Cărtărescus smärta och mörker.

Vid första läsningen av Mircea Cărtărescus dagbok skrev jag detta, som jag läser som en alltför banal kommentar till något som är skrämmande misantropiskt. När jag nu återvänder till boken ser jag det. Han pendlar mellan diktandet/skrivandet och ett väldigt självförakt. I det vilar monstret som med jämna mellanrum vaknar: smärtorna i magen, sömnlösheten, ångesten och rädslan. Men starkast är kanske ändå ledan och tomheten: "Klart att jag tappar räkningen på dagarna när alla är identiska och inga planer finns" skriver han.

Längre fram återkommer han till temat: "Befinner mig rent allmänt i ett skede av stor förvirring, stor oförmåga att förstå mig på mig själv och att verbalisera. Det är en sorts ny likgiltighet inför mig själv och mitt öde, jag bryr mig inte ens om ifall jag skulle dö idag, det är som om jag hade blivit något annan, en främling. Bryr mig i själva verket inte om någonting, vill ingenting, lever för stunden utan glädje, minne eller projekt, som om allt egentligen vore slut sedan länge. Känner inte ens igen min spegelbild."

*

I Cărtărescus dagbok spelar drömmarna en stor roll. Han berättar ofta om det som utspelat sig under natten. Det fick mig att tänka på vad jag drömde igår natt. Kanske beror det på att en grupp mig närstående människor imorgon tar Öresundståget för att besöka synagogan och Det Mosaiske Trossamfund i Köpenhamn. Jag drömde dock att vi befann oss i Malmös synagoga, vi stod i en lång kö med en plastburk med lock vardera, i dem fanns de dödas aska, och eftersom vi var osäkra på förfarandet frågade vi oss fram. Vi fick veta att vi skulle vända oss till mannen i garderoben, det var han som sålde "begravningsbiljetter". Vi fick instruktionen att ställa oss i kön, och väl framme hos rabbinen skulle vi lämna över askan och biljetten. Drömmens stora pinsamhet uppenbarades just där: vi kunde inte komma ihåg vems aska vi hade med oss för begravningen.

Foto: A. Nydahl

Bokutgivningen igen. Vårfloden.

Jag inser att det kan bli för mycket av ämnet, men ännu en gång vill jag skriva om bokfloden. Sitter här med vårkatalogerna från två av rikets stora förlag, Norstedts och Bonniers.

Det är inspirerande bara i undantagsfall, men ändå mycket intressant. Låt oss börja med Bonniers. Där får vi kanske vårens verkliga nyhet: Ulysses av James Joyce, i nyöversättning av Erik Andersson och med den internationellt vedertagna titeln Ulysses (boken hette i forna svenska översättningar Odysseus). Erik Andersson utger också sin arbetsjournal Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Jag erkänner villigt att detta intresserar mig mycket.

Annars då? Inget jag skulle skaffa om det inte sänds till mig. Svensk poesi och prosa, av både debutanter och gamla bekanta. Lite deckare, så klart. Hög gäspfaktor.

Men mot slutet av katalogen dyker det upp en essäsamling av Nina Burton, Flodernas bok. Den vill jag läsa. Och även om hans moraliserande och korrekthet länge irriterat mig tar jag också med Göran Rosenbergs vårbok till läshörnan. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz heter den och berättar om Rosenbergs far. Jag ber er observera att den inte heter på vägen till, utan på vägen från.

Norstedts vårkatalog är aningen bastantare. Utan tvekan är det i denna katalog jag finner den högintressantaste boken, Aris Fioretos nya roman på exiltema, Halva solen, som berättar om “en utlandsgreks öden och äventyr.” Det är nog ingen djärv gissning att den mannen är författarens far. Och det är inte en roman, utan “lyriska prosastycken” - vilket gör den ännu intressantare. Sedan blir det, som hos Bonniers, lite svenska debutanter blandade med några relativt nya, unga författare, några titlar i klassikerserien (Frans G. Bengtsson och Jules Verne). Med anledning av Strindbergåret 2012 slår man på trumman för de två sista skönlitterära verken i August Strindbergs samlade verk, Ockulta dagboken och Hemsöborna.

Själv väljer jag att läsa den fransk-algeriske författaren Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb, som utspelar sig i 1950-talets Paris, samt Eva Hernbäck och Göran Johanssons påpassliga Libyen, från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, och när det är gjort struntar jag i såväl kokböcker som livsstilsböcker. Det finns ett stort antal av dem, och jag ryser av obehag när jag ser att Gubben i lådan för vår tid, Göran Greider, dyker upp också där, i en bok om trädgårdsodling!

Vi lever i romarnas förfallstid.

Michel de Montaigne (1533-1592)

Eftersom ingenting är nytt under solen händer det att man går till det närliggande förflutna för att hitta människor som fått korn på en sanning eller två. Det gjorde jag igår, då jag citerade den ungerska författaren Sándor Márai, ur en kommande översättningsvolym dagböcker.

Och det som inte är nytt under solen, är inte heller nytt bland de kloka författarna. En annan, minst sagt klok och förebildlig sådan hette Michel de Montaigne (1533-1592). Hans verk i tre band, Essayer, utkom 1588, och den svenska översättningen gjord av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag, är alltjämt ett sådant som alltid finns till hands. Bredvid min säng har jag en hylla som kanske rymmer femtiotalet böcker. Där står de. Och nu fick den gode Ervin Rosenberg (översättare av bl.a. Sándor Márai och Imre Kertész) mig att gå in och ta fram tredje bandet, därför att Montaigne på sidan 236, i den essä som heter Om fåfängligheten, skriver:

“Men det borde finnas någon lagbestämmelse mot odugliga och onyttiga författare, precis som det finns det mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från folket. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket som vi gjort sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid?”

Essais, 1588.

Kom ihåg att det skrevs på 1500-talet. Jag försöker varje dag påminna mig om att vi lever i romarnas förfallstid - i repris, till jubelsång, stadsfestivaler, dokusåpor och konsumtion av tonvis av trycksaker på lastpallar - de som kallas böcker och därför liknar litteratur.

Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)

För kort tid sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans nya bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.

Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.

Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.

Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens säga Mark Levengood?).

I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.

Just som jag läser Klinkmanns bok ser jag en notis om att Sannfinländarna planerar att starta en svenskspråkig avdelning. Det är en historisk ironi i så fall och säger kanske också något om ambivalensen i dessa frågor. Och samtidigt håller Sverigedemokraterna riksting i Göteborg, där man klubbar igenom det nya principprogrammet, som lyfter fram socialkonservatismen som partiets identitet (på bekostnad av nationalismen, som förstås ändå står kvar strax under).

De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.

”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Det som bidrar till känslan av tomhet är att jag ifrågasätter själva meningen med att publicera fler böcker. Jag har kollegor och vänner som känner likadant. Är det inte rent av så att det sedan många år utges alldeles för många? Och att det ur denna formliga flod finns en mycket stor del som aldrig når några läsare, utan mer blir en angelägenhet mellan förläggaren och handläggarna på Statens Kulturråd.

I en kommande översättningsvolym av Sándor Márai läste jag i helgen:

”Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.” (ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989, översättning av Ervin Rosenberg).

Hos Sándor Márai befinner vi oss i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Om man vill läsa den verkligt väsentliga litteraturen får man i nio fall av tio vända sig bakåt i tiden. Om jag ställdes inför valet att från och med nu bara ha hundra viktiga böcker i mitt bibliotek, från Camus till Montaigne ungefär, eller att varje vecka resten av livet få det nyskrivna och nyutgivna med posten, så skulle valet vara enkelt.

Akvarellen är målad av Jacob Collins, New York. Den var omslag på min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum förlag 2009).

Lördag. Vit. Vindpiskad.

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer: "Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande." Jag ska skriva om boken och ställer mig själv frågan: hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat: "Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Vinden tar tag i mig när jag vandrar där. 8 sekundmeter idag, som ska bli 19 imorgon. Mare Balticum. Samma vila året om. Men helst nu. Vit sedan en dryg vecka. Med bättre blick för vad som är väsentligheter och vad som inte är det. De tunga, mörka molnen driver då och då förbi och skymmer solen. Redan tidig eftermiddag sänker den sig för att snart försvinna. Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden: "Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal...". Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal?

Nyss september.

Nyss var det september och jag hade bestämt mig för att ge ut Kulturen vid stupet genom bloggen. Jag satt vid Östersjökusten och skrev. Kaffet värmde i vinden, tillvaron var bokstavligt talat svartvit. Just den här dagen letade vi motiv för bokens omslag. En pil pekade uppåt: boken. En pil pekade nedåt: alkoholen. Jag följde vägen i bägge pilarnas riktning, beställningarna började komma och humöret blev bättre än på länge. Det var en motståndshandling i miniatyr jag utförde, ett "trots allt" och en övertygelse om att alternativa vägar var möjliga. Inte minst var det skönt att slippa pressrösterna. Jag saknar dem inte ett spår. De privata reaktionerna, mailen och några medbloggares synpunkter har däremot betytt mycket. Några mer än andra.

Det är idag tio dagar sedan jag kraschlandade. Inte på grund av boken. Inte självklart på grund av någon enskild faktor, även om alkoholen spelade en alltför stor roll.

Nu går jag in i en ny helg, försöker finna metoder för uppbyggnaden. Allt jag planerat ställdes in. Allt jag bestämt mig för revs upp. I vanlig ordning fick jag se svikaren i spegeln. I vanlig ordning kröp det myror under huden.

Nyss var det september, i nästa vecka kommer december. Årets sista månad ger mig en minimal chans. Jag ska slutbetala tryckeriräkningen. Jag ska packa små julpresenter till alla mina barnbarn. Inga andra krav lägger jag på mig själv. Vinden tar idag tag i Skåne. Det går gärna blåsa mig el- och internet-lös. Nu väntar en annan svart-vit tid: vilans, återhämtningens och läsandets. En metodisk återuppbyggnad.

Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Paul Auster för sina första romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.

Varje morgon

Varje morgon vaknar jag nu med knäppta händer. Jag ligger så till dess att ögonen, liksom av sig själva, sakta öppnas. Då släpper jag taget, mina händer värken av artriten och jag stiger upp.

Varför vaknar jag så? Det har förmodligen ingenting med metafysik att göra. Det är kanske bara en reflex som utlöses av värken. Men just i morse noterade jag fenomenet, fortfarande med slutna ögon.

Foto: A. Nydahl

Frontrapport, november.

Före fallet, en stenstod i kött. Rösten ekade som metalliska slag i magen, inte ens isen var kall den här vintern. Hur hårt måste jag spänna denna båge innan allt brister. Frågan har inget svar och borde aldrig ställas. När alla möten ställts in, alla avtal makulerats och drivmedlet hällts i vasken finns bara tomheten, tystnaden, det förutsägbara kvar. Jag betraktar det nu varje morgon. Blodet har torkat på mina fötter. Jag tvättar dem och försöker föreställa mig de helt ordinära familjeberättelserna.

*

I Cold Spring Harbor föds drömmen om det amerikanska lyckolivet. Bilarna rostar sönder innan amorteringarna inletts. Husen har väggar av masonit. Ingen kan visa sin kärlek utan att hela grannskapet ser, hör och kommenterar. De som dricker sig medvetslösa och hoppas att sonen inte ska kallas till det andra världskrigets fronter orkar inte längre gömma sig. De sitter i bilarnas framsäten med drinkarna.

*

Läsaren viskar i mitt öra, något allt för välbekant. Jag ser ut genom fönstret, de nakna björkarna står alldeles stilla i novemberdimman. Trots att vår himmel är gemensam, som solen och månen, ser vi ett drama som saknar varje likhet med slutsatserna. Hans slutsats är min utgångspunkt.

*

Hur nära det alldeles privata kan jag gå utan att det skär sönder mig? Hur ofta får jag berätta om det som bryts i stycken? Om inte ett jag förankras i ett verkligt jag är det dikt. Detta är inte dikt. Detta är jag.

*

Den tid har nu kommit då isoleringen är den enda gemenskap jag söker. I butikerna vandrar redan de julklädda med novemberlönen som ett parasoll över tomteluvan. Inget skydd finns när Lucia går nerför gången med nobelpristagarnas sällskap. De miljoner som delas ut tillfaller aldrig de många människor vars blöjor måste vägas. Folkhemmets mörkersida föddes i samma stund som valfriheten blev vårt tvång. Som Cold Spring Harbors masonithus luktar det av mögel, urin och förruttnelse.

*

Not: Cold Spring Harbor är en roman av Richard Yates.
Bild: Northeast corner of School and Main Street. Brockton, MA, USA, 1940.

Leonard Cohen med ny sång: Show Me The Place

Så skönt att jag slipper klä det i ord. Idag släpps nämligen ett spår från Leonard Cohens kommande cd, där han sjunger tillsammans med Jennifer Warnes. Vad han sjunger om? Åh, det alldeles vanliga i livet. Det hjälper att höra hans ord, det hjälper att själv slippa skriva eller tänka:

The troubles came I saved what I could save
A thread of light a particle a wave
But there were chains so I hastened to behave
There were chains so I loved you like a slave

Show Me The Place by leonardcohen

En repris från oktober 2010.

För ganska exakt 13 månader sedan skrev jag denna bloggpost. Jag ser nu att den är en tämligen exakt beskrivning av situationen idag. Därför postar jag den igen, så att ni, mina trogna läsare, har något att ta itu med, nu när jag inte skriver något nytt.

*

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.

Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.

Bloggandet, trevandet.

Det blir kanske färre nya texter i bloggen ett tag. Tills vidare ber jag er läsa detta.

Foto: Anders Wikström.

Mikaela Sock (red): Utan. Om barnlöshet och barnfrihet (Söderströms förlag, Helsingfors).

Det första som slår mig när jag får den här antologin i händerna, att den betraktar barnlöshet som en kvinnofråga. Och så tänker jag att man i Sverige numera säger: “Vi väntar barn”.

Något manligt eller vi-perspektiv på barn och barnlöshet tycks vara en av de märkvärdigheter i Det Nya Riket där man på fullt allvar diskuterar att avskaffa orden han och hon. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den i samtiden så vanliga genusterrorn är kanske starkare i Sverige än på andra håll. Den utmynnar inte minst i "genusfria" dagis där barnen får lära sig säga hen.

Befriande är det hur som helst att läsa denna finlandssvenska antologi som låter tolv kvinnor i olika åldrar berätta varför de inte kunde, förmådde eller ville skaffa barn. Det är mycket olika infallsvinklar som belyses, vilket redan bokens titel antyder, eftersom man ju självklart kan betrakta barnlösheten som en frihet.

När man själv har många barn, och ännu flera barnbarn, är det som att stiga in i en mycket ovanlig värld. Dessa kvinnor berättar om liv som i många avseenden radikalt skiljer sig från det liv jag själv levt i två äktenskap och därför inifrån blivit en del av, det vill säga som pappa och som morfar och farfar.

Susanne Rignell poängterar att hon inte upplever sig “som ofrivilligt barnlös. Kanske heller inte som renodlat frivilligt barnlös, men mer åt det håller faktiskt. Åt ödeshållet.” Lotta Moring berättar dråpligt om hur hon hanterar mötena med stora magar och barnvagnar på Helsingfors gator, och Ann Sandqvist skriver om barnlösheten att den får henne att känna sig “snuvad på livet”. Mikaela Sonck, bokens redaktör berättar om ägglösheten efter operationen som tog ifrån henne de kroppsdelar som är förutsättningen för barn, “Jag är sönder. Som en sliten disktrasa. Måste få gråta. Ensam. Utan att ha barn omkring mig.”

Annvi Gardberg berättar om sitt lyckligt födda provrörsbarn som fick ett syskon tack vare en adoption, “min dotter har inte varit i min mage, men för mig saknar det betydelse.”

Harriet Jossfolk-Furu ställer frågan om man som människa får leka gud och anknyter därmed till Gardbergs berättelse. Att ha lyckats få de första barnet, men sedan inte kunna mer. Den stora sorgen också över det uteblivna syskonet. Micaela Röman skriver: “Utanförskapet, på den sida då jag fortfarande var barnlös, kulminerar på något sätt i en fråga min man ställde mig då vi gick förbi en av lekplatserna på vårt bostadsområde. Min man fråga mig om jag inte önskade umgås mer med de familjer som bor i samma område som vi. Mitt svar på hans fråga var närmast en fräsning: ‘Vad hade du tänkt att jag skulle ha med mig som offergåva?’ För det var så det kändes, hade jag inget barn, hade jag ingen rätt att vara med och leka.”

Sanna Karlsson berättar om adoptionens glädje och Yrsa Stenius om att hon “valde det liv jag förmådde leva.” Janna Thorström som lider av en mycket svår muskelsjukdom berättar med både humor och allvar om detta att “lättvindigt ge upp sin frihet att röra sig själv. För ett barn.” Hon slutar med att ge en inblick i sitt 42-åriga liv, där det alltid finns barn runtom henne, då hon får vara “moster, gudmor, en som leker och har roligt med barn."

Efter henne kommer Susanna Sucksdorff och säger: “Jag har aldrig velat ha egna barn.” Avslutningsvis intervjuas Monika Fagerholm om sin syn på livet som kvinna utan barn.

Tänk, jag kommer inte förbi mina inledande funderingar. Så intressant det hade varit om bara en enda man som aldrig fick, kunde eller förmådde bli pappa också medverkat i boken.

Katia Guerreiro. Allt eller inget.

Näsblod. Ur min näsa kommer blod, det rinner också ner i svalget. Jag är oförmögen att lyssna. Jag lyssnar ändå. Trots att blodet fortsätter rinna lyssnar jag: Katia Guerreiro kommer direkt från Lissabon – en budbil stannar i snödrivan utanför vårt hus, en man stiger ur med ett litet paket till mig - med Tudo ou Nada och jag kan bara hålla med henne: det finns inga mellanting, inga kompromisser, ingen plats för räddhågsenhet. I fadon gäller allt eller inget. Man kan inte leva karriärliv och samla statuspoäng om man ska bejaka detta. Blodet fortsätter rinna. Hon sjunger, sjunger, sjunger…


Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Nytt om Kulturen vid stupet.

