19 december

Foto: Astrid Nydahl

När du kom hem

från stormen

hade du en snödriva i örat.

(Daiva Cepauskaité: ur Det dagas

översättning av Liana Roukyté-Jonsson

och Juris Kronbergs)

Masspsykosen enligt Tino Sanandaji

Foto: Astrid Nydahl

Nationalekonomen Tino Sanandaji intervjuas av Lars Åberg. Eftersom han länge med starka argument och väldokumenterade resonemang deltagit i invandringsdebatten och dess ekonomiska frågor finns det anledning att lyssna till honom. Artikeln den här gången är publicerad i Dagens Samhälle. Man bör förstås läsa hela Lars Åbergs intervju med honom, här nu bara några citat:

– Vill man vara solidarisk med andra länder måste man göra det på ett någorlunda rationellt sätt. Nu lägger man kanske 100–150 miljarder på några väldigt få flyktingar me­dan man förvägrar tiotals miljoner någon hjälp alls. 

– Den summa Sverige lägger bara på det ini­tiala mottagandet av flyktingar är dubbelt så stor som FN:s samlade budget för alla flyktingar i världen. Jag tycker inte att det är solidariskt att skära i barns vaccinationsprogram för att ge till ensamkommande ungdomar som kostar en miljon var per år. Det är inte solidaritet, det är vansinne. 

och:

– Det som gör människor arga är inte invandringspolitiken i sig, det är alla lögner. Svenskarna är väldigt toleranta och humanistiska och det är därför de inte gillar SD. Och nu läser de på. De ser att en myndighet som SCB ger en helt annorlunda bild än den som ges på kvällsnyheterna. De läser utländs­ka medier. Det kommer att ta några år, sedan är det slut.

Vad är det som är slut? 

– Masspsykosen. Det kommer att bli en öppen debatt. 

"Sverigespeglingar" på SVT Nyheter

Foto: Astrid Nydahl

Jag fick av en vänlig läsare ett dokument från statstelevisionen. Det är skrämmande orwellsk läsning om hur man framöver tuktas på SVT Nyheter. Jag citerar:

På SVT Nyheter utgår vi från att människor ska få definiera sig själva. I de fall där det är relevant ska berörda få frågan hur de vill bli beskrivna. Men det här innebär inte att privatpersoner kan göra sig till talespersoner för grupper de tillhör, t ex en iransk kvinna som säger att för muslimska kvinnor är slöjan förtryckande.

SVT Nyheter använder begreppet svensk om alla som har svenskt medborgarskap. Vi använder hellre svensk än svensk medborgare för att inte skilja på svenskar. Vill man precisera ytterligare, i exempelvis fall som berör terrorism, kan formuleringar liknande denna användas: ”svensk som haft samröre med våldsbejakande/militanta islamister”. I lägen där det handlar om en vidare grupp än så kan formuleringar som ”de som bor i Sverige” användas och när det är relevant kan vi nämna att en person har dubbla medborgarskap, som i fallet Dawit Isaak.

Det finns mycket att säga om detta dokument som tycks avsett att i ännu högre grad tukta nyhetsjournalisternas möjligheter till fria ord och fria tankar. Jag har bara citerat två korta stycken. För er som är trötta på sådana texter visar jag två bilder av rimfrosten här i byn. Kom bara ihåg att vi alla är svenskar och om vi har åsikter om den saken får de inte framföras i statstelevisionen. 

Foto: Astrid Nydahl

Imre Kertész omläst. Glädjedödandet och skrivandets stoff

Foto: Astrid Nydahl

I Den sista tillflykten skriver Imre Kertész (i sv. översättning 2015 av Ervin Rosenberg):

Jag har aldrig haft något annat stoff än mitt liv, men det var åtminstone intressant. 

Det är ett viktigt påpekande. Det författarskap som växer ur ett sådant stoff är förstås av en särskild sorts valör. Just Imre Kertész håller sig till en skarp, förvisso självbiografisk, men alltid socialt och politiskt förankrad samtidsreflektion och kritik. Hans stoff är ju av ett sådant slag att det snart inte finns så många kvar att skriva utifrån det: först uppväxten i det för-fascistiska Ungern, sedan Förintelsen som följdes av stalinism och sovjetisk ockupation av hemlandet, för att till sist bli vistelseplatsen för det postsovjetiska "nya" Europa, plågat av marknadens, den liberala "frihetens" och den politiska chauvinismens principer. Där finns verkligen material för ett rikt författarskap. Han skriver vidare:

Ingen skonar mig, i det avseendet är jag som alltid ensam. Jag måste försona mig med tanken att ses som glädjedödare av människor som talar om sin tillgivenhet för mig, men som med sina omöjliga anspråk tar livet av mig.

