det finns flera olika.

Jag är helt säker på att besöken på Lorensborg och Bellevuegården, liksom på Seved och andra platser i Malmö väckt högst konkreta minnen till liv.

Men när vi färdas i bil uppför åsen vid Tormestorp till Hallarna, platsen för barndomens ”vilohem”, kommer vi i en kurva fram till en plats som jag med största säkerhet anger som Jonssons bondgård. Det är förvisso ett renoverat hus vi ser och där ladugården till höger legat finns nu ett garage med tre portar. Byggnaden närmast kurvan rymmer häststallar. Det är alltså en hästgård idag och jag ser en ung kvinna fixa och dona med hästsadlar. Hur jag än vrider och vänder på minnet av Jonssons gård inför det jag ser kan inte minnet motsäga den slutsats jag drar. Jag är där den låg 1961, den är bara renoverad och ombyggd. När jag sedan tittar på bilden av hans boningshus och hund från den tiden blir jag förvissad om att det förhåller sig så.

Framkommen till Hallarna uppstår ett annat fenomen. Jag frågar kvinnan som kommer fram och hon bekräftar att det är ”gamla Hallarna” vi står inför. Men det är radikalt ombyggt och renoverat. Originalbyggnaden var en vit funkisvilla av stort format. Huset jag nu står inför är en gulmålad jättevilla, med tillbyggd veranda under tak på ena gaveln, och med väl tilltagna altaner runt huset på såväl bottenvåningen som andra våningen. Det enda jag konkret känner igen är takkupan med tre fönster, den ser exakt likadan ut som då.

När jag är säker på min sak sker detta jag vill kalla magi. Det är som om jag rent kroppsligt – inom mig och förstärkt av känslor – flyttas tillbaka till den tiden och jag kan se allt framför mig i tydliga bilder. Jag ser den bilden där och då, och jag berättar precis hur det var. Bonden Jonsson har hämtat oss med flakkärran. Vi sitter på den alla barnen. Vi har handdukar med oss och åker nerför den branta backen genom skogen. Jag ser 1960-talets skogsbacke och ignorerar alla de villor och sommarhus som byggts där och förändrat hela landskapet. Vi sitter på flaket och Jonsson kör sakta och försiktigt med den lilla traktorn. Vi är på väg till Finjasjön för att bada. Nere i Tormestorp släpper han av oss alla, så får vi gå över järnvägsspåren – de finns kvar ännu idag men det finns inga övergångar – och ner till sjön.

Badminnena från Finjasjön är lika obehagliga som alla mina andra badminnen. Jag tyckte inte om att bada. Jag var rädd, inte för vatten men för djupet och för att jag inte skulle kunna hålla mig uppe, flytande.

Resten är bortträngt. Finns där inte ens som ett vagt minne. Liksom andra saker är badandet och känslorna av det bortsuddade. Jag har många sådana luckor och det som förenar dem är att de är obehagliga och kusliga.

Hallarna var för mig en plats där hemlängtan blev en stor kropp av saknad och sorg. Ensamheten fyllde mig varje gång jag tänkte på att jag bodde långt hemifrån och inte hade någon kontakt med familjen. Tio mil var på den tiden ett stort avstånd. Man ringde inte. Det var något som låg helt bortom horisonten. Man skrev om man ville ha kontakt, och jag minns att jag skrev till mormor, det var hon som stod mitt hjärta närmast.

Det jag saknade var Malmö. Hemma. För ett stadsbarn var tystnaden i storskogen skrämmande. Jag var många gånger mycket rädd. Det mörker som fanns runtom huset var som en avgrund. Bara några av de riktigt tuffa barnen vågade sig ut där när dagsljuset mattats av. Jag gjorde det aldrig.

Dagtid tyckte jag däremot om skogen. Vi var därute ganska mycket i en känsla av frihet och oberoende. Där fanns inte de sköterskor vi kallade för vakter. Där kunde vi småpågar komma de lite äldre flickorna närmare. De var mysterier i sig men de fick mera karaktären av vanliga människor under granarna. Mysteriet var att de ens ville vara tillsammans med oss. Vi var ju i ordets verkliga bemärkelse glyttiga, vi lekte riktiga barnlekar som små glyttar gör. Ändå kunde vi komma ut i skogen med flickorna som kanske var 12 år gamla eller mer. I brist på annat umgänge hade vi varandra och det var inte dåligt. Om jag försöker återkalla stunder av tidlös glädje måste det ha varit just dessa stunder tillsammans, vuxenfria, i skogen.