Hade man kunnat öppna kultursidorna i en morgontidning med glädje hade jag gärna både fortsatt prenumerera och att skriva i en sådan tidning. Problemet är att man inte kan det. De senaste tio åren har jag alltmer undrat vad poängen skulle vara. Jag har bara i undantagsfall tyckt att recensioner av mina egna böcker haft en minimal betydelse.

De senaste tre böckerna jag utgivit på förlaget Tusculum har dessutom inneburit att jag fått läsa recensioner som inte haft det ringaste att göra med mina böcker. Att bli förolämpad av okunniga, ytliga och slarviga ”frilansare” (ofria är de!) är inget att stå efter. Alltså lät jag nu min egen blogg stå som utgivare för den nya boken. Och recensionsexemplar har inte skickats ut.

Är detta högmod? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att mitt handlande har att göra med en mycket lång erfarenhet, en någorlunda god kunskap om litteratur och en stor, stor trötthet inför samtidens tyranni.

Plötsligt en sen torsdag eftermiddag – den igår – blir jag medveten om att det finns en ny recension på nätet. Bengt O. Karlsson i Wien har skrivit på sin blogg. Jag citerar bara ett litet stycken, och uppmanar er att följa länken och läsa hela hans text.

”I avsnitten "Det totalitäras frestelse" och "Wafa Sultan och den hatande guden" demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället. Kanske måste en svensk skriftställare tåla sådant men varför kvinnor som Wafa Sultan eller Hirsi Ali skall förnedras som "yttrandefrihetstalibaner" eller journalister som Demirbag Sten eller Sakine Madon avfärdas som "hushållsnegrer" är svårt att förstå. Eller egentligen inte: de lever trots allt i ett samhälle där som regel bara en åsikt i taget är tillåten. Nydahl är en av de ytterst få svenska författare och debattörer som är konsekventa i sin kritik och sina varningar för islamismen. ”

Och inte nog med det, i Svensk Tidskrift skriver idag Karin Stensdotter:

"I sin senaste bok Kulturen vid stupet (Vaka över ensamheten, 2011) sammanställer Nydahl ett antal nya och i några fall tidigare publicerade texter av varierande slag. Deras tyngdpunkt ligger i Europas 1900-tal och de totalitära regimer som kom att uppstå och falla här. Med utgångspunkt i idag smala eller delvis glömda författarskap (slumpvis valda exempel: Cioran, Milosz, Wolf, Kadaré) resonerar han kring livet och hur det kunde te sig i diktaturen, hur motståndet kunde formuleras, hur förhållningssätt måste frammejslas. Bokens språkliga tyngdpunkt ligger i det tyska. Men också Rumänien, Ungern, Albanien (som är ett fascinerande och åtminstone för mig helt okänt land, visste ni till exempel att ingen jude blev mördad i Albanien trots nazistisk ockupation?), Polen och före detta Jugoslavien får göra sina stämmor hörda. I form av åtminstone en, pregnant, röst."

Foto: Ulrika W.

När det är som mörkast...

När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.

Kulturen vid stupet. Lite nytt och en preliminär sammanfattning.

Dagligen droppar det in små eller stora bekräftelser på att boken nått sina läsare. Den senaste jag fick, berörde mig särskilt, så jag bad att få citera ett stycke. Det fick jag. Så här skrev den läsaren till mig:

”Din bok är förrädiskt liten och diskret, men när skrevs något så gediget och meningsfullt senast i Sverige? Jag läste nyss en (av många tänkbara) beskrivning av essän, som jag tyckte sa något väsentligt: det handlar om ”making sense of a portion of the chaos” (den skyldige till formuleringen heter Scott Russell Sanders). Det är – bland annat – vad du gör, tycker jag. Och sen är ju boken så fantastiskt vacker!”

Jag hade förstås ingen aning om vem Scott Russell Sanders är, så det tog jag reda på. Hans hemsida lockar ju till mer läsning.

Min nya bok har nu skickats ut till alla som beställt den. Några av er har efterlyst en summering av metoden. Jag tror det är för tidigt att göra den redan, men en sak kan jag konstatera: majoriteten av köparna är för mig nya personer. De läser min blogg men har för första gången fått namn och identitet för mig. Jag känner inte dessa människor. Men med utgivningen av boken fick jag veta att det finns läsare runt om i Sverige, de nordiska länderna och ute i Europa som är regelbundna läsare av bloggen.

Det är ytterst få medbloggare som beställt boken. Några av de kontakter jag haft allra längst har gjort det, men de är inte ens ett dussin. Några presskritiker har också hört av sig och velat köpa boken. Jag har inte lurats i den fällan – än (det önskemålet kommer sig av att jag inte skickat ut några recensionsexemplar, mitt intresse av att bli förolämpad i pressen är noll). Men man vet ju aldrig. Några bloggare har skrivit om boken, och det är jag mycket glad för. En har meddelat att hon skrivit en recension för en seriös tidskrift. I Danmark har den uppmärksammats av Snaphanen som också publicerat en av bokens texter, den om Wafa Sultan och den hatande guden. Tack vare Bernurs text finns min bok också i Svensk Bokhandels förteckning på nätet, där jag hoppas att någon lockas att besöka min blogg och här köpa den.

Detta är väl vad som finns att säga så här långt. Beställer boken gör du genom att skicka ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Foto: Ulrika W.

W.G. Sebald: Dikt, prosa, essä (Bonniers Panache)

På fredag kommer W.G. Sebald (född 1944 i Bayern, avliden i en bilolycka i England 2001) tillbaka till den svenska bokhandeln. Det är efterlängtat, och ändå ger det mig anledning till några kritiska funderingar.

I svenska utgåvor finns sedan tidigare följande böcker av honom:

Utvandrade. Fyra berättelser (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2002)

Austerlitz (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2003)

Saturnus ringar, en engelsk vallfart (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2007)

Svindel. Känslor (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2009)

Nu utkommer de fyra böckerna i en 1.084 sidor tjock tegelsten som också innehåller diktverket Efter naturen. En elementardikt och essän Luftkrig och litteratur. Zürich-föreläsningarna i översättning av Ulrika Wallenström.

Essän har sedan 2003 funnits i den engelska översättningsvolymen On the Natural History of Destruction, med titeln Air War and Literature. Zürich Lectures, i översättning av Anthea Bell (Random House).

Om man letar antikvariskt, får man hos Bokbörsen följande svar på Sebald: Din sökning gav ingen träff. Försök med ett bredare sökbegrepp. På Antikvariat.net kommer ungefär samma svar.

Det är alltså en välgärning att Bonniers tar initiativ till en ny utgåva av de fyra böckerna och med de två tillägg man gjort. Vad jag frågar mig är hur förläggaren tror att Sebalds läsare är funtade. Jag har vid ett antal tillfällen försökt läsa den nya tegelstenen i ryggläge (som jag läser allt annat). Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Varför satsade man inte istället på en kassett där de fyra böckerna kunde ha tryckts om enskilt, och där en femte volym samlat andra texter av honom. I On the Natural History of Destruction finns till exempel också lysande essäer om Jean Améry (Against the Irreversible) och Peter Weiss (The Remorse of the Heart). En sådan kassett hade fått ett långt liv.

Alltså: jag känner stor glädje över att Sebalds viktiga böcker åter finns att köpa, men samtidigt en irritation över att de tryckts i en så tjock, tung och svårhanterlig volym. Böcker ska inte (bara) stå i bokhyllor, de ska läsas på bussen, tåget, biblioteket, stranden, på ryggläge i soffan eller sängen.

På bilden ser du den nya tegelstenen stå upp till vänster, de liggande böckerna är mina tidigare exemplar av de enskilda titlarna.

Kvällen i antågande.

Gatubelysningen har just tänts. Klockan är halv fem. Mitt emot mig finns C4 Tekniks växtdepå. De har släckt och lämnat jobbet. Efter en hel dag med ljus, klarblå himmel färgas nu landskapet rött. Vackrare stunder finns inte vid den här årstiden (nå, snöstormar är vackrare men också besvärliga när vägen ligger gömd och busstrafiken ställts in).

Jag packar ihop för idag. Något minnesvärt blev det ändå inte, om man inte räknar en cykeltur som slutade med punktering.

I den litterära världen hämtade jag idag inspiration från Stefan Zweig. Det lär jag återkomma till. Det mesta jag läser just nu rinner bara mellan fingrarna till ingen nytta. Zweig, liksom Sebald utgör undantag. Och så har jag fått ännu en intressant studie av det finlandssvenska, som jag nu läser lite strövis och fascineras av.

När natten kommer kan man fundera på varför 900 bönelokaler/moskéer nu stängs av myndigheterna i Algeriet.

Ut ur diset in i solen.

Hösten här liknar allt mer vinter. Jag cyklade igår fullt vinterklädd och njöt av den sol som nu lyser över landskapet. Det fuktiga diset har lättat och nätternas frost visar sig.

Det är en fin tid nu. En tid att försöka summera, gå ner i takt, sjunka in i själva varandet. Ändå är jag mer än mån om att min nya bok ska finna fler läsare.

Förra veckan ägnade jag mig mest åt utskick av boken. Och som alltid när en bok är tryckt och ute uppstår stora tomheten inombords. Man måste försöka hitta en ny infallsvinkel på skrivandet. Något ännu ovisst måste förlösas.

Tvättmaskinen surrar. Någon enstaka bil kör förbi. Jag läser Sebald och funderar över förlagspolitik (och återkommer till ämnet på fredag). Huset vilar i tystnad idag. Om den inte spränger mig inifrån kommer jag att förlika mig med den.

Foto: A. Nydahl.

Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag).

Vad vet jag om Elsa Björkman-Goldschmidt? Faktiskt inte ett dugg. Det är en omöjlighet att ha hunnit bekanta sig med alla författarskap. Just därför läser jag varje år Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag). Den presenterar författarskap med djupgående essäer.

Sedan 2003 har kalendern utkommit, med författarpresentationer om Lotten von Kræmer, Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson, Karin Boye – och utöver de stora presentationerna av sådana personer som varit ledamöter i Samfundet De Nio följer också kortare berättelser och essäer kring andra författarskap. I fjol fanns t.ex. Eric Hermelin och översättaren Ingvar Björkeson med, i år är det John Donne, Curzio Malaparte och Carola Hansson tillsammans med en rad andra.

Elsa Björkman-Goldschmidt var medlem av Samfundet De Nio mellan 1950 och 1978. Hon föddes 1888 och avled 1982. I årets litterära kalender lyfts olika aspekter av hennes liv och gärning fram. Bland andra skriver Madeleine Gustafsson om hennes självbiografiska böcker, Kerstin Ekman gör en djupdykning kring hennes arbete för Röda Korset i Ryssland och i mellankrigstidens Centraleuropa. Detta internationella arbete ledde till att hon mötte läkaren Waldemar Goldschmidt som hon gifte sig med. Många andra aspekter av hennes liv och verk beskrivs av en handfull andra skribenter. Dessutom finns det med en liten text av Elsa Björkman-Goldschmidt som hämtats från boken Vägen till Villagatan.

I ett Sverige där litteraturtidskrifterna lever ett undangömt och allt mer döende liv finns det all anledning att bekanta sig med Samfundet De Nios årliga litterära kalender. Ledamöter i samfundet är Inge Jonsson, Nina Burton, Anders R. Öhman, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Madeleine Gustafsson och Johan Svedjedal.

Den litterära kalendern utkommer den 21 november, så jag får återkomma med en recension.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (Svenska litteratursällskapet i Finland).

Som autodidakt har jag alltid värjt mig mot det akademiska. Det jag läst av litteraturanalys är en liten rännil i den flod av litteratur jag omgivit mig med i hela det vuxna livet. Undantag finns förstås. De som gjort motstånd eller skrivit i opposition mot sin tid har jag läst och skönlitteraturen har allt mer trängts undan av essän och andra texter som rört sig utan hinder i tid och rum.

En av de finlandssvenska litteraturkritiker som också är verksam i Sverige, Michel Ekman, har sedan tidigare tilltalat mig. Hans texter på Svenskans kultursida skiljer sig från den av okunnighet och slapphet präglade svenska kritikerkåren. Hos Ekman finns det utrymme för både allvar och passion.

Ekmans nya bok har jag just läst. Det är förvisso akademiska litteraturanalyser och ibland tycker jag att framställning är lite seg. Men här finns enskildheter som är mer än intressanta och som jag gärna fördjupar mig mer i. Texterna visar på en stor förtrogenhet med ämnet och en vilja att se hur svenskt respektive finskt stått i förhållande till varandra utifrån enskilda författarskap och tidsepoker. Bokens skildrar 1900-talets första halvsekel med Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Sigrid Backman, Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell som fixpunkter. Arbetet ingick i projektet Tidig finlandssvensk litteratur som Svenska litteratursällskapet drev 2007-2009.

Boken inleds med en framställning av hur de finska respektive svenska identiteterna växte fram och därför också med uppkomsten av den finlandssvenska litteraturen. Bokens första fråga slår an en viktig ton också för vår egen tid: ”Hur vet man vad ens fosterland är?” Ekman säger att frågan var nödvändig i och med tidens nya krav och citerar vad Zacharias Topelius skrev 1985 om det man inte betraktade som fosterlandet: ”Jag kan gå vilse, där jag aldrig har varit. Ingen känner mig där, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet.”

Här står Finland mitt emellan ryska stormaktsintressen och ”de band som knöt Finland till Sverige”. Vare sig folket eller dess herrar hade tillfrågats inför den nya situationen, skriver Ekman. Nu var man ett ”autonomt storfurstendöme under den ryske kejsaren”. Det är härifrån författaren sedan tar oss med åren ända fram till 1944. Det är sannerligen en spännande epok, full av strider, lidanden och nya situationer. I litteraturen speglas allt det tumultuariska genom Michel Ekmans citat och resonemang.

Att jag här inte djupare går in på vilka dessa är, beror helt enkelt på min egen skrala kunskap om utvecklingen och förändringarna. Men genom kapitlet om Rabbe Enckell, ”Det oöverskådliga landskapet”, vill jag ändå ge en liten bild av hur boken ser ut.

Ekman börjar med bilden av det finska nationallandskapet, ”det är vyn från ett högt berg över insjöar och skogar, gärna med tallar i förgrunden”. Han säger att detta är Runebergs och Topelius landskap, gång på gång ”upprepat av generationer av författare och bildkonstnärer från mitten av 1800-talet. Det var det utpräglat finska landskap som togs i bruk för den nationella väckelsens behov. När svenskhetsrörelsen skapades och behovet av att profilera sig mot det finska Finland uppkom blev symbollandskapet istället kusten och skärgården med sina karakäristiska naturförhållanden.” Ekman understryker dock att många av de svenskspråkiga författarna kände sig främmande för denna ideologistyrda bild, och därför föredrog de inte sällan att förlägga sin diktning till platser utanför Svenskfinland, t.ex. ”Helsingfors, Italien eller Savolax.”

För Enckell blir naturen viktig, men han eftersträvar inte objektivitet eller opersonlighet. Han vände skärgårdsmiljön ryggen och talar om dess ”överdrivna patos och gudaskrammel.”

Han är trogen ögonblicket, till synes en modern och ensam människa. Den nya tidens författare stiger fram, frikopplad från nationell romantik och kollektiva identiteter. ”Hans porträtt präglas av distans och främlingskap” säger Ekman. Avslutningsvis: ”Naturen som en bild av förvirring och oklarhet inför livets frågor, och främlingskapet inför de människor som omger huvudpersonen, har funnits i Rabbe Enckells prosaberättelser ända sedan begynnelsen med Tillblivelse.” När jag läst detta kapitel är jag så pass införstådd med omständigheterna, att jag kan ta till mig den djupare innebörden i påståendet att de femtio åren mellan 1899 och 1944 varit ”en mycket dynamisk tid, både för de svenskspråkiga i Finland och för den litteratur som så småningom etableras som finlandssvensk.”

Just som den atomiserade och förvirrade 2000-talsmänniskan, inte minst här i norra Europa, famlar efter lösningar och framgångsvägar får vi också se hur den nya nationalismen växer sig stark. Det som tycks förena de nationella rörelserna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter också sådana resonemang.

I litteraturen kan vi finna en annan väg, som förenar identitetens grund (nation, språk, historia) med dess moderna uttryck. Det är inte detsamma som att acceptera en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån den kan bidra till en syn som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum.

Vi vet också idag att den finlandssvenska gruppen befinner sig under hård attack från vår tids aggressiva fennomani. Michel Ekmans studie är inte minst mot den bakgrunden viktig också för oss som lever i Sverige och talar svenska.

Den fula ankungen.

”Endeligt revnede det store Æg. Pip! pip! sagde Ungen og væltede ud.”

Så heter det inledningsvis i sagan om den fula ankungen. Förväntningarna i redet är stora, ungarna på väg ut i världen. Men det är något som inte stämmer.

”Det varer saa længe med det ene Æg! sagde Anden, som laa, der vil ikke gaa Hul paa det!”

Och när det äntligen gör det, så är det med förvåning man ser ungen:

”Det er da en forfærdelig stor Ælling den! sagde hun.”

Problemen hade bara börjat. Den fula ankungen, vem var han då? Det syntes ju utanpå att han var en avvikare. Men hur kändes det inuti? För ankungen kändes till en början det mesta normalt: att tillhöra barnaskaran innebär inte att man i första hand granskar sin egen fjäderdräkt. Man smälter in ända tills någon säger att man egentligen avviker.

Men för människan som känner sig utanför: syns det på henne och hur känner hon det inuti?

Den hysteriska människan, som en gång i början av 1900-talet analyserades och etiketterades i Europas stora metropoler (i Paris inte minst!) följer oss in i tjugohundratalet. Diagnoserna ser annorlunda ut. Hysterin är borta. Eller så var det ingen som visste vad hysteri egentligen var. Dussinet andra diagnoser har istället kommit.

Enligt ett telegram från TT den 12 januari (2006) är det 58.000 människor i EU-länderna som varje år tar sitt liv. Mycket fler än de som dör i trafikolyckor.