Glädjedödare måste man förstås vara i en tidsepok som så helt bestäms av popkulturens och konsumismens ramar. Den som inte köper finns inte. Den som inte ser glädjen i en ny maskin eller ett nytt kök förstår inte vad den är. Glädjen är ju alltid i dessa sammanhang den mätta konsumentens. Den verkliga glädjen låter sig inte dödas av realism och svartsyn. Tvärtom kan den vårdas på villkor långt bort från marknadens och den ytliga mänskliga "gemenskapens".

Jag satt i ett väntrum och kom att samtala med en 90-årig man. Han kände så väl till de albanska städerna Gjirokastra och Saranda. Han hade synpunkter på den rumänska statens behandling av romerna. Kort sagt: vi förde ett riktigt samtal. Det var glädje för mig. Hans tankar och ord väckte det ovanliga i mig som kan beskrivas som livsglädje. Men det är bara författare som Kertész som kan ge mig den substans som sätter glädjen i relation till de skandalösa livsvillkoren.

Godhetsindustrin. Thomas Bernhard om den motbjudande offerviljan

Foto: Astrid Nydahl

De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sögs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)

Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion det gångna året. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.

Gott och ont. Eviga frågor

Julmarknad på Tivoli i Köpenhamn, december 2015, gott eller ont? Foto: Astrid Nydahl

"Det onda är frihet utan inskränkning, och därför är det enformigt; man måste hämta allt ur sig själv. Men det är icke givet människan att skapa. Det är ett dåligt försök att efterlikna Gud." Så skriver Simone Weil i Tyngden och nåden (i svensk översättning av Margit Abenius). Det är verkligen tänkvärda ord, inte minst nu när vi lever omgivna av den allra största ondska, i alla dess groteska former och uttryck. Hon säger också om skapelsen att den är "det goda brutit i bitar och utstrött bland det onda". Det goda och det onda är väl numera begrepp man helst inte ska använda. De ger "religiösa" associationer. Men jag tycker att de fungerar bortom alla sådana begränsningar. Nog ser vi den absoluta ondskan i vår tid och i våra liv. Vi försöker göra gott men misslyckas för det mesta. Jag ser alla mina egna tillkortakommanden och mår illa av dem. När jag reser mig ur sängen varje morgon tänker jag att det ska bli en bättre dag. Det är verkligen inte alltid det lyckas.

Islamiskt terror - begreppsförvirring

Foto: Astrid Nydahl

Hundratals syrier som kommit till Norge har visat sig ha något alldeles extra i sina mobiler. Bilder och filmer på halshuggningar och andra dåd begångna av Islamiska staten. Varför har man sådant material i sin telefon? Jag vågar mig på den inte alltför avancerade gissningen att man har det därför att man själv tillhör eller är en anhängare av IS. Varför kallar dessa människor sig för flyktingar? Varför kallas de så av oss? Om vi inte lär oss skilja det ena från det andra lär vi så småningom bli deras offer, så som 130 personer blev det nu senast i Paris. Att vara på flykt eller att bli utplacerad av en dödssekt för kommande uppdrag är två helt olika saker.

Begreppsförvirring är ett av flera tecken på hur det politiska språket utarmar och förstör vårt tänkande.Varje upprepad lögn blir så småningom till en sanning - eller till en halvsanning som äter sig in i våra medvetanden. Svart blir vitt, ljust blir mörkt enligt de normer för att nyspråk som både Orwell och Klemperer så förtjänstfullt utrett och analyserat. Klemperer skrev:

"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger ‘fanatisk’ i stället för ‘hjältemodig’ och ‘ärbar’, tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara hjälte om man inte är fanatisk."

I sin recension av Klemperers LTI citerade Göran Lundstedt honom: 

"det är nämligen det enskilda ordet som avslöjar en epoks tänkande, det allmänna tankemönster som individens tanke är inbäddad i, som den påverkas av, kanske styrs av”.

Lundstedt påpekade att:

"Delen får avslöja helheten, cellen får ge besked om organismen. Just 'organisk' (i motsättning till 'mekanisk') hörde till nazismens idiomatiska ord, men Klemperer kan också visa hur organiskt och mekaniskt kopplas samman på ett nytt sätt. Den moderna tekniken hyllas samtidigt som Blut und Boden utgör ideologiskt fundament. Organismtanken kan knytas till den tyska romantiken liksom ett ord som 'schauen'. Udden är riktad mot det 'rotlösa', rationella tänkandet. Goebbels kallar ett av sina propagandaupptåg för 'Schau'. Här närmar sig ordet, som Klemperer framhåller, engelskans 'show'. Han noterar amerikanismer och inflytande från den italienska fascismen, men till slut återförs han alltid till den tyska romantiken och dess smak för det gränslösa. Superlativen är det nazistiska språkets grundfigur."