Lorensborgs Köpcentrum, en spillra av 1950-talets mötesplats. Foto: Astrid Nydahl

Det jag erfar när jag står där uppe på Nävlingeåsen, omgiven av blandskog på just den plats där jag vistades så länge som barn, har jag känt vid ett flertal tillfällen under 2015. Jag kände det när jag promenerade på Bellevuegården med Astrid. Vi stod en bit utanför lägenheten där jag bodde i sex år med familjen. Jag kände det utanför inhägnade till Stadiongatan 53 b, och jag kände det när vi steg in i det gamla köpcentret mitt på Lorenborg, det som var så vackert då men som nu egentligen bara var helt igenklistrade rutor bakom vilka ICA-butiken gömde sig, och där vår favoritkiosk idag var en arabisk förrättning. 

Jag erfor barndomen fysiskt. Det spelade ingen roll att detaljer eller fasader såg annorlunda ut, eller att andra människor bodde eller hade sin verksamhet i lägenheterna och lokalerna. Det var Bellevuegården, det var Lorensborg och jag stod där nu igen, förflyttad till 1958, 1968, 1978, för att i alla fall få konstatera att sticklingarna nu var höga träd och den radikala förändringen av våra malmöitiska miljöer som alla talar om verkligen ägt rum. Jag nickade igenkännande, men från mina ögon rann det också tårar. Det som gått förlorat fanns närvarande i hela mitt väsen. Jag var sju år på nytt, sjutton år, tjugosju år och jag behövde inte fråga någon annan än mig själv vad det handlade om.

Återbesök på Hallarna, Tormestorp

Hallarna som det ser ut idag (jämför med bild från 1961 längre ner). Foto: Astrid Nydahl

Skogen där vi alltid gömde oss i frihet. Foto: Astrid Nydahl

Idag hände något jag väntat på i många år. Jag och Astrid körde till Tormestorp och därifrån högst upp på åsen till Hallarna. Det var där jag var som barn på ett så kallat "vilohem". Kvinnan som bor där nu var vänlig och tillmötesgående och Astrid fick lov att fotografera där. Kvinnan sa att hon hört på radio att man skickat barnen dit en gång i tiden för att där fanns "hela Skånes bästa luft" och jag svarade att några sådana minnen fanns inte för mig. Däremot har jag många andra minnen, och de kommer till mig när jag står där, mitt inne i skogens tystnad.

***

Här följer ett utdrag ur den kommande boken:

Vilohemmet för barn i nordskånska Tormestorp finns som ett sår i minne och undermedvetandet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyket med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i.

Utanför huset Hallarna, 1961. Jag nummer två från vänster.

När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen. Jag hade efter ett besök på barnpsykiatriska kliniken, som då var inhyst på Flensburgska barnsjukhuset, remitterats till ett så kallat vilohem i Tormestorp utanför Hässleholm.

Jag lusläser journalerna från den tiden men hittar inte ett ord om detta. Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i: ”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.” Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen inte skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

Bonden Jonsson i Tormestorp, vår tröstare med djur och värme.

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen: ”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” Förutom att jag gett intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: vid tolv års ålder kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!

Tormestorp då, vari bestod den största förlusten av resan dit? Den bestod i att jag förlorade närheten till Eva. De flickor jag mötte på vilohemmet var dåliga substitut, de vulgariserade hela min livsuppfattning. Från den romantiska och svärmiska förälskelsen i Eva hamnade jag nu i ett brutal fysisk förlustelse. Började röka. Tog på flickornas mest hemliga kroppsdelar. Men jag var inte tolv år när jag kom dit. Den journal jag fått skickad till mig från sjukhuset i Malmö berättar inte om den tiden. Jag är tolv år gammal i den journal jag just läst. När jag kom till Tormestorp var jag bara nio! Var finns pappren om den resan? Vem fattade besluten? Vem var socialt och organisatoriskt ansvarig för dessa hem och vilka barn var det som skickades till dem?

Den mjukhet som barnpsykiatrikern talat om kanske fanns på ytan och i mina drömmar. Men bakom den fanns också kaoset, ångesten, vreden. Den mycket tidiga vreden över att ha kommit till världen utan att ha blivit tillfrågad. Ångesten som förstört så mycket av det vuxna livet måste ha varit den avgörande faktorn också för barnet som är jag. Det som i journalen kallas ”hysteriska utbrott” får i vuxenvärlden helt andra namn: aggressivitet, våldsamhet, starka humörsvängningar, panikångest.

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det.

Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Så såg Hallarna ut 1961. Bild jag fann på nätet.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.

Jag var alltså bara åtta år och skulle fylla nio några månader senare. När jag förstår det, är det en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att alla de minnen jag har därifrån är ett barns minnen. Jag trodde att jag var en blivande tonåring, men vägen dit var ju fortfarande lång.

 Där bodde vi Malmöungar, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyket i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var en livrädd liten påg från Lorensborg. Det är många år sedan.