![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhfN7lWzY2TFA83UYCHC02AIbPVXrIy-Nk-T7X9K0iUdOSuBmPZNm2hOfSrhsayP9dXXoykbdhZ4eDoDOGyZh4frgxK2Vwpyn4QZMt3pi-GiueuFp22CVtY-ww9dKFOAlswiqeV5ggKuYJA/s400/Iv%25C3%25B6+nov+08+020.jpg)
av ett träd över avgrunden lutat, av gårdagens gata,
eller en vana av okänt ursprung som fann sig
tyst tillrätta hos oss och blev oss förtrogen.
O - och natten, natten, som mättad av vindar och världsrum
tär på vårt ansikte, natten som överallt åtrådd
fyller med ljuv besvikelse ensamma hjärtat."
Ur Rilke: Duinoelegier, första elegin, i översättning av Arnold Ljungdal, Norsteds förlag 1951. Tack Per! Foto: A. Nydahl
1 kommentar:
Så vemodigt smukt og fredfyldt.
Skicka en kommentar