onsdag 6 augusti 2014

Violette Ailhaud: Såningsmannen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius och med efterord av Jean-Marie Guillon)


En såningsman har jag varit i hela mitt vuxna liv. Men jag har bara sått där det varit lämpligt. Det resulterade i sex barn. De och deras egna barn är väl livets rikedom. Det krävs en såningsman och en plats för säden, ett kvinnosköte, för att det alls ska vara möjligt. Den funderingen gör jag mig efter att ha läst Violette Ailhauds (1835-1925) lilla berättelse Såningsmannen.

Först vill jag understryka att språket i hennes berättelse är både poetiskt laddat och erotiskt vackert. Detta är ju en bok med många år på nacken. Den skrevs, vilket Ailhaud påpekar i förordet, i början på 1900-talet och skildrar ett grymt och senare vackert, händelseförlopp i hennes hemby Le Saule Mort nära Le Poil i Alpes-de-Haute-Provence vintern 1852. 

Demokratiska, folkliga krafter, hoppades efter valet det året att republikanerna skulle ta makten, men de hotades av en allians som bestod av bonapartister, monarkister och representanter för kyrkan. En massaker väntar. Ailhauds hemby töms på män. Fängelse, landsförvisning, döden väntar dem alla. Guillon menar ändå att revolten den vintern har ”en grundläggande betydelse”, eftersom det är på den som republikanska traditioner vilar. Dessa är i sig viktiga för den provensalska identiteten.

Violette Ailhaud berättar sakligt och tämligen osentimentalt om vilket liv som väntade de övergivna kvinnorna. De är i alla åldrar, själv var hon förälskad i en man i samma ålder, övre tonåren, och ”redo att fyllas med barn”. Men byn fick bara behålla två män, den ena var hennes Martin, båda var unga men döda och klara för begravning i klapperstensfältet.

Berättelsen i scenversion, se mer här.
Kvinnorna gör en överenskommelse: den förste man som kommer till byn ska de ha som gemensam såningsman. Den första kvinna han rör vid får privilegiet att älska först med honom, och sedan är det hennes plikt att berätta för honom om överenskommelsen. Allt ska fortsätta gripande och starkt i denna berättelse, vars fortsättning jag inte ska röja.

Violette Ailhaud har ett språk som tilltalar mig väldigt mycket. Hon skriver fram sina fantasier, sin längtan och det som hon som mycket ung kvinna förbereder sig på:

”På kvällarna, då mistralen har berusat oss hela dagen långt mer än vårt vin, kommer handen så nära att jag tycker mig känna hur den lägger sig på min tomma, brännheta mage. Jag drömmer att den brer ut sig mot mina brösts vulkaner och mitt skötes källa. Jag kastar mig av och an i sängen, jag väntar och sedan hjälper jag handen genom att föra den uppåt och nedåt tills jag blir tillfredsställd, spänningen släpper som hanen på ett gevär och jag somnar med ett leende.”

Det är i sådana skildringar av dröm och längtan som man också lättare kan leva sig in i dessa kvinnors grymma öde; ingen ska befrukta dem, några barn ska de inte föda. Om inte såningsmannen…

Berättelsen publicerades i original först 2007. Den har alstrat både teater och dans, och hösten 2014 kommer den som biograffilm.



Inga kommentarer: