tisdag 20 november 2012

Rostig men vacker. Grubblerier och skönhet

Tosteberga hamn 19 november. Foto: TN
När jag gick omkring i Tosteberga hamn igår belystes alla rostiga föremål av solskenet. Jag fastnade för den här saken - jag vet inte vad den heter men det är med den man tar upp respektive sjösätter båtarna - som med sin rost kontrasterade så fint mot den svarta asfalten och de gröna ogräs som kikar upp ur den.

Sedan tio dagar tillbaka har jag befunnit mig i ett akut kristillstånd, som har med många olika saker att göra. Det första var väl att mitt Black Country-projekt avslutades och tomhetens djupa hål öppnade sig. Sedan kom de numera alltför vanliga hälsoproblemen, som fick en oväntad och högst ovälkommen förstärkning i slutet av förra veckan då min nya blodtrycksmedicin utlöste en allergichock. Under hela den här perioden har jag varit vit. Inte en droppe med något som innehåller alkohol. Så dristade jag mig att köpa ett sexpack julöl igår, drack dem till en israelisk dokumentär på tv, somnade så gott, men vaknade mitt i natten med svår ångest. Det ledde till att jag hela morgonen grubblat på hur jag ska hantera tillvaron.

Med två kroniska sjukdomar som var för sig sliter på kroppen borde jag vara alkoholfri alltid. Varken psoriasis-artriten eller diabetesen hålls tillbaka om jag dricker vin eller öl. Framför allt inte artriten, som då utlöser sina värsta sidor. Kan en människa som jag vara alkoholfri? Skulle tillvaron förlora något - eller rentav mycket - på att jag var det? Skulle de middagar som avnjuts tillsammans med goda vänner te sig torftiga utan vin?

Jag står vid ett vägskäl. Bjuden på fest på lördag ter sig detta vägskäl mycket tydligt och det fordrar av mig ett beslut som har med alkoholen att göra.

Tills vidare stannar det vid tankar och grubbel. Kanske leder tisdagen fram till något mer konkret. Och under tiden njuter jag av alla balkar som är angripna av rosten. De ger mig sin skönhet samtidigt som de påminner mig om alltings förgänglighet.