onsdag 10 december 2014

Sorgen - vreden - sorgen

Trots låg kvalitet vill jag visa den här bilden, för den berättar något om Tobbe och hans relation med de små barnen. Hugo, född med Alströms syndrom, har aldrig haft lätt att knyta an till andra människor. Han ser knappt, han hör knappt och hela hans kropp är präglad av syndromet, inte minst övervikten och det plågade skelettet.

Tobbe var en av få som hade full tillgång till Hugo. Redan som spädbarn kunde han leka med Tobbe. Och Tobbe var av förklarliga skäl en av få som orkade lyfta Hugo, snurra runt med honom, dansa med honom.

När jag ser den här bilden tänker jag på mina barnbarns förtvivlan. De hanterar sin sorg över Tobbes död på annat sätt än vi vuxna. Den gångna veckan har jag fått många exempel på hur vreden blir sorgens uttryck. Flera av barnen är fruktansvärt arga på honom för att han valde att lämna livet. Skrik, svordomar, sönderslagna prylar - allt är uttryck för en bottenlös vrede och sorg. "Att han gjorde så här mot oss", "Fattade han inte att vi skulle bli kvar" och liknade utfall hörs. Flera av barnen har fått hämtas i skolan redan på förmiddagen därför att de suttit storgråtande i bänkarna. Ack, denna bottenlösa sorg som jag inte finner någon metod att hantera. Tystnad eller vrål? Passivitet eller aktivitet? Jag har inga svar, jag bara lider med de små barnen och tänker mig att de minns Tobbe ungefär som han är här på bilden med Hugo.