onsdag 29 juni 2011

Virginia Woolf om självförstörande böcker och beskattning av överproduktion.

I nya numret av TLS, som nådde mig i måndags, finns det en hel del att läsa med anledning av att det sjätte bandet med Virginia Woolfs essäer utkommit. Det är Stuart N. Clarke som är redaktör för serien THE ESSAYS OF VIRGINIA WOOLF. Volume Six: 1933–1941. Trev Broughton* recenserar utgåvan med bland annat följande ord:

Leslie Stephen was in his forties, with a decade of literary reviewing behind him, when the publication of Hours in a Library (1874–9) consolidated his unsigned essays and his reputation as a serious critic. At the age of fifty his daughter was contemplating a similar act of consolidation – a project that would last “my 20 years, if I have them”. She wanted to “go through English Literature, like a string through cheese, or rather like some industrious insect, eating its way from book to book”. Long in gestation, the idea was taking shape in October 1938: “to collect, even bind together, my innumerable T.L.S. notes: to consider them as material for some kind of critical book: quotations? comments? ranging through English lit: as I’ve read it & noted it during the past 20 years”.

och vidare:

The relationship between the ephemeral and the enduring in literature puzzled and excited Virginia Woolf. In a broadcast debate with her husband Leonard in 1927 she had countered his curmudgeonly bad-cop approach to the question “Are too many books written and published?” with the mischievous suggestion, “Why not print the first edition on some perishable material which would crumble to a little heap of perfectly clean dust in about six months’ time? If a second edition were needed, this could be printed on good paper and well bound . . . . No space would be wasted and no dirt would be collected”. Books should be cheap enough to throw away, and this would discourage “reading seldom and . . . reading solemnly”; professional authors should be taxed for overproduction; prizes should be awarded to encourage “tramps and duchesses; plumbers and Prime Ministers” to venture a book, preferably an autobiography.

I den svenska bokfloden har jag många gånger tänkt tanken att utgivningen är för omfattande för att ens bli överskådlig. Jag befann mig i den floden i många år, och när jag för femte gången gallrade mitt bibliotek och gav bort hundratals titlar insåg jag hur mycket försumlig litteratur man samlar på sig. Jag tror inte jag skulle ha valt Woolfs metod, men jag kommer att akta mig noga framöver, både med utgivningen av egna böcker och i hanteringen av andras.

*Senior Lecturer in English at the University of York. She is working on John Constable’s letters and editing Margaret Oliphant’s biographical writings.

PS: Jag försökte scanna in hela framsidan på TLS men den fick inte plats, så det ni här ovan ser är en stympad version som dock återger Christian Tonnis målning av henne från 1998, dels återger en del av numrets “This Week”.

4 kommentarer:

Inkan© sa...

Trots allt - VW hade humor, kunde vara skarpt ironiskt och mitt i allt en form av realism som var lite vid sidan om "mainstream".

Och apropå bokrensning; jag håller på för fullt sedan någon månad- inser att jag har för många böcker jag inte ens tjuvkikar i idag.

Kanske de kan glädja andra?- så jag lämnar i vår bokbytarhylla i sophuset samt till Stadsmissiones bokförsäljning.

Man samlar på sig mycket... helt i onödan. Det finns ju bibliotek-tack och lov.

Inre exil sa...

Inkan, jag uppskattar verkligen den bitska tonen i det som citeras här. Det finns ju ett seriöst problem bakom.

Bernur sa...

Det är en fin målning, som fångar det androgyna hos VW, jfr det här fotot:
http://4.bp.blogspot.com/-n_HxXjZuEUI/TZC_cjqvopI/AAAAAAAAAbg/CKlMRsym1nI/s1600/Virginia-Woolf-007.jpg
Jag har också insett att väldigt mycket av de böcker som finns här är ganska försumliga, och jag har svårt att föreställa mig att jag ska läsa om dem i framtiden. Det är väl nästan det mesta av all nutida utgivning, att det är relativt bra böcker, men inte fantastiskt bra. Jag läste en rec av Alan Hollinghursts nya roman, som jag precis har börjat läsa, att han borde ha kapaciteten att skriva great books, alltså böcker som är lika bra som Forster, som Woolf, som Henry James.

Inre exil sa...

Tack Bernur, ska kika på bilden. Vill bara säga att du har samma erfarenhet som jag, med mycket läsning av samtidslitteraturen (vilket jag i hög grad slutat med, eftersom jag inte behöver längre): den är försumbar. Alan Hollinghurst har jag inte läst alls.