Alldeles överraskande bläddrade jag tillbaka i förra numret (från 25 oktober) av TLS (det senaste har inte ens anlänt och idag, liksom alla torsdagar, utkommer det ett nytt, postgången mellan London och Viby blir allt trögare). Nå, jag såg då på rubriken igen,
Pedestrian Critic, och tänkte att det kanske ändå var något jag borde läsa. Det visade sig vara en utförlig recension av
Owen Hatherleys nya bok på temat
En ny sorts ödslighet. Den tycker han sig finna i den engelska nybyggda områdena. Och som om inte det var nog använder han konkreta exempel från Birmingham. Jag kände inte till boken. Hade jag gjort det hade jag också haft med den i Black Country-boken. Idag anlände den till mig. Bättre sent än aldrig.
"Thus he writes of the Ladywood area of Birmingham - the area with the
highest level of unemployment in the country, developed between 1952 and
1964 under the City Architect A. G. Sheppard Fidler, who resisted the
turn towards high-speed prefabrication of housing and resigned from his
job: Most of it consists of uninteresting towers, occasionally clad,
occasionally replaced with equally uninteresting mock-Victorian hutches.
But you get a sense of something different when walking along the main
Ladywood Middleway: suddenly you're in a landscaped parkway, verdant by
the surrounding standards. Inside, ten eight-storey towers, carefully
detailed in brown brick and concrete, are interspersed with terraced
bungalows. Around them is the undulating landscape of mature trees,
taken over from the gardens of middle-class Victorian houses. It feels
just, an assertion of the working-class population's collective right to
light, air, birdsong and greenery in a city full of wasted land and
unchallenged privilege ... Why wasn't it all like this? Why can't it be
done again?"