Kan man av det dra några slutsatser? Jag är försiktig och säger: allt fler människor i västvärlden mår psykiskt dåligt. Har det biologiska eller sociala orsaker? Är den hysteriska människan präglad av arv eller miljö? En skola säger det ena, en annan skola säger det andra. Själv tror jag att kombinationen av faktorer fäller avgörandet, men svävar inte på målet om någon frågar mig om signalsubstanser och mänsklig biologi. Man kan inte tala bort ett psykiskt handikapp! Medicineringen gör idag underverk och får människor att börja nya liv, sedan de en gång havererat.

Diagnoserna först: panikångesten hade i mitten av 1980-talet inte ens fått ett svenskt namn, den hette på amerikanska Panic Disorder.

Utbrändheten kom i dess spår liksom den sociala fobin. Eller så utvecklades diagnoserna parallellt i takt med att psykiatrin tog till sig dem, genom vetenskapliga studier eller hörsägen.

När österrikiska Nobelpristagerskan Elfriede Jelinek tackade nej till festligheterna hänvisade hon till sin sjukdom. För henne var och är det en fysisk omöjlighet att stå på en scen och veta att alla tittar på just henne. Tanken att resa till Stockholm var lika absurd som tanken på att bestiga Mount Everest.

Plötsligt kunde de alla tala om denna fobi, denna ångest. TV4 hade till och med ett samtals- och reportageprogram, dit man inbjudit människor med denna fobi. Man talade om problemet, ventilerade, rådbråkade det både klokt och lågmält.

Men vad är då hysterin, panikångesten och den sociala fobin?

Den fula ankungen skulle säga att diagnoserna egentligen betecknar varelser som inte passar in. Varelser som inte förmår passa in eller som stötts ut. Men till skillnad från den fula ankungen bär inte den psyko-socialt sjuke yttre tecken på sitt lidande, annat än i undantagsfall.

Drogdimman som lyser i ögonen på missbrukaren är inte orsak utan verkan! Drogen är ett tecken på försök till själv-medicinering.

Åka buss? Gå till stormarknaden för att handla? Vara med på släktmiddagen? Delta i en paneldebatt? Sitta i tv-fåtöljen när barnaskaran yr runt i rummet?

Jag tar dessa frågor som exempel på situationer, då den sjuke sluter sig i sitt skal. Han vågar inte åka buss. Han förmår inte gå in på stormarknaden. Känslor kolliderar i hans huvud när oväsendet kryper in i honom. En dunkande basgång från grannens stereoanläggning kan ödelägga hans tillvaro. En mullrande borrmaskin eller en tv som låter underhållningens skrän välla ur skärmen. Hans psykiska tillkortakommanden handikappar honom, gör honom till den ständigt frånvarande. Han viker sig för trycket, stänger om sig, drar för gardinerna, slutar kanske svara i telefon. Han vill vara ifred. Han vill säga upp bekantskapen med vardagen. Och när det gått riktigt långt: kanske också säga upp själva livet. Självmordsstatistiken talar sitt otäckt tydliga språk.

Och som ständigt frånvarande drabbas han av rykten: ”Han vill nog inte komma, han tycker inte om oss”, ”han håller aldrig löften, är en riktig svikare”, ”det där utbrottet han fick i affären, tror du han är farlig?”. Så kan ryktena se ut och då växer den fula ankungen upp till en struts inom honom och fyller hela hans inre av fula tankar, komplex, paranoida föreställningar om en fientlig omgivning. Rykten blir förtal. Förtal blir förakt.

Förakt för svaghet brukar det heta. Förakt som gör att någon spottar åt den hemlöse. Förakt som skiljer istället för förenar människor. Förakt som ser till fjäderdräktens yttre: är den svart eller vit, är den beskedlig eller yvig, är den nordisk eller sydländsk? Förakt för svaghet är alltid Den Vackra Ankungens förakt! Men skönheten sitter i betraktarens öga. Den harmoniska och fridfulla människans öga måste lära sig att betrakta den psykiskt sjuka som en medmänniska, inte som ett hot eller en avvikelse eller ett skäl för utstötning. Ingen skulle komma på tanken att stöta ut den som brutit en arm eller fått kronisk bihåleinflammation. Men den som kommer hem från sjukhuset med diagnoserna ”panikångest” eller ”depression” kan bli just utstött. Både medvetet och omedvetet väljer majoriteten att ställa sig i de friskas hörn och därifrån betrakta den sjuke.

Kanske bjuda honom på ett käckt ”ryck upp dig nu” eller en medlidandets våta blick. Men i grund och botten just med utstötningen som metod.

Den fula ankungen finns inne i oss alla. Se dig omkring och du upptäcker snart ett sammanhang där just du skulle vara den fula ankungen. I salongen passar du inte. På krogen kan du inte sitta. Absolut inte i kyrkan. Inte heller i rännstenen, där ju de utslagna redan ligger. Och som gammal soffliggare kan du inte gå till simklubbens träningskvällar. Är du kvinna, låt då bli att gå på Lokala Kvinnokampsföreningens årsmöte. Är du man, stanna hemma från Modiga Män Med Muskler! Det finns alltid ett sammanhang där just du – just jag! – är den fula ankungen. Ett sammanhang där inte jag passar in, eller inbillar mig att jag inte gör det. Där jag är utstött eller utanför – av naturliga eller andra skäl. För det mesta andra. Och inte sällan inbillade skäl.

H. C. Andersen visste vad han talade om i sin saga: han utgick från sin egen personlighet och sitt eget liv. Ämnet var självklart. I sagans form går det in i oss, från barndomen och framåt. Men alla berättelser bär på en moral. I den här kan den sammanfattas med orden: Den fula ankungen är både du och jag, och även om andra pekar finger åt oss är vi vackra innerst inne. Det är först när vi ser oss själva som de människor vi är som ångesten och komplexen kan börja bearbetas. Den fula ankungen var ju som bekant en svan, och ”Det gjør ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!”, som H.C. Andersen skrev!

Not: citaten ur sagan är hämtade ur H.C. Andersens originalmanuskript, som finns i band ett av H.C. Andersens samlade verk, som utgivits av förlaget Gyldendal i samarbete med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab.

