 |
| Jean Améry (1912-1978) |
Själv blev jag förstås mest nyfiken på hans diskussion om vad som skiljer och förenar Jean Améry och Primo Levi. Han menar att Levi först och främst i sitt författarskap är vittnet. Det är hans etiska grund. Han menar därmed att han äger rätten att teckna en tysk historia utifrån vittnets iakttagelser av vad som hänt. Améry däremot är offret och det är utifrån en etik som präglas av offrets lidande han skriver, han återtar sin värdighet på det sättet.
Diasporas of the mind innehåller också helt andra diskussioner. Han tar till exempel upp Salman Rushdie och en passage i hans bok Imaginary Homeland från 1982, där Rushdie konstaterar att han lever i ”the culture and political history of the phenomenon of migration, displacement, life in a minority group.”
Det är i denna han känner sig skriva i en tradition som går tillbaka på andra grupper i den brittiska erfarenheten, inte minst judarna och irländarna. Därmed, säger Cheyette i sin nya bok, är Rushdie medveten om att han vänder "the idea of diaspora" till något aktivt och specifikt. Det undrar jag över. Jag tror att det är just det som olika folk i diasporan alltid har gjort; armenier, albaner, kurder, judar, liksom andra folk som tvingats på flykten och som haft en skriftkultur.
Det som egentligen gör mig mest nyfiken på den här boken är att författaren diskuterar utifrån äldre författarskap - som jag själv känner väl till och har läst under längre tid - men till det lägger en diskussion om helt andra, betydligt senare författarskap, som Philip Roths och Zadie Smiths.
