 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag behöver inte ens säga det, men gör det ändå. Nu har Putinfascismen förstört Ukraina i ett helt år, dygnet runt. Sådant kallas för årsdagar. Jag är övertygad om att Putins skräckkabinett kommer att göra det ännu värre. Seriösa bedömare har den senaste veckan visat vilka planer som finns för Moldavien och Belarus.
Skräcken borde finnas i oss alla. Rädslan. Oron. Jag åker buss och samtalar med människor och får alla bekräftelser som står att finna. Ändå är det vardagar vi genomlever.
Läs här om det ynkliga stöd vi gett Ukraina:
På den säkerhetspolitiska konferensen i München som avslutades i helgen haglade det stöd och sympati för Ukraina. Men bakom de högtidliga löftena om solidaritet kunde man ana en oro för att väst agerar för långsamt och för obeslutsamt.
– Retorik är inte politik, skrev på Twitter Andrew Michta, dekanus vid Marshall Centers College of International and Security Studies, och kritiserade att väst saknade en gemensam syn på hur kriget ska sluta.
Färska siffror som på tisdagen publicerades av Ukraine Support Tracker vid Kiel Institute for the world economy, IFW, bekräftar att stödet till Ukraina är ”ostadigt” och att det kommer långsammare och i betydligt lägre omfattning än utlovat.
***
Jag köpte filmen som bygger på Stefan Zweigs mästerliga Världen av igår. En europés minnen. Den nådde inte boken till knäna, så dålig var den. Farväl Europa heter den. Bara titeln är välfunnen, resten är sömnmedel tillverkat i Österrike, Tyskland och Frankrike, de tre produktionsländerna. Ibland önskar man att filmvärlden lät bli litterära mästerverk. Maria Schrader är inte en stor regissör, och hon har gjort annat som bekräftar den bilden.
På tal om årsdagar. Hitlers då. Putins nu.