Texten ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

Fadoexil: angolanska Ana Maria.

Mig veterligt finns det en enda svart fado-sångerska och det är angolanska Ana Maria. Hon föddes 1952 och kom 1975 till Portugal, på flykt undan kriget i hemlandet. Hon bosatte sig i Santarém där hon lärde känna fadosångaren João Ferreira Rosa som bjöd in henne att sjunga på hans fadoklubb i Lissabon. Sedan dess har hon uppträtt på en rad ställen, bl.a. A Taverna d´El Rei och Bacalhau de Molho.

Den portugisiska publiken har häpnat över hur mycket Lissabon det finns i hennes sätt att sjunga fado. Hon behärskar genrens alla stilar, från menor till mouraria och corrido. Sin cd-debut gjorde hon 2003 med Trago fado nos sentidos. Det är en skiva värd all bekantskap. Jag tycker mig i hennes röst höra ekon från många av de stora huvudstadssångerskorna, och ändå är hon något alldeles eget. Hennes mörka röst är som gjord för de melankoliska fado-sångerna. På senare tid har Ana Maria utvecklat sin repertoar och sjunger bland annat musik från födelselandet Angola och den alltmer uppskattade Sôdade från Kap Verde.

Lyssna till Ana Maria här.

Mamma i Kina.

Dröm i natt. Jag hade följt med Astrid till Indien, hon ville visa mig de platser hon ska besöka i december-januari. Av Indien minns jag ingenting. Däremot av en mellanlandning i Kina – oklart varför – och då fanns också min döda mamma med på resan. Vi satt på ett tåg, vi reste genom oändliga förorter, överallt stod det tusentals cyklar och bilar parkerade utanför husen. Jag fylldes med fasa, minns att jag sa någonting om att den nya rikedomen i Kina avslöjar människans hela perversitet, som ett inverterat västerland. En skrattspegel. En perversion. Mamma sa: ”Thomas, nu förstår du väl varför jag inte vill bo i Kina? Jag hade ju fått hur långt som helst att cykla till jobbet”.


(Ur min bok Inre frihet, 2007). Bilden: med mamma på promenad i Sevedsområdet, 1950-talet.

Det Nya Riket.

Sverige blir ett allt svårare land att leva i. De groteska förändringarna blir man påmind om dagligen. Enligt BRÅ är Skåne nu det svenska län där man löper störst risk att utsättas för brott. Nästan 15% av skåningarna drabbades under 2010 av någon form av brottslig handling. De vanligaste tycks vara rån, överfall och andra fysiska övergrepp. Här i min stad är det alldeles för vanligt att det ringer på dörren hos äldre, ensamma människor, som blir bestulna och förnedrade.

I den privatägda och profitabla åldringsvården har man nu fått besked om att "väga blöjorna", så att "kunden utnyttjar dem maximalt". Vem vill åldras i en sådan barbarisk kultur? Jag vill det inte.

Chefen för Nordea kan kvittera ut hundra miljoner om han pensionerar sig vid 60 års ålder. Han fick dessutom en stor lyxvåning på en av huvudstadens bästa adresser.

Dagens brottsreportage i lokaltidningen handlar om en 16-årig knivrånare. Han har många kollegor här i landstingsfästet Kristianstad. De har fullt upp att göra. Dessutom pågår det också ett lokalt krig mellan olika maffialiknande grupper som på senare tid också inneburit att eldvapen använts.

Och när jag ser hur spelet kring SAAB fortsätter månad efter månad blir jag illamående. Den nya tidens herrar plockar ut sina miljoner, resten saknar de allt intresse för. Den sena postindustriella epoken tycks som gjord för de giriga att spela ut hela registret. Ingen skäms längre för den extrema egoism som blottställer andra människor. Ordet demokrati blir ett skämt man kan använda i dåliga vitsar.

Nej, det hjälper inte att låsa in sig. Det Nya Riket sipprar in överallt och jag vet inte hur jag ska komma undan det.

Bernur om Kulturen vid stupet.

Trött som jag är på den svenska offentligheten har jag länge misströstat och tänkt att inget skönt och inget vackert funnits kvar. Men när jag läst Bernurs rader om min nya bok, Kulturen vid stupet, behövde jag bara en nattkall kudde, ett tunt täcke och några stjärnor på himlen.

Så här skrev han:

"Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster, levande röster som hans egen stämma bryts mot, prövar sig mot. Han är en folkbildare, men också bildande – det vill säga, att han bildar sig själv, läser och skriver utifrån en nyfikenhet, pigg på att upptäcka saker hela tiden. Det finns hela tiden en vilja att förstå – hela han är ett enda försök.

Ärligheten är hans slagruta. Det må låta som att han har läst och sett allt, men han kan också säga om någon författare att den har han inte läst, och då tänker jag : ”Va? Hur vågar han säga så?” Om jag prövar den metoden på hans egen bok får jag flera gånger lite halvt skamset erkänna att ”nej, den författaren har jag inte läst ...” eller ”nej, den författaren har jag inte ens hört talas om ...” Alltså skriver han stundtals om några bortglömda gestalter – europeiskt 1900-tal är hans huvudinriktning – och böcker som nog i bästa fall har förpassats till bibliotekens magasin eller antikvariatens källare. En lång artikel – tidigare ej tryckt – handlar om ett antal författare som skriver i skuggan av totalitära samhällen, och om hur människans skaparkraft söker sina uttryck i instängda förhållanden."

Och vill du läsa resten gör du det förstås hos Bernur.

Och nu finns min bok också på Snaphanen - den dansk-svenska bloggen för fri information!

Nelly Sachs/Paul Celan: Brev (ellerströms, översättning av Margaretha Holmqvist och Lars-Inge Nilsson)

Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), fick jag läsa korrespondensen i sin helhet. Det var den engelska utgåvan som jag fick av en vän i somras. Och av en tillfällighet kom nu den svenska översättningen.

Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.

Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. Som denna:

"Än hyllar döden
livet i dig,
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet"

(sidan 65, ur brev 14.12. 1960)

Hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.

Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.

In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.

Det är en stor tillgång att ha deras brevväxling på svenska.