lördag 2 april 2016

De 42 döda i Palmyra

Foto: Astrid Nydahl
De 42 döda i Palmyra. Jag bestämmer mig för att jag denna söndag ska skänka dem särskilda tankar. De var män, kvinnor och barn. De hade det gemensamt att de utsatts för stympningar. Som IS-fångar hade de inte en chans. De hittades i en massgrav. I tio månader höll IS Palmyra. Nästan 300 människor avrättades under denna tid.

För varje dag det syriska kriget fortsätter, med alla sina olika fronter och allianser, så läggs nya människor till den redan kusligt långa listan av offer. Finns det någon utanför stormakterna och de lokala regimerna - vars intressen ligger på spelbordet om landets framtid - som kan bistå de svaga krafter som vill försoning och fred? Jag tvivlar på det. 

Jag tvivlar egentligen på att Syrien, Irak, Palestina och andra arabiska territorier kan återfå någon form av inre enhet, mellanfolkligt samarbete och fred före ett storkrig. De stora krigen har historiskt sett medfört en nystart. Brädet är tomt. Man kan börja rita de nya "nationerna" även om de ånyo kommer att avspegla den arabiska klankulturen. Israel kommer förstås att vara indraget i ett sådant storkrig. Min pessimism förbjuder mig att spekulera i hur USA, Ryssland och Europa kommer att agera (annat än som dödens handelsmän med vapenkataloger att militärshoppa ur).


1 kommentar:

elina sa...

Instämmer. Nog talat.