Det leder i sin tur mina tankar till det faktum att svenskan anpassats och inbäddats i mångkulturideologins filter och blivit ett språk för underhållning och konsumism till döds - allt i frihetens, ja faktiskt också "valfrihetens" namn - och därmed bidrar till en oförmögenhet att se vad som förstör, bryter ner och för alltid förändrar det samhälle vi själva ville ha och bygga vidare på. Språket blir en konkretisering av vårt tänkande, och därmed också för vår anpassningsförmåga och vilja till underkastelse. En ofri människa talar maktens och ideologiproducenternas språk. 

Begreppsförvirringen är alltid synonym med språklig försumpning och medveten ideologiproduktion. Språket blir ett redskap för den politiska, ideologiska och kulturella makten. Så småningom har det infiltrerat vardagen så mycket att den sociala förstörelsen inte ens syns förrän den gått så långt att den för alltid är omöjlig att påverka. Så var det i de ideologiproducerande diktaturerna under 1900-talet och så är det i islamismens och multikulturalismens 2000-tal, både fjärran och mycket nära.

London julen 2015. Att se framåt istället för bakåt...

Carols by Candlelight i London väntar.

Kan man se framåt utan att skämmas? Jag bestämde mig den föregående helgen för att göra det.

I samband med utgivningen av min nya bok, Ett barn är fött på Sevedsplan, slog jag den inre näven i det inre bordet. Ut kom ett beslut jag inte ens trodde mig själv vara mäktig. Sedan Black Country-arbetet 2011-2012 och den långa rundresan i detta engelska landskap har jag inte rest mer än två mil i taget, med undantag av några Malmöresor den gångna sommaren.

Staty på glasblåsaren som blev omslag på Black Country-boken. Foto: Astrid Nydahl

Jag har till och med tänkt bort resor till mitt älskade Lissabon, trots att två personer i Portugal erbjudit mig sovplats. Jag har stannat hemma när mina närmaste rest både hit och dit. Men beslutet som kom för några månader sedan förvånade mig själv: jag skulle fira jul i London! Det gjorde jag 1994. Men London har aldrig attraherat mig på samma sätt som småstäderna i West Midlands, alltså Black Country, som jag efter boendet där 1998 kom att älska högt.

Nå, den här julen blir musikens jul. Den 23 december ska jag för första gången i mitt liv gå på konsert i Royal Albert Hall, och det bjuds då på Carols by Candlelight. Musiken är Händels, Vivaldis, Mozarts, Corellis och andras. Det hela framförs av stor kör och orkester, Mozart Festival Chorus och Mozart Festival Orchestra, alla klädda i tidstypiska kläder, och med sopranen Keri Fuge, allt under ledning av Steven Devine. Det kanske låter som kostymdrama med extra allt. Det tror jag inte att det är och jag ser verkligen fram emot denna julkonsert (och här ett smakprov med Keri Fuge)



Som om inte det vore nog går vi till St. James´s Picadilly för julnattsmässa sent på kvällen och över midnatt den 24-25 december. Där har jag varit på en tidigare julnattsmässa men också på annan högmässa som gjort starkt intryck på mig. Man kan också njuta vackra konserter där. Det London vi tillbringar hela julhelgen i blir då, förutom musiken, en litteraturens jul. Jag ska förstås besöka bokhandeln som öppnade 1797, Hatchards.

Hatchards bokhandel, Storbritanniens äldsta bokhandel.

Vid sidan av stilla sittanden på caféer, restauranger och parkbänkar, hoppas jag under denna vistelse få perspektiv på både livet och politiken. Fattas bara att Islamiska staten gör verklighet av sina hot och slår till på samma sätt som de gjorde i Paris. Men jag har sagt till mig själv, att är det något islamisterna håller högt, så är det att kunna skrämma oss från att leva som vi vill. Därför beslutade jag att göra verklighet av denna julresa. Jag brukar bara se bakåt och av det alltid dra en pessimistisk slutsats. Det är den jag är. Så är jag förmodligen född. Men att trotsa denna bestämmelse är förstås ett sätt att säga nej. Att säga: nu ska det vara annorlunda. Och så måste det få bli, en gång eller två.