Dimman rullar in över Landön. Foto: Astrid Nydahl

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Lyckliga de som, födda före vetenskapen, hade förmånen att dö av sin första sjukdom” (Cioran, sidan 70)

 

”En man som respekterar sig själv har inget fädernesland. Ett fädernesland är fågellim” (Cioran, sidan 88)

 

Vi har, förstås, att göra med en andra upplaga av Sönderslitng. Det är kanske dumt att bli svärmisk för den sakens skull, men jag håller nog denna för att vara en av Ciorans översatta, intressantaste böcker. Mitt första exemplar, utgivet på svenska 2019, är lika understruket och kommenterat som någonsin den introducerande volymen Om Olägenheten i att vara född, publicerad på franska 1973, och i svensk översättning av Lasse Söderberg 1986.

 

Detta är Cioran-högtid. Detta är en bok som självklart bör stå bland de få som finns till hands bredvid sängen (där också en handfull andra centrala verk av andra författare finns). I bokens efterord skriver Tobias Dahlqvist utifrån ett citat av Vilhelm Ekelund: "En god författare upprepar sig alltid". 

 

Det finns en särskild poäng i detta, när vi talar om Cioran. Men upprepningen hos honom är varken tom ceremoni eller språkligt pynt. Tvärtom är den själva ankaret, som håller fast tanken och ger den giltighet. Ciorans upprepning är en ständig påminnelse. Den som reducerar honom till banaliteter som "pessimist" har aldrig trängt ner och in i hans tankevärld. Hög tid för det. Ännu en möjlighet har ju öppnat sig för denna utgåva, som kan läggas till övriga.

 

 

 

Samma plats, samma dag, som en engelsk hed. Foto: Astrid Nydahl

 

 

Det ska bli min första musikkväll i nya lägenheten. Skivorna kom med fredags-posten. När originalet utkom i LP-format var jag 16 år.

Att jag tecknade John Lennon i mars 1970 var ingen tillfällighet.

 

Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.

***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

 

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Anne-Marie Berglund och jag

  

Anne-Marie gjorde Strandmumier på löpande band. Jag gick in i mina stadsskildringar. Min första bok i serien får här gott sällskap hemma hos Anne-Marie. Boken hette Politisk geografi och skulle följas av Ökenvandring, Antecknat i krigstid och en rad andra.

Livsvägar

 

Här sitter jag med kära vännen Arne. Det är många år sedan. Arne lever inte längre. Jag själv är nyskild och flyttar om knappt två veckor till egen bostad.

 

Att livet hade så många överraskningar anade jag inte. Efter hjärtstoppet 2023 trodde jag att det fysisk eländet var nog, men till det kom alla de andra. 

 

33 år blev det nästan med henne. Nu ska vi vara vänner resten av livet.

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

 

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen (1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

"Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras."

 

"Röstar majoriteten för sharialagar så är sharialagar demokratiska, punkt. Men demokrati är också rätten att slippa valutslag, på det att folk får styra sig själva snarare än varandra. Demokrati är inte bara rätten att delta, det är också rätten att få vara i fred."

 

Så skrev Lena Andersson i DN 2013. Som alltid var hennes resonemang ytterst raffinerade: "Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras. I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa."

  

Det jag fäster mig vid är två saker. För det första: rätten att få vara ifred. Varje gång jag säger eller skriver att jag inte röstar i de svenska parlamentsvalen får jag höra att jag är "odemokratisk", "aristokratisk", "högdragen", "en snobb", "du visar förakt för vanliga människors viktiga rättighet". Ja, det är autentiska anklagelser, det finns fler och värre. Den värsta är: "förrädare". För det andra: tesen om "de mänskliga rättigheterna" liknar alltmer en religion. Varenda litet särintresse, om det så bara omfattar två individer, flyttas fram med det argumentet. Jag är därför inte ens säker på att Andersson har rätt när hon skiljer negativa och positiva rättigheter från varandra inför tanken på en omröstning eller ett val. Om vi nöjer oss med att betrakta vårt land kan vi väl ställa frågan: hur många gånger har inte svenska folket i fria val fått ta ställning till ytterst avgörande frågor, och hur ofta har inte valresultatet ignorerats, spottats på?

Egentligen kan man väl bara nicka instämmande när hon längre fram plockar fram detta historiska citat: 'Männi­skan föds fri och överallt är hon i bojor', som Rousseau konstaterar 1762. Nej,  jag kommer inte att gå till vallokalen i år heller. Den parodin avslutade jag för många år sedan.

Pladdermonarkin

Öland november 2006: Astrid Nydahl

 

Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.
 

Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en jazz- eller fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celebriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."

 

Jag vet eftersom jag är en intellektuell

 

Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)

 

Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.

Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Voltaire för en helg

Foto 2016: Astrid Nydahl

 

Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe).

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.”

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: ”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat.

En dikt som är ett brev...

Foto: Astrid Nydahl 2017

 

 

Paul Celan till Ingeborg Bachmann, Paris 7 januari 1958

Bordet, av timved, med
risrätten och vinet.
Det 
äts, tigs, dricks.

En hand, som jag kysste,
lyser upp munnarna

(Ur Bachmann/Celan: Brev, (översättning: Linda Östergaard och Lars-Inge Nilsson) 

Bullring och friidrott

 

När jag tittar på friidrotten går tankarna tillbaka till Birmingham. Våren och sommaren 1998 hade vi egen lägenhet där, när Astrid studerade vid Selly Oak Colleagues. 2012 var vi tillbaka och då hade man tyvärr klätt Bullring-statyn i en flagga,så att den normala skönheten doldes. Astrid tog mycket bilder där, dessa två får vara symbol för våra minnen.

 

Lars Åberg: Mest kränkt vinner (Karneval förlag)

 

”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)

 

Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med boken i några citat.

 

”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.

 

Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.

 

I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.

 

Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.

 

”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”

 

Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.

 

Hela berättelsen – ty en berättelse är det! -  om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:

 

”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”

 

Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?

 

Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!

 

Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.

 

Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!

 

Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.

 

Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.

 

Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.

 

Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.

 

Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.

 

Förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld

 Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 

 

 

Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev i Svenska Dagbladet:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.